Jonas Nordling med barndomens hagar. (Bild: Upplandsmuseet)

SOMMARMYS | Chefredaktör Nordling minns sin barndoms sommar, då tingens ordning åtminstone för ett kort tag tycktes gå att rubba.

Min mormor hade många jobb. En frånskild sexbarnsmor utan utbildning har ofta en tuff arbetsmarknad. Ett av dessa var som skötare på Nybodahemmet. Där arbetade hon med de som då kallades utvecklingsstörda, och som historien benämnt på så många olika förklenande sätt.

Mormor lyckades också alltid hitta billiga torp i sin barndoms socken, i närheten av Skokloster slott där hennes släkt tjänat under slottsherrarna Brahe och von Essen. Mormors släkt bar för övrigt namnet efter annat slott där de tjänat ännu tidigare.

En av dessa stugor var flera hundra år gammal, och låg mitt i en kohage. Dasset och vedbon låg ute i hagen, och hade du otur stod tjuren i vägen när du var nödig. Som barn insåg jag snabbt att kor rör sig som klockans visare, och anpassade mina toalettbehov därefter.

På den tid då varje sommar var en evighet tillbringade jag alltså dessa hos min mormor i huset i hagen. Och precis som hon lyckats hitta detta hus hade hon också lyckats övertala någon på Nybodahemmet att hon skulle ta med sina klienter till landet. Det låter helt otroligt idag, och kanske var det också det. Kanske frågade hon aldrig någon, utan bara stoppade in dem i en stor taxi. De hade ju färdtjänst. Men det är knappast troligt att det skedde utan vetskap från ledningen, de var ju hos mormor i veckor. Precis som jag och flera av mina kusiner.

Jag minns dem alla, mormors klienter (hon kallade dem något annat förstås). De hade placerats på det ökända Nybodahemmet som barn, och tycks ha blivit kvar när barnhemmet i övrigt stängts ned. Nu var de långt ifrån barn, utan vuxna sedan länge, och institutionaliserade. Där var Sture som satt still på sin stol till någon sa vad han skulle göra. Där fanns Ulla-Britt som fnittrade så vackert, och som var lite av kändis eftersom hon spelade tamburin i Liljeholmsrocken och varit på tv, där var Karsten som alltid bekräftade att han hört genom att svara Det vet du att jag gör för dig, och där var Bengt som älskade att vandra i skogen med sin kikare. Det föll på oss barn att göra honom sällskap. Inte för att han skulle ha gått vilse, men mormor hade inte tid att kolla allt. Hon lagade mat, högg ved och såg till att alla människor i huset tog sig genom dagen. All mat serverades med budskapet Sätter du i halsen slår jag ihjäl dig. Det var skämtsamt sagt till 90 procent.

För mig och mina kusiner som alla kom från olika förorter var livet på landet förstås en riktig kulturkrock. Tillvaron med mormors klienter var det däremot inte. Min yngsta moster var också utvecklingsstörd, med dåtidens terminologi, men till skillnad från Nybodabarnen hade hon fått bo kvar i en familj som accepterade och älskade henne. Min mormor, såväl som min mor, var engagerade i Föreningen för utvecklingsstörda barn, FUB och i den miljön var jag uppvuxen. Jag lärde mig simma i FUB:s lokala simskola, deltog i alla deras aktiviteter och fann många av mina första riktiga vänner där. Min största idol var Håkan, som hade tuffare jeanskläder än de hårdaste tonåringarna hemma i min egen förort. Det enda handikapp jag märkte var att han höll på Djurgården. Långt senare skulle jag inse att världen är mer komplex än så.

Så min mormor var nog inte så nervös över att skicka iväg Bengt till skogen med oss småungar ur den egna klanen. Hon var nog mer nervös över storbonden och hans familj. De bodde strax intill i en stor pampig herrgård, och hyrde ut huset i hagen.

Halvannan kilometer bort låg närmaste badvik. Eller hade åtminstone gjort det, för numera var den helt igenvuxen. Mormors gäng inledde därför ett röjningsprojekt. Och en dag kom till och med storbondens fru förbi med den gamla skylt som suttit i viken under ångbåtarnas tid. Vi tolkade det som ett erkännande av vårt verk. För mig var hon bara en gammal tant. För min mormor en representant för en annan klass. Mormor kunde ofta berätta om hur hon fått en smörgås av gamle greven på slottet.

Under dessa somrar i skiftet 70- och 80-tal var detta bara sagor från förr. Då grevar bestämde över folks liv, då folk fick namn efter godsen de tillhörde och då de oönskade, de efterblivna, sattes på anstaltsliknande hem.

Men tiderna förändras. Jag blev tonåring och insåg att inte alla vuxit upp i samma sorts tillåtande miljö. En dag berättade mormor att bonnfrun bett henne att inte vara på badplatsen när storbondens familjer var där. Det var tydligt att det inte var mormor själv som var problemet, utan dem som hon brukade ha med sig. Några år senare tvingades hon att lämna huset i hagen. Storbonden hotade med höjd hyra och sade upp mormor.

Min mormor är nu död. Det är nog även alla Nybodabarn som hon tog hand om. Ibland åker jag förbi huset i kohagen. Men jag stannar aldrig, vill inte veta hur det numera ser ut. Antagligen var det en kort tids bubbla som jag hade förmånen att få befinna mig i. Men den gjorde mig troligen till den jag är idag.

***

Nu går vi på Dagens Arena in ett sommarläge, vilket innebär lite färre publiceringar. Nyhetsbrevet går ner från sjudagars-utgivning till två dagars, men förhoppningsvis kan vi erbjuda dig intressant läsning och lyssning under hela sommaren. Jag vill speciellt tacka alla er som har stöttat oss ekonomiskt under denna underliga vår. Förhoppningsvis innebär det att vi kan trumma igång som vanligt igen i mitten av augusti. För vi är, och kommer alltid vara, helt beroende av vår publik.
Ha en bra sommar!

 

Jonas Nordling
chefredaktör