HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om fransk politik, en filmpärla och så en hyllning till Ola Magnell.
Alice och borgmästaren är en fransk filmpärla om politikens plats i vår tid, eller kanske är det en spaning efter den politik som flytt. Det är ett slags film som aldrig nomineras till en Oscar. Så, gå och se! För den försvinner nog snart, franska pratfilmer brukar inte bli långvariga på biodukarna. Och som det pratas! På ytan handlar filmen om vardagliga ting i den politiska världen. Men i fonden ruvar de politiska och filosofiska frågorna, dialogen rymmer åtskilliga referenser till stora filosoferna. Ofta liksom bara infogade i en bisats. Allt hanteras med en subtil komik och ironi. Jag älskar brittisk och amerikansk humor. Men här når ironin både hjärtat och hjärnan. Alice och borgmästaren är alltså en film om politikens kris i vår tid och kanske i synnerhet vänsterns kris.
Den socialistiske borgmästaren i Lyon, Paul Théraneau, spelas briljant av Fabrice Luchini, han har ju också en skådespelarkarriär som sträcker sig över fem decennier. Den framgångsrike politikern är nu deprimerad, han har skilt sig och befinner sig i ett slags livskris. Därutöver har han inte längre några idéer. Tidigare kunde han komma med 25 nya idéer om dagen. Men nu, ja nu har idéerna sinat. Vem som kommer på idén att anställa någon som kan hjälpa till och producera nya idéer framgår inte. Men tjänsten lyses ut. Valet faller på 30-åriga Alice Helmann, spelad av Anaïs Demoustier, en av de nya franska filmstjärnorna, som återvänder till hemstaden efter att ha läst filosofi i Oxford och undervisat lite. Hon är filmens nav och lyser upp både filmen och borgmästaren. Hon blir Paul Théraneaus ”filosof”. Alice sätter igång en intressant och lite oförutsägbar dynamik, som rubbar cirklarna i det politiska hovet. Hon har borgmästarens öra och han uppskattar hennes uppriktighet. Hon är inte in-socialiserad i den politiska klassens rådgivarkultur, dess fixering vid talepunkter och mediestrategier. Nicolas Pariser som har skrivit och regisserat driver hejdlöst med fluff-fluff-projekt och krystade påfund som tenderar att sakna substantiellt innehåll. Ja, ”tomma tunnor skramlar mest”, sjöng för övrigt Ola Magnell en gång.
På något sätt verkar Alice påminna borgmästaren om något han förlorat kontakten med under sin långa karriär. Den nära relationen (nej inte på det fysiska planet, tack för det!) mellan Alice och borgmästaren uppfattas som ett hot av de andra rådgivarna. Hon har hans öra, han uppskattar hennes råd som väl i och för sig är rätt allmänna, men i varje fall uppriktiga. Alice makt ökar eftersom och får sitta med på det ena meningslösa kommitté- och projektmötet efter det andra. Där agendan inte är ett under av klarhet, för att uttrycka sig milt.
Alice verkar inte ha någon plan, allra minst några egna karriärplaner. Hon bara säger vad hon tycker. Hon är väl så långt från Per Schlingmann man kan komma och allt det som så länge styrt politikens form och innehåll. Vi har en tid bakom oss där paketeringen och bilden av politiken blivit det centrala. Den politiska kommunikationen är en genre för sig själv. Men samtidigt ser vi just nu en reaktion emot allt detta, något som bland annat kommer till uttryck i den populism och polarisering som präglar debatten och politiken.
Alice Helmann frigör ny energi i detta lufttomma politiska rum. Men istället för en pånyttfödelse slutar Paul Theraneau som politiker. Det där nya linjetalet som Alice skriver och som ska hållas på socialisternas kongress och vara en språngbräda till presidentposten blir slutpunkten i stället för en nystart. I den rörande slutscenen som utspelas några år senare är den avgångne borgmästaren lycklig och befriad. Alice har gått vidare och fått barn. Livet fortsätter. Men vilken plats har politiken, vilken väg tar den?
Omgestaltningen av den franska politiken är förstås en viktig pusselbit. Socialistpartiet har kollapsat. Även huvudmotståndaren på den andra sidan, Republikanerna, är en skugga av sitt forna jag. De två partier som tidigare har turats om att placera sina presidentkandidater i Élyséepalatset har förflyttats till politikens periferi. Nu står Macrons nya konstellation ”En Marche” (Framåt!) mot Le Pens ”Rassemblement National” (Nationella fronten). På sätt och vis en bekräftelse på att den kulturella konflikten tagit över och övertrumfar den klassiska skiljelinjen mellan höger och vänster. Om man så vill är det en bekräftelse på att Gal-Tan i dag dominerar, vilket ritar om den politiska kartan och förändrar väljarnas preferenser.
Det är en särskilt en replik i Alice och borgmästaren som fastnade hos mig. Alice återknyter kontakten med en tidigare pojkvän och under samtal säger han, kanske som en kritik mot att hon jobbar åt en socialist, att vänstern har blivit irrelevant. Medan högern, eller rättare sagt radikalhögern, skickligt plockar det som passar från Orwell och Pasolini. Det är i den myllan den högerradikala och högerextrema rörelsen i dag formar sina positioner. Vad skulle man säga om Sverigedemokraterna, att de snor skrupelfritt från Per Albin och Gustav Möller?
Vänsterns framtid ligger inte i att reprisera flydda dagars bästa framgångar utan i en omdefiniering som bättre svarar mot vår tid. Därvidlag finns nog ett och annat att önska. Det finns i varje fall ett stort mått av förvirring och desorientering, bristande självförtroende och ökad inre splittring. Dags att ta fram kartan och kompassen!
Ett radikalare välfärdsprogram torgförs ofta som en universallösning för att vinna tillbaka förlorade väljare. Men som statsvetaren Erik Åsard påpekade i en artikel i Dagens Nyheter förlorade Labour trots det mest ambitiösa och radikala välfärdsprogrammet på decennier. I stället valde inte minst många väljare i den gamla ”röda muren” i de industriella bältena i norra England och i Wales i stället en tydlig brexitlinje och röstade på Boris Johnson. Den nya konfliktlinjen tog över från den gamla. Inte ens en aldrig så radikal partiledare för Labour lyckades behålla dessa väljare. Men även han kanske betraktas som en representant för eliten, hans parlamentsmandat härrör ju från centrala London.
I veckan presenterades och diskuterades Katrine Marçals essä Åtta lärdomar om brexit – Om den moderna populismen. I diskussionen beskrev statsvetaren Göran von Sydow, till vardags chef för Sieps, de här nya kulturella konfliktlinjen mellan stad och land, eliten och folket eller internationalism och nationalism; den här spänningen har många olika dimensioner och uppenbarelseformer. Men, framhöll von Sydow: politiken går i vågor. Och även om den här konflikten dominerar just nu är det inte säkert att så är fallet om tio år eller ens i nästa val. Jag tycker också att Erik Åsard gav ett centralt råd i sin artikel och en annan möjlig utgångspunkt: ”Här ingår förvisso en vassare jämlikhetspolitik, men även en verklighetsbaserad berättelse om samhället som inte utgår från hur olika vi är utan hur mycket vi har gemensamt.”
Nya perspektiv
Ola Magnell har gått bort och jag letar fram några hans tidiga skivor på Spotify, skivor som jag alltid hållit som något av det bästa som gjorts på svenska i skärningspunkten mellan pop, rock och visa. Texterna, rösten och melodierna är fortfarande så starka. Jag har väl alltid haft ett särskilt öra riktat mot de där personliga rösterna, man skulle kunna säga särlingarna, som inte alltid gjorde den riktigt stora karriären, jag tänker på John Holm, Anders F Rönnblom och förstås på Ola Magnell. De var väl inte riktigt en del av proggen men ändå en produkt av sin tid. Personliga och ofta politiska, men med en sensibilitet som berörde mig och som fortfarande berör mig. De var inte några enkla propagandister. Och där fanns också en befriande uppriktighet som i sig bar på ett hopp. Det fanns också i till exempel Hoola Bandoola Bands ”Vem kan man lita på?”:
När far och mor är döda
Och våra släktingar har ta’tt gift
Och alla våra vänner har valt sej själva
Och våra lärare och fröknar
Har gått och dränkt sej med varann
Och nu när sömntabletterna har slutat hjälpa
Och när vår präst från konfirmationen
Står och pekar i det blå
Och ingen fattar om han visar vägen
Eller känner vilket håll, vinden blåser på
Då kommer Halta Lotta hem till mej
Med rösten fylld av gråt
Och säger, vem i hela världen kan man lita på
Och samma slags självrannsakan och klarsyn återupptäcker jag nu i Ola Magnells Nya perspektiv:
När du tappat alla fästen och kontakter
Och blir varse ditt förödda kapital
När du rusat blint och hamnat på din akter
Och sörjer dina svikna ideal
När du saknar dina vänner och garanter
Och står mol allena på din piedestal
I en skock av illojala gratulanter
Som väntar sej att du ska hålla tal
Och när du inte längre har nån chans att vända
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som du kan börja skönja nya perspektiv
Nya perspektiv, det får bli ett sätt att knyta ihop säcken i den här texten som började med Alice och borgmästaren och som slutade med den tragiska nyheten om Ola Magnells bortgång.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
