FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att dynamiken mellan grannar skakas om i dessa coronatider. Och hoppas på ett fortsatt intresse för dessa relationer även efter krisen.
I min barndoms förortstrapp låg några lägenheter på nedre botten. Det innebar en halvtrappa ned från gatunivå, bredvid källarförråden. I efterhand har jag förstås insett att det inte var de mest attraktiva bostäderna i mitt hyreshus, men som barn tänker du ju inte så. Det jag däremot alltid tänkte på var att om du gick ned dit så dök ofta en äldre dam upp med en inköpslista. Hon hörde så fort någon kom och kastade sig ut från sin lägenhet för att få denne att handla åt henne.
Grannrelationer i flerbostadshus är på många sätt fascinerande materia, och i dessa coronatider har vi fått anledning att uppmärksamma deras roll i vårt samhälle. I en tid då Den Svenska Modellen helt plötsligt handlar om metod för smittbegränsning och vår tillit till myndigheter och omgivning därmed hamnat i fokus, ja då kokar mycket åter ner till grannsämja. Vilket är välkommet för en bostadspolitisk nörd som undertecknad.
Under lång tid har fokus varit på grannskap istället för grannar. Det vill säga: den geografiska enhet för vilken områdes- eller grannskapseffekter normalt mäts, ofta genom att aggregera individuell data till grannskapet som kollektiv, för att citera Manne Gerell i en tidstypisk rapport. Intresset handlar sedan länge om problem som uppstår i ytor kring husen mer än relationerna inom byggnaderna. Och inget fel i det. Men det finns mycket kvar att utforska när det gäller våra grannar.
Visst, tvättstugebråk, städdagar och störningsjourer är inte vita fläckar på antropologernas kartor. Ändå har få brutit ned grannsämjan så noggrant som forskaren Siv Ehn gjorde i boken Grannar – behövs dom? som kom 1987. Hon berörde där den skillnad som finns mellan det egna reviret och det sociala rum som kan uppstå i bostadshusets gemensamma utrymmen. Det sociala rummet ger oss möjligheten att visa vilka vi är, eftersom det erbjuder: tillfällen då man genom samvaro med andra kan visa även dem man inte känner hur man talar och gestikulerar, och kanske också vilka åsikter man har, vad man skrattar åt och vad som gör en upprörd.
Genom mängder av intervjuer med boende i olika delar av Sverige lade Siv Ehn pusslet med svenskens syn på sina grannar. Men föga förvånande var en bra granne en tystlåten granne, en som inte störde ordningen.
De flesta bostadsområden tycks inte vara byggda för att underlätta grannkontakter. En del intervjuade pekade ut hissen som ett problem, eftersom den snabbt tog dig förbi möjliga fysiska möten och rakt in i din egen lägenhet. Samtidigt vittnade några om hur även hissen blivit ångestladdad i den mån du ändå tvingades dela turen med en granne eftersom det erbjöd oönskad närhet. För att etablera en god kontakt med grannarna krävdes tydlig distans:
Man måste i sin livsföring visa att man klarar sig själv och har kontroll över sitt liv. Det betyder att man inte besvärar folk i onödan och tränger sig på med sina problem.
Den som kunde spela enligt dessa regler hade också en fördel om livet tog en helt annan vändning. Vid en skilsmässa kunde tillvaron förändras och behovet av stöd från grannarna ökade. Hade du då visat distans initialt var hjälp lättare att få, enligt studien. Men hellre än att etablera relationer med sina grannar föredrog de intervjuade att ha sina släktingar i närheten:
När man ordnar så att släktingar bosätter sig i ens närhet är det för att lättare kunna träffa dem. Om kontakterna med andra grannar därigenom underlättas så är det inget man har planerat, utan en positiv bieffekt.
Att åter läsa denna bok 2020 är att påminnas om hur svensk grannsämja är funtad, min barndoms förort fungerade precis så här. Samma tvetydighet och samma dubbelstandard. Som berättelsen om Gösta, en man som såg hederlighet som rättesnöre i livet. Som längtade efter gamla tider då hans grannar skötte sig och var rekorderliga, och inte smusslade och fuskade. Samtidigt som han var stolt över sin fru som ordnade tvättider när hon ville. Trots att det innebar att de klippte bort grannarnas tvättstugebrickor och satte dit sin egen. Det är svensk grannsämja, det.
Ironiskt nog målas en kontrasterande bild av grannkontakter upp i boken, genom att livet i en jugoslavisk by får illustrera en mer intensiv kontakt mellan de boende. Det som då skulle visa på något som kunde upplevas som positivt har dock efter kriget på Balkan en helt annan innebörd. Men mycket av det som Siv Ehn ringade in i svenska trapphus 1987 kan säkert många känna igen även idag. Samtidigt som andra utmaningar för grannsämjan naturligtvis seglat upp sedan dess. Som till exempel en befolkning på god väg in i en gemensam karantän. Frågan är om denna kris kommer föra oss närmare eller längre från varandra. Vi har i alla fall fått ytterligare en anledning till att inte vilja träffas i hiss och trappuppgång.
Tidningen Vår bostad, där jag arbetade i många år, brukade för övrigt regelbundet fråga vilken kändis som folk helst ville ha som granne. Oftast vann Robert Gustafsson. Idag skulle antagligen Anders Tegnell toppa listan.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
chefredaktör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
