Centerpartiets partiledare Maud Olofsson har under den senaste månaden fått stålsätta sig mot den interna opinionen, där allt fler ropar ”avgå!” Det är inte heller första vändan avgångskrav för Olofsson, den partiledare i riksdagen som har suttit längst på sin post.

Det är aldrig kul att läsa i tidningen att ens partikamrater vill att man ska avgå. Avgången vill man styra själv. Det tåget har gått för Maud Olofsson. Efter gårdagens partiledardebatt i riksdagen är det relevant att fråga sig om hon till slut har tappat sugen. Olofsson ägnade mer tid åt att framföra på förhand repeterade replikskiften än att delta i det som sades av kollegorna. Visserligen är det intellektuellt hederligt att gå i försvar för det avskaffade apoteksmonopolet, men det är knappast något som får många väljare att nicka instämmande. Antingen omger sig Olofsson av fel strateger, eller så lyssnar hon inte på deras råd.

Efter valet 2010 förlorade Maud Olofsson sin titel som vice statsminister och stora delar av budgeten i sin krympande statsrådsportfölj. Hon valde att sitta kvar, med motiveringen att det nu skulle bli mer tid över till att leda partiet. Hennes agerande har sedan dess inte rosat marknaden.

Gårdagens riksdagsdebatt handlade mycket om det parlamentariska läget inför hösten. Jag ringde upp Moderaternas gruppledare Anna Kinberg-Batra, som menade att hon under våren avvaktat ledarskiftena i Socialdemokraterna och Miljöpartiet, varför det inte blivit särskilt många gemensamma uppgörelser. Möjligen väntar Kinberg-Batra och de övriga gruppledarna även på vad som ska hända i Centerpartiet.

Att Maud Olofsson kommer leda partiet i valet till Europaparlamentet och riksdagsvalet 2014 är mycket osannolikt. Olofsson har förändrat Centerpartiet i grunden, men aldrig nått över 8 procent i något val. Ropen på avgång lär inte bli mindre otåliga efter gårdagens debatt. Följande är därför värt att notera: I september samlas centerpartisterna till stämma i Åre.