50-50 att det är kört

I går bjöd tankesmedjan Global Utmaning in till seminarium om euron, med syftet att reda ut om det är eurons konstruktion det är fel på, eller om det är politikerna som styr eurozonen det är fel på.

I panelen satt ekonomen och tidigare socialdemokratiske ministern Leif Pagrotsky, Länsförsäkringars chefsekonom Marie Giertz, samt Sveriges mest kände professor i internationell ekonomi – Lars Calmfors.

Ska man tro panelen så finns det en lång rad problem med både hur politikerna betett sig, och hur euron är konstruerad. Samtidigt är det lite så att gjort är gjort. “Om euron ska brytas upp kan det bara ske under kaosartade former”, meddelade Pagrotsky, som menade att en avveckling av euron inte löser några problem.

Giertz påpekade att eurokrisen inte bara är en fråga om statsskulder. Spanien (till exempel) hade en relativt låg statsskuld, när den internationella finanskrisen först slog till 2008. Men den privata belåningen är skyhög – hushåll och företag har lånat stora summor för att köpa hus och anlägga ny infrastruktur. I nuvarande läge blir den skulden ett stort problem.

Men enligt Giertz var det inget annat än logik för Spanien att belåna sig kraftigt, när det begav sig. Räntorna var nämligen, på grund av eurons konstruktion, negativa när lånefesten rullade på. “Tyskland är också ansvarigt för att inte ha dragit i bromsen, utan i stället ha fortsatt låna ut till Spanien”, menade Giertz.

Mest rak på sak med hur illa ställt det är var Calmfors. Han skissade upp två möjliga riktningar för vägen framåt: Antingen “muddling through” eller “massiva stöd”.

Den första inriktningen är en fortsättning på det som nu pågår: nedskärningar och enträget sanerande av ekonomier. Calmfors bedömer att den strategin till 50 procent har möjlighet att leda till att krisen får en lösning, till 50 procent riskerar att kasta in Europa i en akut finanskris och ekonomisk depression.

Den andra innebär ett kraftigt inflöde av pengar (sannolikt från Europeiska centralbanken), som kan rädda länder som Grekland och Portugal, och därmed återupprätta finansmarknadernas förtroende för euroländerna. Men om Grekland, Portugal och andra länder i samma situation visar sig vara bankrutt på riktigt, då landar skulden hos skattebetalare i mer välmående länder. Calmfors vågade inte gissa procentchansen att strategin skulle lyckas. Men risken för misslyckande och en kollapsad euro är onekligen stor.

Till sist påminde alla i panelen om att vad man än gör, innebär det konstruktioner som till syvende och sist kommer att behandlas av väljare – genom valrörelser, särskilda folkomröstningar eller/och storstrejker och gatuprotester. Vad de tyska väljarna tycker är givetvis av särskilt intresse, då Tyskland är det land (oavsett lösning) som kommer att stå för merparten av fiolerna. Och har mest kreditvärdighet att förlora.