Barbro Wickman-Parak, vice riksbankschef, höll i förmiddags ett anförande på LO. Mycket kom att handla om arbetslöshet, och om att det är så mycket vi inte vet.
Hur hög är egentligen arbetslösheten? Det beror på hur man mäter – med de nuvarande måtten utgörs 2 procentenheter av de arbetslösa av heltidsstudenter. Hur många av dem som söker ett heltidsjobb är omöjligt att veta. Vilka mått och prognoser är bäst? Det beror på vem som frågar, vem som svarar och vem som tar fram underlagen. Att finansdepartementet har större tilltro till effekten av politiska reformer än övriga torde exempelvis vara sant, alldeles oavsett vem som är finansminister.
Det är snårigt det där med arbetslöshetsstatistik.
Wickman-Parak var dock tydlig på ett par punkter: Riksbankens verktyg, penningpolitiken – som i sin tur styr räntan – biter inte på arbetsmarknadspolitikens alla utmaningar. De så kallade ”utsatta grupperna” bland arbetslösa, de som av olika anledningar har längre väg till arbetsmarknaden, sitter i en svårare sits nu jämfört med hur det såg ut för ett par år sedan.
Inte särskilt överraskande luftade ekonomer från LO-förbunden i publiken kritik kring penningpolitikens roll och möjlighet att påverka sysselsättningen. Wickman-Parak stod på sig, men var tydlig med att hennes utgångspunkter delvis grundas i att det saknas tillräckliga metoder för att kunna göra tillförlitliga prognoser om framtiden. Det vill säga: Det rör sig om bedömningar.
Någonstans känns det ändå skönt att Riksbankens direktion lever med insikten att ekonomisk politik är åsiktsstyrd. Mellan raderna lämnar det plats för politiker att övertyga väljare att det politikerna tror på spelar roll.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
