Debatten om lönebildningen involverar i allt högre utsträckning dem som tidigare inte har haft möjlighet att påverka svenska löner. Den svenska modellen klarar sig alldeles utmärkt utan klåfingriga politiker.
Debatten om sänkta lägstalöner och fler låglönejobb är ständigt puttrande i Sverige, men då och då kokar den upp.
De senaste veckorna har flera debattörer varit ute i frågan. Senast arbetarrörelsens nordiska samarbetsorgan, SAMAK , där bland annat Stefan Löfven ingår.
Det finns många problem med att sänka lägstalönerna, så som ökade klasskillnader och oförmåga att kunna försörja sig på ett heltidsjobb. Ett annat är att frågan i allt högre utsträckning involverar dem som tidigare inte har haft möjlighet att påverka svenska löner, nämligen politikerna.
Den svenska modellen har varit, och är, ett framgångsrecept för svensk arbetsmarknad. Parterna har gemensamt kunna skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt och kommit överens om löner som gör att ingen som arbetar heltid tvingas till mer än ett jobb.
Med röster som hörs allt starkare, tyvärr från arbetsgivarhåll, men även från politiker, ropas det att sänkta lägstalöner är räddningen för den svenska arbetsmarknaden.
Det är alltid oroväckande när politiker vill lägga sig i lönebildningen. Problemet är att det blir allt vanligare. Senaste exemplet är regeringens satsning på lärarlöner.
Självklart ska lärarna ha betalt för sitt jobb. Det här handlar om att politikerna ska hålla sig borta från lönebildningen.
Svenska löner regleras i kollektivavtal. Det är en bra och välfungerande modell.
De svenska fackförbunden har i flera år jobbat på att hålla en europeisk, lagstadgad lägstalön borta. Det vore tragiskt om de parallellt skulle behöva ta den fajten på hemmaplan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
