FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling faktakollar The English Game. Det mesta verkar fel. Som om det spelade någon roll.
Historien skrivs av vinnaren, brukar det sägas. Ironiskt nog är det många som brukar tillskrivas citatet; Winston Churchill, George Orwell, Walter Benjamin. Välj själv vem du anser vara vinnare i sammanhanget.
En som dock gärna vill skriva historien i realtid är som bekant Donald Trump. Hans försök i tisdags att framställa sig som vinnare föll dock inte i god jord. Åtminstone inte hos de redaktioner som bevakade en presskonferens som de trodde skulle innehålla senaste informationen kring covid-19. Men istället fick se en propagandafilm från landets president. Att flera tv-bolag då bröt sändningarna illustrerar på bästa sätt de konstiga tider vi lever i.
Jag noterar samtidigt att medborgarnas sökande efter Goda nyheter har gått i topp, det rapporterar till exempel New York Times. Det är väl på sätt och vis mänskligt att inte orka mer elände just nu.
Ett annat sätt att fly verklighetens vedermödor är förstås ren eskapism. Vilket många har valt i dessa hemmasittande tider. Troligtvis har aldrig så många tv-serier konsumerats samtidigt som just nu. Och det gäller förstås även mitt beteende. Mina kvällar brukar bestå av fotboll på olika nivåer. Som spelare, ledare, förälder och numera domare har jag tillbringat mer än 40 år på huvudstadens planer. Så det var kanske inte helt oväntat att Netflix nya serie The English Game skulle intressera mig. Vi är många med fotbollsabstinens världen över som har sett de sex avsnitten de senaste veckorna. Kritiken har väl varit minst sagt ljummen, vilket jag tycker är lite orättvist.
Kort sammanfattat handlar serien om framväxten av den professionella fotbollen under sent 1800-tal och fokuserar framför allt på kollisionen mellan överklassens intresse för sporten och arbetarklassens behov av densamma. Som en blandning av Downton Abbey och böckerna om Åshöjdens BK med andra ord. Det är faktiskt skaparen till den förra, Julian Fellowes, som också ligger bakom denna serie. Och om du minns filmatiseringen av Åshöjden så kan vi väl åtminstone konstatera att The English Game har en betydligt högre ambitionsnivå. Och mycket större budget.
Serien har också en dokumentär ambition, eller vill åtminstone ge skenet av att bygga på verkliga händelser. Huvudkaraktärerna är människor som faktiskt har funnits på riktigt. Men i det stora hela tycks det mesta blivit ändrat för att passa manus bättre. Fergus Suter, skotten som antagligen var en av världens första professionella fotbollsspelare, har till exempel en avgörande plats i denna historia. Men det är inte mycket i övrigt som verkar stämma med hans verkliga historia. Han var tydligen inte ens med i det lag som bröt överklassens vinstsvit i FA-cupen, vilket är seriens huvudtema. Apropå att vinnaren skriver historien.
Jag ska inte spoliera alltför mycket av handlingen, men vill du veta mer om vad som egentligen verkar vara korrekt information i sammanhanget kan jag varmt rekommendera denna genomgång. Det är perfekt läsning att kombinera med den eskapism som serien står för. Och The English Game blir inte sämre bara för att du vet vad som egentligen är sant. Snarare tvärtom.
För det är ju så, inte minst i dessa tider, att vi ibland behöver det påhittade för att väga upp det verkliga livet. Åtminstone så länge det är en serie på Netflix och inte världens mäktigaste man som står för påhitten.
Ha en bra helg, och ta hand om dig!
Jonas Nordling
Chefredaktör
PS. Ett stort tack vill jag rikta till dig som stöttar oss ekonomiskt i dessa tuffa tider. Och om du inte redan är en supporter, läs mer om hur det går till här. Som tidning utan presstöd behöver vi all hjälp som går att få från våra läsare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
