De försmådda partiernas sammansvärjning

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om den nya välfärdsfronten, privatiseringsvurmens död och Vänsterpartiet efter Sjöstedt.

Allt är sig likt, och samtidigt förändrat

Veckans partiledardebatt i riksdagen inledde politikvåren 2020. Den blev en påminnelse om att allt på sitt sätt är sig likt, men att allt samtidigt är förändrat. Politiken är alltid i rörelse, i konstant förändring och förvandling. Men de senaste fem årens stora positions- och åsiktsförflyttningar har vi väl inte sett på mycket, mycket länge. Då tänker jag inte bara på det ändrade tonläget vad gäller brottsbekämpning eller hållningen till invandring.

Den politiska kartan har dessutom definitivt ritats om. Det är nya ”allianser”, en del är uppenbarligen motvilliga andra trevande. Gamla och långvariga relationer har brutits upp. Och en ny politisk logik håller på att etableras. Före jul tvingade Vänsterpartiet och de borgerliga oppositionspartierna igenom en omläggning eller revidering av den av Centerpartiets genomdrivna privatisering av Arbetsförmedlingen. Vilket väl alla partier utom just Centerpartiet var glada över. Och nu vill samtliga oppositionspartier från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna driva igenom mer pengar till kommunerna och välfärden så fort som möjligt. Den fronten såg vi inte riktigt komma!

Ska detta betraktas som de försmådda partiernas och partiledarnas sammansvärjning? Vänsterpartiet är förbannat på att de uteslutits från det medinflytande över regeringspolitiken de hade under förra mandatperioden. Socialdemokraterna och Miljöpartiet valde Centern och Liberalerna, som krävde att Jonas Sjöstedt hängdes av. Och Kristdemokraterna och Moderaterna är upprörda över att forna vänner i alliansen svek. Det måste kännas in i den borgerliga märgen. Sverigedemokraterna har varit ratade länge, även om de numera uppvaktas allt mer oförblommerat av Moderaterna och Kristdemokraterna.
Dessa försmådda tycks nu alltså gemensamt attackera regeringen från vänster. Det är som om en politisk yta blivit ledig nu när socialdemokraterna gjort gemensam sak med de närmast högerliberala före detta mittenpartierna Liberalerna och Centerpartiet. Först fick Socialdemokraterna betala ett högt pris och tvingades acceptera ett antal liberala ”reformer”. Nu kommer ett gemensamt värjstick med krav på bättre välfärd från oppositionspartierna. Inte undra på att det skaver och skakar i den socialdemokratiska apparaten. Vi får väl se vad allt tal om mer pengar till välfärden kommer att leda till. Vi väntar väl också på att satsningarna ska motsvaras av skatteintäkter. Men det visar väl bara att politik ibland är det omöjligas konst.

Men är det möjligen så att vi nu ser ett skifte i synen på välfärden och det offentligas roll? Vilket skulle möjliggöra en förflyttning vänsterut i dessa frågor. Sverigedemokraterna har hur som helst gjort mer pengar till allt och alla (utom till invandrare) till sin nya politiska mission, särskilt efter senaste valet. Vilket kanske drar med Kristdemokraterna och Moderaterna i den riktningen, åtminstone i någon mån. Det är lite vad som hänt i även med borgerligheten i Danmark. Ibland kommer politiska skiften från ett oväntat håll. Man kan påminna om att Folkpartiet på 60-talet länge låg före Socialdemokraterna vad gäller jämställdhet och demokrati i arbetslivet. Men vi får hoppas vi kan stå emot den negativa hållningen till invandring och invandrare som i så hög grad kommit att sätta dagordningen i vårt södra grannland. Personligen hoppas jag att någon visar filmen ”Les Misérables” för de svenska riksdagsledamöterna. Filmen, som är en modern variant av  Victor Hugos roman ”Samhällets olycksbarn” från 1862, blundar inte för utmaningarna men är samtidigt en nödvändig varning för alla former av avhumanisering av grupper och individer.

Punkt för privatiseringsvågen?

Ja, när tog den ideologiskt motiverade privatiseringsvurmen definitivt slut? Låt mig ge ett möjligt förslag som väl också är en förhoppning. Det var den 12 januari 2020. Det var i helgen som resultatet av folkomröstningen om förslaget om utförsäljning av Öresundskraft i Helsingborg tillkännagavs. Det måste ha skakat till i kristallerna på Timbros och Fritt Näringsliv när det stod klart att 96,37 procent röstade nej till en utförsäljning av det kommunala elbolaget. Resultatet borde väl få en och annan rättrogen nyliberal att tänka efter en eller två gånger, i varje fall av rent taktiska skäl. Liberalernas ledare i Helsingborg sa i Sveriges Radio att hon tagit emot signalen ”att väljarna tackat nej till alla miljarder till välfärden” som utförsäljningen skulle inbringa. Hon upprepade budskapet ett antal gånger, ännu ett exempel på detta elände med talepunkternas tyranni. Man kommer att tänka på Bertolt Brechts ord om upproret i DDR 1953: “Folket har tappat regeringens förtroende. Vore det inte enklare, om regeringen upplöste folket och valde ett annat?”

Jag hörde inget om den principiella frågan om poängen med att vi offentligt äger den här typen av infrastruktur. Vi som bor i Stockholm kan vittna om ökade priser och höga vinster. Är det någon av de som hävdade att avregleringar och privatiseringarna skulle leda lägre elpriser som kan träda fram?

Vägval Jonas Sjöstedt

Jonas Sjöstedts avgång var väntad, sägs det. Jag har ingen direkt inblick i Vänsterpartiets inre liv. Men det är värt att notera att Sjöstedt avgår med flaggan i topp, som en vinnare, även om han aldrig lyckades beträffande det stora och länge efterlängtade genombrottet: att bli ett statsbärande parti. Dagens Vänsterparti har haft lite olika beteckningar. Men har funnits i över 100 år. Men alltså ännu inte lyckats ta sig in i en regering. Kanske var det därför Jonas Sjöstedt var så förbannad 2014 när Vänsterpartiet ratades den gången av Stefan Löfven. De betydligt yngre partierna Kristdemokraterna och Miljöpartiet har ju redan tagit det klivet. Det är väl fortfarande partiets kommunistiska historia som spökar, tror jag. Samtidigt är det beträffande Jonas Sjöstedt lite missvisande, för han har såvitt jag kan bedöma alltid varit en demokratisk socialist och aldrig ingått i de kommunistiska gamla kretsarna i partiet, till skillnad från sin föregångare Lars Ohly.

Valresultatet på åtta procent i förra valet var nog egentligen sämre än väntat. Men historiskt är det ändå mycket bra. Vänsterpartiet har bara presenterat bättre valresultat vid fyra val tidigare i historien. I andrakammarvalet 1917 fick det nya Socialdemokratiska vänsterpartiet under ledning av Zeth Höglund 8,1 procent, bara 0,1 procent bättre än 2018. 1944 hade skräcken för Stalin släppt och missnöjet med de hårda tiderna under kriget gripit omkring sig, Sveriges Kommunistiska fick då 10,3 procent av väljarstödet. Under Gudrun Schyman var ett det stort uppsving, 1998 fick Vänsterpartiet nästan 12 procent, 2002 gick siffrorna ner något. Så Jonas Sjöstedt kan faktiskt vara rätt nöjd och kommer att hyllas stort på kongressen senare i vår. Det är inte alla partiledare som får en sådan sorti.

Vägval Post-Jonas Sjöstedt

Blir nästa partiledare i Vänsterpartiet mer eller mindre vänster? Det är alltid en viktig fråga på vänsterkanten. Det finns en tendens att tro och hoppas på att vägen till framgång endast ligger i att ta ännu ett steg vänsterut. Man kanske ska påminna om att vänsterledare som vart mest framgångsrika i modern tid inte varit rena rama partiprodukter i den gamla skolan. Jonas Sjöstedt stod ju förnyelsegruppen kring Vägval Vänster nära, där exempelvis Johan Lönnroth ingick. Men han släppte taget om det alternativet när det stod klart att Vägval Vänster inte tillhörde framtiden. Den manövern möjliggjorde att han sedermera blev partiledare. Och Gudrun Schyman var ju ingen klassisk vänsterpartist någon dag i veckan, utan genuint okonventionell. Det visade hon redan då. Hon tvingades också bort från partiledarposten. Men hon var på den tiden en rasande skicklig partiledare och en effektiv röstmagnet för Vänsterpartiet som breddade partiets väljarbas. Jag undrar när hennes 12 procent 1998 kommer att slås. Ja, det kanske beror på vem som i slutändan blir partiledare. Statsvetarna brukar hävda att personerna inte betyder något i politiken. Nog visar erfarenheten att de tvärtom är betydelsefulla, ja ibland helt avgörande.

CHs värld

Själv tänkte jag på CH Hermansson, som gick bort för några år sedan, nu när Sjöstedt meddelade sin avgång. På hans tid var Vänsterpartiet nästan bara hälften så stort. Men hade ändå en stor roll i samhällsdebatten, trots att partiet var marginaliserat och avskuret från politiskt inflytande. Muren stod kvar i Berlin och i svensk politik. Jag plockar fram en antologi som kom ut i samband med att CH fyllde 70 år, ”I någon ordning. En vänbok till C. H. Hermansson”, utgiven på VPKs bokförlag Arbetarkultur.På den tiden gavs det ut vänböcker tillägnade ledande politiker, när de fyllde jämnt. Jag noterar att många av bidragsgivarna var författare, kulturarbetare och så kallade intellektuella. VPK var någon slags intellektuell motor på ett annat sätt än i dag, och som drog till sig betydelsefulla och inflytelserika personer inte minst på det kulturella fältet. Och påverkade därigenom indirekt samhälls- och kulturdebatten. I boken finns exempelvis texter av Peter Weiss, Olof Buckard, Gunilla Palmstierna-Weissoch Torsten Bergmark. Och förstås de mer väntade vänsterakademikerna Göran Therbornoch Sven-Eric Liedman. Och i ett kort bidrag skrev Olof Lagercrantz, förutvarande chefredaktör för kultursidan på Dagens Nyheter: ”C. H. Hermansson räknar jag till dem som vi måste lära oss att lyssna till”. Det är svårt att tänka sig att DNs nuvarande kulturchef Björn Wiman skulle skriva något liknande om Jonas Sjöstedt eller Lars Ohly.

Ständigt denne Per Gahrton

Birger Schlaugsvingade efter språkrörstiden ofta debattsläggan till höger och vänster. Och denna vecka har vi sett två före detta ledande gröna politiker kommentera svensk politik, på lite olika sätt. Den ene försvarade Löfvenregeringen och den andra attackerade i rätt hårda ordalag det parti han suttit i regering med under ett stort antal år. I Dagens ETC kritiserade Per Gahrton Vänsterpartiets och Jonas Sjöstedts nya mera offensiva strategi, som, menade han, riskerar att sänka Löfvenregeringen och öppna upp för ett högeralternativ: ”Sverige behöver inte en ny Molotov”. Per Gahrton hänvisar här alltså till den så kallade Molotov-Ribbentrobpakten 1939 mellan det Kommunistiska Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland som inledde det andra världskriget och ledde till att de två stormakterna styckade Polen. En pakt som det dåvarande SKP (inklusive C. H. Hermansson) försvarade i vått och torrt: ”Jonas Sjöstedt tycks likt Molotov satsa på en ohelig allians med högernationalismen för att störta det rödgrönliberala regeringsblocket. Sedan delning av bytet.”

Per Gahrton har aldrig varit en nyansernas mästare. Om detta skulle ske lär det inte gå så bra för Vänsterpartiet. Och det gick inte så bra för SKP efter 1939 heller. Jag gissar att nästa Vänsterledare i så fall nog skulle få en del interna och externa problem.

Och samtidigt skrev det före detta språkröret och ministern Gustav Fridolin en så kallad kulturartikel i LOs tidning Arbetet: ”Vad är det för sossemonster jag har varit med och skapat”. Formuleringen antyder kanske ett visst mått av självöverskattning. Det handlar förstås om kritiken mot den socialdemokratiska debatten om en restriktiv invandringspolitik. Så den kritiken är inte direkt unik eller okänd. Men sedan skriver Fridolin också om skattesänkningarna för de rika som socialdemokraterna genomfört. Det är väl ingen hemlighet att just avskaffandet av värnskatten var ett ultimativt krav från Liberalerna. Därför kan ju den kritiken lika gärna riktas mot Fridolins eget parti som sitter i samma regering och också gav efter eller tvingades ge efter, för att få sitta kvar vid makten. Saken skorrar också falskt med tanke på att Miljöpartiet i exempelvis Stockholms stad gått över och inlett ett samarbete med de borgerliga partierna och accepterat en skattesänkning.

Gustaf Fridolin var det politiska underbarnet som i regeringsställning inte lyckades särskilt bra, som ofta framträdde med självsäkra formuleringar i debatter och i medier, men som inte riktigt levererade eller gjorde politiska avtryck. Ja, hur ska man läsa den här typen av utspel, egentligen? Är det en personlig retroaktiv vendetta, den avgångnes eller försmåddes bittra rader? Eller är det bara ännu ett uttryck för att debatten rör sig vänsterut? Det har ju ändå varit jul, helt nyss. Så låt oss vara snälla och ha överseende när avgångna politiker vill göra sin röst hörd.

Knutby revisited

Pingstförsamlingen i Knutby är något av en evig följetong. Nu ställs tre ledande personer inför rätta, för olika former av övergrepp. Tidigare har pastorn Helge Fossmodömts för anstiftande av mord på sin egen fru. Något han fick barnflickan att utföra. Till saken hör också att hans tidigare fru dog under mystiska omständigheter. Kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att SVT nu visar TV serien ”Hemligheten” som handlar om en man och en kvinna i ett baptistsamfund i Nordirland som inleder en hemlig kärleksaffär. Särskilt mannen verkar se relationen som något Gud sanktionerat. De bestämmer sig för att döda sina respektive partners, morden drivs fram och utförs av mannen med kvinnan som medhjälpare. James Nesbitt spelar och porträtterar mannen i all sin diabolitet. Han argumenterar för att han befriar sina respektive från sin olycka och sina olyckliga liv. Paret lyckas få morden att framstå som självmord och undgår upptäckt under flera decennier. Historien har alltså en verklighetsbakgrund. Det hela är smärtsamt och jobbigt att se.

Det skrämmande i sammanhanget är förstås de uppenbara parallellerna med Knutby. Är det helt enkelt så att sekter, sex och gud är en dålig kombination? Man bör vara varse när högre makt eller högre mål tillåts motivera att ändamålet helgar medlen. Historien ger många exempel på att detta förhållningssätt lett till förfärliga brott och övergrepp, mot grupper och enskilda. Det handlar väl också om hur små slutna grupper kan skapa och upprätthålla osunda maktstrukturer. I det här fallet är det definitivt religion, i kombination med mänsklig galenskap och hybris. Men fenomenet kan lika gärna uppstå och uppkomma i vilken annan gruppering som helst. Jag tror kort sagt inte att sekulära grupper och slutna sällskap är vaccinerade mot människans galenskap, egoism och brutalitet. Kanske är det så man ska se ”Hemligheten” och betrakta hela den här historien med Knutby. Som en varningssignal.