Vårvädret låter vänta på sig, men valtemperaturen har höjts rejält. De senaste månaderna har det inte minst märkts med de protester som Sverigedemokraterna har mött under sin valturné på arbetsplatser, i skolor och som nu senast på torg runtom i landet.
I slutet av förra veckan lanserade SD en tunnelbanekampanj i Stockholm med budskapet “Det är dags att stoppa det organiserade tiggeriet”, och under onsdagen fick svenska hushåll ett reklamblad från partiet inför EU-valet i ett kuvert märkt med “Samhällsinformation”.
Reaktionerna mot SD:s arbetsplatsbesök, torgmöten och reklamkampanjer har varit starka. Anledningen till det är att Sverigedemokraterna inte är vilket parti som helst. Det är ett parti som vill inskränka rättigheterna för människor med utländsk bakgrund, kvinnor och hbtq-personer. Denna människosyn väcker självklart upprörda känslor i breda folklager.
Den förkrossande majoriteten har kanaliserat sin ilska och kritik genom en statusuppdatering på Facebook eller Twitter, ett samtal till SL:s kundtjänst, fredliga demonstrationer eller genom att kassera SD:s reklamblad direkt i pappersinsamlingen.
Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus drar i dag stora växlar på dessa reaktioner och skriver att de tyder på “odemokratiska reflexer”. Hon menar att människors reaktioner och protester visar på en avsaknad av “fundamental respekt för demokratin, yttrandefriheten och mötesfriheten” – och går så långt som att påstå att kampen mot rasism och intolerans på flera håll har “övergått i hjärnfeber”.
Marteus lägger, som den äldre generationen så ofta gjort i människans historia, skulden för samhällets utveckling på den hopplösa ungdomen.
Men hjärnfebern verkar snarare ha drabbat borgerliga opinionsbildare som i debatten om SD och högerextremismens framväxt plötsligt fått svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
För de allra flesta är det självklarheter att det är fel att att sabotera valaffischer och störa politiska partiers torgmöten så pass att de inte går att genomföra, alldeles oavsett vad man tycker om partiet och dess företrädare. Brevbärare ska dela ut post oavsett innehåll – på samma sätt som vårdpersonal aldrig ska tveka att hjälpa en patient vars åsikter de ogillar.
Det tankespåret måste gå att förena med uppfattningen att människor har demokratiska rättigheter att markera mot åsikter och värderingar man inte sympatiserar med.
Det är inte ett hot mot demokratin att twittra om att man blivit upprörd och illa till mods av att ha fått hem reklamblad från Sverigedemokraterna.
Det är inte ett hot mot yttrandefriheten att ringa kundservice hos Stockholms Lokaltrafik, som driver tunnelbanan, och framföra kritik mot SD:s reklamaffischer. I synnerhet som affischernas budskap är renons på faktaunderlag och enbart bidrar till ökad mytbildning och fördomar om Europas allra fattigaste och mest utsatta människor som är här och tigger på gatorna.
Det är inte ett hot mot demonstrationsfriheten att vända ryggen till när Jimmie Åkesson och hans partivänner håller torgtal.
Att som Ann-Charlotte Marteus och även DN:s Eric Helmerson inte kunna särskilja på protester och rent sabotage är besvärligt för samhällsdebatten. Och att tolka de många fredliga protesterna mot Sverigedemokraterna som ett hot mot demokratin är direkt absurt.
I dag sjunker medlemsantalen hos de stora partierna. Antirasismen, feminismen och klimatrörelsen mobiliserar däremot stora folkrörelser, framför allt unga har hittat nya möjligheter att engagera sig. Det är en vitalisering vi nu ser av det politiska landskapet och det demokratiska arbetet.
Det borde även den politiska högern uppmuntra snarare än, som i dag, svartmåla.
Fotnot: Klockan 17.00 debatterar jag den senaste veckans protester mot SD och deras kampanjer i Studio1 i P1.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
