FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att undantag åter ska lösa LAS-frågan. Och återvinner därför hållbara argument i denna eviga fråga.
Det är som bekant inne med hållbarhet. Och är det något som är hållbart så är det frågan om arbetsrätten. Maktkampen mellan arbete och kapital är så att säga evig. Därför fungerar även retoriken inom ämnet som ett kretslopp där frågorna återkommer i närmast perfekta cykler. Vi är nu därför åter i den så kallade undantagsfasen, då arbetsgivarsidan ska lockas med att få undanta medarbetare från en tvingande förhandling i nedskärningstider. Läckor från den pågående statliga utredningen pekar på att upp till sex medarbetare kan kunna undantas från uppsägningsförhandlingar i framtiden.
Eftersom detta ämne som sagt är evig materia med en ytterst hållbar retorik så går det kanske bra att även återvinna redan framförda rader. Det är på sätt och vis (arbets)miljövänligt och dessutom ingen stöld. För orden är mina egna. 2018, då vi senast passerade denna fas, sammanställde Institutet för näringslivsforskning på ett förtjänstfullt sätt vad forskningen redan då visste om effekterna av LAS. Vilket jag då kommenterade i Arbetsvärlden:
Så vad vet vi? Jo, att det så kallade tvåundantaget för företag med högst tio anställda gett effekter. Det blev bland annat tydligt att ju mindre företaget är, desto större möjligheter att välja fritt vilka som ska jobba kvar. Rätt logiskt om du tänker efter. Det blev också tydligt att de små företagen drog sig för att anställa en elfte medarbetare. En inlåsningseffekt som kanske någon upplever som positiv, men knappast troligt.
Det blev också tydligt att medarbetares frånvaro minskade, och framför allt slutade männen att vabba. Folk vågade alltså inte vara sjuka i normal utsträckning, och män vågade inte vara hemma med sina barn på grund av större makt för arbetsgivaren att fritt välja vilka som skulle undantas vid nedskärning. Jag tror dock inte att det är den effekten som vi saknar på övriga arbetsmarknaden. Den känns inte helt modern, om en säger. Men det är ju bra att vi åtminstone vet hur det blir när arbetsgivarens godtycke får större plats. Så vi inte kan säga att vi inget anade.
En annan sak vi också vet är hur det svenska systemet fungerar i förhållande till det finska, som saknar turordningsregler. Och tack vare denna forskning vet vi att de som har gynnats av de svenska reglerna är äldre medarbetare med lång anställning. Med tanke på att det var meningen med lagen så får vi väl anse detta som goda nyheter. Och de som vill ändra systemet bör kanske i första hand förklara varför dessa medarbetare inte längre anses vara skyddsvärda.
Såvitt jag vet har ingen ny forskning utmanat dessa slutsatser. Vilket kan vara bra att komma ihåg när utredarens förslag kommer i maj.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
chefredaktör
PS Jag gjorde även ett tappert försök att öppna en ny front i den eviga frågan den där gången. Om jag var rätt ute kommer också visa sig i kommande utredning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
