Ahmadinejad ska ha fått 63 procent av rösterna i det iranska presidentvalet. Ayatolla Khamenei godkände resultatet efter ett dygn, trots att lag och kutym är att tre dagar krävs innan valresultatet kan presenteras. Miljontals röster räknades ovanligt fort. Väldigt avrundade siffror har rapporterats. Oppositionsledare Mousavi ska ha förlorat i sin egen hemstad. Stärker tesen om valfusk. Mycket konstigheter, inga bevis.
De senaste dagarna har protesterna eskalerat, och de gör det under parollen ”allah u akbar” tillsammans med skrik – "Ned med diktatorn". Det slås brutalt ned av regimen. Det började med Mousavis anhängare, den gröna vågen, men det är större än så. Mousavi var landets premiärminister i åtta år och agerar fullt ut inom den teokrati som Iran utgör. Även han har liv på sitt samvete. Slutligen är det prästerna i Väktarrådet som har den egentliga makten. Protesterna handlar om förändring av systemet, och Mousavi är en del av det.
Det går att argumentera för att det inte är osannolikt att Ahmadinejad fick 63 procent av rösterna. Han är populär. Överskott från Irans oljeförsäljning har gått till höjd minimilön, sänkta räntor, ökade subventioner av konsumtionsvaror. Nygifta får billiga bostadslån. Han har lagt pengar på att renovera skolor och infrastruktur i fattiga delar av Iran. Sociala bidrag till behövande. Hans senaste utspel var att dela ut potatis till nödställda. Som en del av valkampanjen kan det ses – mat på befolkningens bord när de svälter.
26 av Irans 75 miljoner invånare bor i storstäder, ett segregerat land. Resterande bor på landsbygd och är i behov, det kallas Ahmadinejad-land. Trygghet för proletariserade och traditionalistiska väljare på landsbygden. Ahmadinejads politik har främst gynnat arbetarklasstäder och slummen i storstäder, frågan är om det också gav honom flest röster? Ett tyskt ordspråk; Erst kommt das Essen, dann kommt die Moral. Mat för dagen före moral. Den aspekten måste synliggöras. Argumenten mot Ahmadinejad är på sätt och vis etnocentriska. Omvärlden kan inte förstå hur Ahmadinejad kan vara den rättmätiga segraren.
Det är ett låtsasval. Oavsett om några valkretsar räknas om så löser det inte det demokratiska underskottet. Och där måste diskussionen börja. Valfusket i årets val är inget exceptionellt. Protesterna vill något annat, de vill något mer än att byta rangordning i resultatet från presidentvalet. Det har kallats Gucci-riots, Teherans norra förorter är välbärgade. Kvinnor och studenter är starkt engagerade. Man har fått nog nu, ungdomen i Iran är less. Rykten går om att oppositionsledare Mousavi utlyser generalstrejk. Så här stora och omfattande har protester inte varit sedan 1979. Protesterna handlar om att få ett slut på förtrycket och att se en förändring. Men låt det inte stanna vid att störta makten. Förändring måste medföra folkligt förankrad demokrati.
Kampen för politiska och ekonomiska rättigheter, för kvinnors rättigheter, för jämställdhet, för yttrandefrihet är fantastisk, demonstranterna räknas i miljontals. Det komplexa är segregationen i den politiska kampen. Kampen för rättigheter och jämställdhet står i dag i kontrovers mot kampen för överlevnad och drägliga villkor för landets fattiga befolkning. Det borde inte vara oförenligt.
MN
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
