HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan bland annat om Bengt Westerbergs bok, Woody Guthrie och kommunslogans.
Den tidigare Folkpartiledaren Bengt Westerbergs ”socialliberala reflektioner” i Westerbergeffekten är förstås läsvärda. Det är inte en memoar i traditionell bemärkelse. Jag har nog rätt svårt att riktigt karakterisera den. Boken har förstås vissa biografiska inslag. Men det är kanske snarare ett slags idépolitiskt manifest där Bengt Westerberg försöker mejsla ut en position mellan vänster och höger, socialdemokratin och högern, såväl i dess nyliberala som konservativa skepnader. Det är också ett långt förklarande bokslut över Westerbergs egna idé- och sakpolitiska ställningstaganden under årens lopp. I den genren är boken imponerande. Om än en smula hårdtuggad även för en politisk nörd som mig själv.
Vänstersinnade applåderar nog Westerbergs genomtänkta och välargumenterade försvar för den generella välfärdspolitiken, som under senare år blivit allt mer naggad i kanten. Och samtidigt också förundras över att Westerberg inte riktigt är beredd att reflektera över de negativa sidorna av den valfrihetsrevolution han själv i hög grad var med och öppnade upp för. Vi får kanske leva med att politiker som avgår i mångt och mycket är barn av och formade av sin aktiva tid. Det är lätt att fastna i att försvara sitt eget värv. Någon har sagt att det finns inget mer ointressant än ett avgånget statsråd. Det är väl att ta i.
För Westerberg är ändå intressant. Westerbergeffekten vittnar också om att författaren är en synnerligen idépolitiskt nyfiken före detta politiker. Däri ligger nog bokens främsta förtjänster och gör Westerbergeffekten till en i positiv bemärkelse udda fågel i mitt politikerbibliotek. Den kan ses som manual för framtida socialliberaler och efterföljare till Westerberg – om han numera har några. Den socialliberala fåran är noga besett hårt trängd av marknadsvurmare, kravliberaler och konservativt lagda borgerliga politiker. Inte heller inom Liberalerna är Westerbergs arv självklart omfamnat.
Westerberg diskuterar och förklarar inte minst skillnaderna mellan socialdemokratin och socialliberalismen. Det finns många slags liberaler och socialliberalismen är en av dess skepnader. På samma sätt finns det socialister av olika schatteringar. Socialdemokratin kommer från den socialistiska idétraditionen. Socialliberalismen ur den liberala idéfåran. Det innebär att socialliberalismen och socialdemokratin delvis överlappar varandra. Och Westerberg identifierar många likheter. Men det finns förstås avgörande skillnader.
Jag tror att han helt riktigt lyfter fram att synen på ägandet, marknadens och kapitalets makt utgör den avgörande konfliktlinjen mellan liberalism och socialism. Den behöver inte bara som tidigare under 1900-talet handla om näringslivet ska socialiseras eller inte, utan också om hur fritt manöverutrymme marknaden ska få.
Marknaden består ju inte bara av småföretagare som de liberala idealen ofta vill hoppas på, utan också inte minst i den globaliserade epoken stora ekonomiska maktmaskiner. Amazons Jeff Bezos kan agera mera självsvåldigt än en demokratiskt vald politiker. Många av de här magnaterna styr som furstar över stora företagskonglomerat vars makt överskrider nationella gränser. Kanske märks de idéhistoriska spänningarna mellan vänster och höger särskilt här.
Liberaler har alltid varit mer oroade över politikens och statens makt. Socialdemokratin har varit mer skeptiska till särskilt de stora företagens makt. Bengt Westerberg kritiserar Ingvar Carlssons ord om att medborgarrätten står över äganderätten. Men i sitt socialliberala manifest i slutet av boken skriver Westerberg ändå att ”Demokratin är överordnad ekonomin”. Jag vill inte komma dragande med Gunnar Heléns gamla bevingade ord ”Att vara liberal är att vara kluven”. Men kanske bara lägga till att Westerberg inte är helt konsekvent. Men vem är det? Kanske bara den som rör sig i ett fast och absolut idésystem. Det kan man inte säga om Westerberg. Trots tillkortakommanden och fasthållandet vid gamla och delvis förlegade käpphästar från en tid som flytt.
Det här är mitt land
Nu är Westerberg för den delen inte särskilt populär på högerkanten. Och det har väl inte blivit bättre med åren. Han framstod som en mer högerorienterad liberal minst efter den borgerliga valförlusten 1982. Men sedan har han blivit allt mer illa sedd i många borgerliga ögon. Han har ju ofta argumenterat för överenskommelser med socialdemokraterna och mer betonat frågor som rör jämställdhet, välfärd och jämlikhet.
I slutordet skriver Westerberg att det närmaste vi kommer en nationalsång som kan ersätta dagens storvulna Du gamla du fria är väl Mikael Wiehes Det här är mitt land. Det är ju inte någon agitatorisk text i sig, om än kanske i sin undertext. Det är väl inte heller någon hemlighet att Wiehe står till vänster. Den är dock bara en översättning och försvenskning av Woody Guthries This land is your land, som i sin tur var ett svar på Irving Berlins God Bless America. Guthrie formades ju av erfarenheterna från The Dust Bowl och den ekonomiska depressionen. Guthrie ska aldrig ha varit medlem i kommunistpartiet men stod nära olika kommunistiska grupperingar när det begav sig.
I själ och hjärta är nog Westerberg kulturradikal och kanske också mer präglad av 68, i varje fall i kulturell mening och särskilt möjligen av 60-taltets ibland bortglömda frihetliga ideal. Allt detta gör nog att det sammantaget alltid funnits en skepsis mot Westerberg både till höger och vänster. Så lär det nog förbli. Jag tror inte att han är direkt missnöjd med den saken.
Mitt land
Som för så många andra innebar 2020 att jag fått möjlighet att återbesöka delar av mitt land som jag känner sedan tidigare och samtidigt fått tid att upptäcka nya sidor av Sverige. Varje plats har sina egenheter, sina egna berättelser och sin särskilda historia. Regioner och städer har olika näringsstrukturer, natur och kultur. De är samtidigt stadda i ständig omvandling och förändring. I somras besåg jag Höga Kusten och Ådalen igen. Förra gången jag var där fanns varken Höga Kusten-bron eller Ådalenmonumentet. Och nu när jag återsåg Mårbacka och Rottneros igen såg jag nog saker jag missade första gången.
När jag som barn besökte Falu gruva bröts ännu koppar på platsen. Efter tusen års gruvdrift upphörde den i början 1990-talet. En gång var gruvan landets största arbetsplats. Stående vid Stora Stötens enorma krater, skapad av ett ras midsommaren 1687, känner man sig liten i historiens ljus. Runtom finns kvarlämningar från en teknik som sedan länge skattat åt förgängelsen. Än i dag bidrar slagghögarna till pigment åt Falu rödfärg, som tillverkas på det gamla gruvområdet. Falun och koppargruvan spelade en central roll under Sveriges stormaktstid. Brytningen gav intäkter till staten som finansierade vapen och arméer. Falun var på den tiden Sveriges andra största stad. De stora kyrkorna och stadskärnan vittnar om en svunnen storhetstid.
Faluns nämns bara helt rapsodiskt i Gunnars Wetterbergs Ingenjörerna, en bred och målande, detaljrik och rik krönika om teknikens utveckling i den svenska ekonomiska historien. Sedan början av 1800-talet bedrevs här utbildning i bergsvetenskap och från mitten av 1800-talet civilingenjörskurser på Falu Bergskola som sedermera överfördes och utgjorde en byggsten i Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm. Falu Koppargruva och stad är numera ett av Sveriges världsarv.
Sedan några år är även Hälsingegårdarna ett av Unescos världsarv. Hälsingland är i sin tur ett annat landskap och en kompletterande pusselbit i Sveriges historia. Landskapet är mer småskaligt och rymmer färre stora industrier. Kanske var det ingen tillfällighet att många grönavågare sökte sig hit på 60- och 70-talen. Hälsingegårdarna vittnar om ett för sin tid imponerande välstånd. Gårdarna har byggts i trä som mindre slott. Målningarna i festsalarna unika och färgrika. Inkomsterna från linproduktionen genererade inkomster de självägande bönderna investerade i de monumentala gårdarna. I dag är det ett av våra främsta turistmål.
I Alfta har människor bott i tusen år. Och i Ol-Anders Hälsingegård finns ett unikt museum om bygdens utvandrarhistoria. Många härifrån rycktes med i den första vågen av utvandring till USA i mitten av 1800-talet. Många följde Erik Jansson, en säregen pietistisk predikant som bildade sin egen religiösa sekt. Han förnekade senare religiösa skrifter utan föll i sin förkunnelse helt tillbaka på Bibeln som det enda rättesnöret. Hans predikningar kunde sträcka sig mellan 5 och 6 timmar. De var hypnotiska och suggestiva och innefattade uppenbarelser, han botade sjukdomar och drev ut djävelen. Många av ”Erik-jansarna” följde alltså med honom över Atlanten och bildade Bishop Hill på prärien i Illinois. Namnet var en översättning av Biskopskulla socken där Erik Jansson föddes. Där formade de ett nytt Jerusalem, ett samhälle präglat av kooperativa ideal och egendomsgemenskap. Detta var alltså den första organiserade svenska utvandrargruppen och starten på den stora emigrationen till USA.
I förordet till Bishop Hill svensk koloni på prärien skriver Folke Isaksson om att USA för många representerade drömmen om en bättre värld, ”en ny seklernas ordning”. En värld befriad från överheten, fattigdomen och förtrycket här hemma. Isaksson beskriver detta som ett av flera exempel på försök att skapa kommunistiska utopier i det nya landet, långt innan kommunismen i dess senare form egentligen uppfunnits. Kanske ska man snarare kalla det för socialistiska försök att förverkliga utopier i den verkliga världen. Men i religiös form. Men boken om Bishop Hill kom ut 1969, så den kanske säger något om den tidens idévärld. I hög grad formades ju USA av tusentals grupper av det här slaget. Många såg det nya landet som det förlovade landet.
Fortfarande lever ättlingar från de svenska utvandrarna i i Bishop Hill. Men som så ofta när det kommer till försök att skapa idealsamhällen gick det överstyr ganska snart. Erik Jansson verkar ha varit en envåldshärskare. En av medlemmarna, John Root, hoppade av sekten och försökte övertyga sin hustru som var släkt med Jansson att göra detsamma. Men hon ville hellre vara kvar i Bishop Hill. I samband med en domstolsförhandling sa John Root: ”Erik Jansson! Jag vill ha tillbaka min hustru.” Jansson svarade ”En sugga är god nog åt er som hustru.” Då blev John Root ursinnig och tog fram en pistol och sköt ihjäl Erik Jansson. Han gick i princip fri från brottet, vilket väl tyder på att det fanns ett utbrett missnöje med Janssons fögderi.
Efter detta tonades den religiösa dogmatismen ned. I stället låg fokus nu på den ekonomiska utvecklingen av Bishop Hill. Kanske säger den här lilla skärvan av Sveriges och USAs historia ganska mycket om båda länderna, om att vi fortfarande är länkade till varandra. Och till avdelningen kuriosa: en ättling till Erik Jansson har medverkat i Allt för Sverige.
Mannaminne
Eller ta det fantastiska utomhusmuseet Mannaminne i Nordingrå skapat av Stockholmkonstnären Anders Åberg. Han var under sin livstid en av landets mest produktiva och intressanta konstnärer. Mannaminne är hans personliga och unika skapelse. I somras kunde jag återse utställningen ”Land du Välsignade” som Riksutställningar en gång producerade och Åberg satte ihop. Han räddade delar av den fantastiska utställningen åt eftervärlden och nu finns den på Mannaminne tillsammans med mycket annat. Mannaminne präglas med Anders Åbergs egna ord av:
Improvisation
Empati
Inspireras/Insprirera
Aptit på livet
Respekt för andra
Kärlek till sin nästa
Nyfikenhet
Utförande
Målinriktad
Sk entreprenörskap
(Den sista raden vände hann upp och ned)
Mannaminne kan inte riktigt beskrivas utan måste nog ses och upplevas. Politik, historia och skärvor av världen samlad på en liten plats vid Höga kusten. För den som vill veta mer finns förstås Solveig Nordlunds fina film på SVT.
Överallt finns spår en historia värd att gräva vidare i. Jag kommer att tänka på Sven Lindqvists bok Gräv där du står. Det här är mitt land och det består av en lång rad räcka berättelser, erfarenheter och historier. De präglas av mer mångfald än vad man först kan tro. Och det är tack och lov inte så homogent som många vill göra gällande. Det är inte grått och trist, utan spännande – för den som vågar gräva, se och lyssna.
”Sveriges kotätaste kommun”
Jag hittade en fin broschyr om Sunne med den fina titeln ”Platsen där allt är möjligt”. Allt är väl ändå att ta i. Men en hel del. Annars är ju ”Sagolika Sunne” i sig en lysande kommunslogan, Selma Lagerlöfs Mårbacka ligger i Sunne.
Sedan upptäckte jag att det finns många underbara minnesvärda kommunslogans, som:
En promille kan inte ha fel! (Vingåker)
Full fräs i Sotenäs
Här får du livstid (Fagersta)
Sveriges kotätaste kommun (Falköping)
I love Hjo
Stortrivs i Storfors
Flen – en kommun
Jag är tokig i Säter
Fördel Båstad
Staden för dig som vill något (Helsingborg)
Ligger bra till (Kävlinge)
When in Europe – Don’t miss Skurup
Ett Stockholm för alla
Tillväxt varje dag sedan 1286 (Uppsala)
Alltid något, sa han som fick se Åmål
Detta är ändå bara ett urval.
Men min favorit är förstås:
Pigga Slöinge.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
