I januari var jag i Ljusdal för att skriva ett bussreportage. Där intervjuade jag bussföraren Jonas om hans arbetsvillkor. Varje arbetsdag kör Jonas 35 mil. Vissa helger jobbar han till sent in på natten och ofta kör han delad tur.
– Mina vänner tycker nog att jag är osocial, men de kvällar jag inte jobbar vill jag hinna umgås med mina barn. Min ena dotter spelar pingis och jag är någon slags ledare, så vi ses ju en del där, sa Jonas.

På onsdagen inledde Kommunal sin busstrejk. I radion på morgonen var det en blandad kompott av resenärer som hade svårt att ta sig till skolan och tidningar med konsumentupplysning kring vilka busslinjer som var inställda. Och så Bussarbetsgivarnas vd Peter Jeppssons då:
– Spontant så tycker jag att Kommunal skapar en stor oreda för resenärerna bara för att man vill skaffa sig mer än alla andra på arbetsmarknaden. Det känns oansvarigt, sa han till TT.

Sedan startade Fria moderata studentförbundet sin busslinje mellan Södersjukhuset och Karolinska och allt annat hamnade i skymundan. Så också bussförarnas krav. För vad bussförarnas strejk i grunden handlar om är rätten till en dräglig arbetsmiljö, inte lön. Och de krav Kommunal lyfter är inte på något sätt orimliga, utan borde vara en självklarhet på alla arbetsplatser:

  •  Personalen ska automatiskt följa med vid entreprenörsbyten och inte riskera att förlora sina arbeten om arbetsgivaren förlorar upphandlingen.
  • Personalen ska ha rätt till minst 11 timmars vila på ett dygn och avtalets regler om minsta rasttid ska ändras från 30 minuter till 45 minuter.
  • Att den mänskliga faktorn ska vägas in i turlister och tidsplanering. I dagsläget är det en dator som styr detta och vid störningar blir bussen försenad.

Det är personer som Jonas jag tänker på i dag när ungmoderater agerar strejkbrytare och bussföretagen inte förstår att deras anställda bör ha rätt till rimliga arbetsvillkor.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena