FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att vissa springer mot fara, inte från den, för att hjälpa en medmänniska. Och hoppas att han själv skulle göra detsamma. Men är inte säker på det.
Bilen som brakade in i en sporthall i Märsta förra helgen ledde naturligtvis till stor uppmärksamhet. Inte minst på grund av den film som skildrar hela händelsen. Och rapporteringen fortsatte med så många olika uppgifter kring föraren att det skulle kunna fylla flera avsnitt av en krimpodd. Om jag hade någon.
Vad jag däremot har är en direkt erfarenhet av de flesta sporthallar i stockholmsområdet, föräldrar med idrottande barn får ju lätt det. Just denna hall i Märsta har jag tillbringat många, en del långa, timmar i genom åren. Filmbilderna var därför fascinerande på flera plan. Jag antar att vi var många idrottsföräldrar som alla tänkte att vi kunde ha varit där när det hände. Och självklart blir då nästa tanke hur en skulle ha reagerat? Så tänkte även jag.
Jag hoppas förstås att omgivningen i form av närvarande barn skulle ha varit i mitt fokus, inte minst för att undvika att vara mannen i Ruben Östlunds film Turist. Ingen vill vara den personen. Några jag däremot skulle vilja vara är de två personer som på filmen springer RAKT MOT bilen. Givet samhällsdebatten, och det till synes ständigt närvarande hotet om terrorbrott, så borde det naturliga beteendet antagligen vara att utrymma lokalen omgående när en bil oväntat forcerar en vägg. Förhoppningsvis med fokus på att få med alla, men som sagt: framför allt bort från faran. Precis som nästan alla gjorde där i Märsta.
Att däremot välja att direkt möta faran, på det sätt som de två personerna på filmen gör, lär knappast rekommenderas av vare sig polis eller säkerhetskunniga. Vi lever trots allt i en tid då vi förväntas vara rädda och alltid utgå från det värsta. Där det kan räcka med att någon springer onormalt fort åt fel håll på en tunnelbaneperrong i rusningstid för att skapa hysteri och skräck.
Att två personer i en sporthall i Märsta då reagerar helt tvärtemot det förväntade känns därför bra på något vis. (Speciellt när samhällsdebatten mest handlar om att stänga gränser, förbjuda tiggare och inte direkt fokuserar på att hjälpa vår nästa.) Jag vill ändå tro att bådas tanke var att hjälpa personen i bilen som just kört genom en vägg. Kanske har någon intervjuat dem om saken, men jag vill egentligen inte veta något om deras drivkrafter. Min tro på människan klarar antagligen inte av att höra något annat än viljan att hjälpa en medmänniska i nöd. Så om jag därmed lever med en lögn, förbarma er över mig.
Att hjälpa en person i nöd är emellertid inget tvång, och även om försök har gjorts för att ändra på det så är samhällets syn på saken minst sagt kluven. Jag tror dock inte på lagstiftning i denna fråga, men hoppas trots det att min reaktion hade varit densamma som dessa två personers. Men jag är långt från säker.
Jag är dock säker på att du vill fortsätta läsa Dagens Arena nästa år, samtidigt som jag noterar att ytterligare en pressgranne dessvärre har kastat in handduken. Och för att detta inte ska drabba fler redaktioner så vill jag åter påminna om att journalistik aldrig är gratis. Så varför inte bli supporter till en riktigt fri redaktion, du med? Läs mer här.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
chefredaktör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
