HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan nästan bara om Carl Bildt, det vill du inte missa!
I dessa karantänstider öppnas plötsligt ett tidsfönster som möjliggör läsning av böcker som legat och väntat ett tag. Så kom det sig att jag läste Carl Bildts Den nya oredans tid som släpptes i november förra året och gick på rean nu i februari. Böcker har numera en allt kortare levnadscykel. Jag ska villigt erkänna att jag köpte den till fullpris! Så nördig är jag.
Boken handlar förstås inte om corona, men Bildt tecknar ändå en intressant bakgrund till det som nu händer och hur framtiden kan komma att gestalta sig i ett internationellt sammanhang. Men, detta är på många sätt en synnerligen svårtuggad maffig dossier på drygt 400 sidor. Den är lärorik och utförlig, sammanfattar de långa linjerna i den internationella politiken från andra världskriget och framåt. På sätt och vis är det något av Bildts eget utrikespolitiska testamente.
Jag läser den med ett kluvet sinne. Carl Bildt uppvisar en enorm erfarenhet och beläsenhet, han är ju och har alltid varit lite av svensk politiks »bror duktig«. Min invändning är ändå att han för mycket skummar på ytan och redogör för stora händelseförlopp, men jag saknar en djupare analys.
Carl Bildt har varit en centralfigur i svensk borgerlighet och i moderaterna de senaste 50 åren. Han stod stabilt till höger under 1968, var en skolans ordningsman som under lärarstrejken organisera undervisningen på Östra Real när lärarna strejkade. Han gifte på sätt och vis in sig i partiledningen när han slog sig samman med Gösta Bohmans dotter. Bohman arbetade han åt och under i många år. Sedermera blev Bildt partiledare och statsminister. 1991 lyckades han med att bli den första högerstatsministern sedan 1931.
Jag följde honom under de där åren och skrev också ett reportage om honom våren 1991 då alla förstod varåt det barkade. Det jag minns mest var den där studentikosa och lite roliga självironin parad med en enorm självsäkerhet, han kunde redan då kasta ur sig uttryck som: »Antalet skitstövlar är jämnt fördelade mellan partierna.« Vilket är en uppenbar sanning. Men statsministertiden blev kortvarig och hela det nya borgerliga »Ny start för Sverige«-projektet hackade betänkligt efter den ekonomiska krisen 1992. Bildt tvingades till och med göra upp med ärkefienden Socialdemokraterna för att rädda landet från ekonomiskt moras.
Man kan fråga sig om han riktigt hade fallenhet eller ens intresse för svensk inrikespolitik och om han egentligen hade någon djupare förståelse för ekonomins funktionssätt. Carl Bildt och Anne Wibble som var finansminister de där åren fick sedan lämna över till Ingvar Carlsson och Göran Persson som både hade bredare erfarenhet och förmåga att ta sig an uppgiften att baxa Sverige ur krisen. Vilket ledde till att socialdemokraterna fick ytterligare tolv regeringsår.
Det ekonomiska debaclet 1992 satte länge bilden av att borgerligheten misslyckades när den väl prövades. Det kunde inte Carl Bildts omfattande självförtroende och höga svansföring dölja. Men kanske stod Bildts håg egentligen till utrikespolitiken. Trots att han förblev partiledare ända till 1999 var han långliga tider utomlands inte minst som EUs medlare på Balkan. Han överlät åt Lars Tobisson och Gunnar Hökmark att sköta partiet och inrikespolitik. Det vill säga gamla bunkergänget som aldrig lämnade högerhörnet i onödan.
Man kan säga mycket om Bildt, om hans fixering vid socialdemokratin och Olof Palme, om hur hotet från öst och ubåtskränkningarna (där analyserna i efterhand visade att han och många andra inte hade på fötterna) i så hög grad formar hans världsbild och syn på världen, om de där synnerligen problematiska affärsrelationerna och styrelseuppdragen i Lundin Oil. Med mera. Med mera.
Men nog var och är utrikespolitiken hans rätta element. Det sägs att han var mer i luften och utomlands än på UD under de där åren som utrikesminister. Kanske kan man säga att Sverige inte hade någon utrikesminister utan att Carl Bildt hade ett utrikesdepartement, som han besökte ibland.
Icke desto mindre har han skrivit en intressant bok, som ändå är mer en redogörelse än en bok med djupare analyser och skarpa rekommendationer. Carl Bildt står noga besett inte för någon tydligt värdebaserad utrikespolitisk doktrin, som exempelvis Olof Palmes antikolonialism eller Margot Wallströms feministiska utrikespolitik. Carl Bildt flyger i bokens beskrivningar liksom högt däruppe och betraktar händelser och maktförskjutningar med sin helikopterblick eller om han möjligen sitter i ett jetplan. Det är stora historiska svep. Finanskraschen 2008 är mest en krusning på ytan där de sociala konsekvenserna inte ens flimrar förbi.
Kanske är allt detta uttryck för att han verkar i Henry Kissingers »realistiska« anda. Kissinger har alltid varit Bildts idol och förebild. I motsats då till »idealism« i utrikespolitiken. Kissinger som var Richard Nixons utrikesminister kunde både trappa upp krigen i Indokina, men samtidigt spela pingpong med Peking. Kanske finns denna dubbelhet också hos Bildt. Analysen av utvecklingen i framför allt Ryssland är utförlig och korrekt – och oroande. Medan han är påfallande överslätande exempelvis när det gäller USAs beslut att invadera Irak efter elfte september, ett av de mest ödesdigra politiska besluten i modern tid som mer
än något annat satt dagordningen för den nya oredan de senaste två decennierna. Bildt har ju länge stått den amerikanska högern nära. Det faktum att USAs och Storbritanniens påståenden om att det fanns bevis för att Irak hade tillgång massförstörelsevapen visade sig vara ett falsarium, hoppar Bildt liksom över.
Kalla kriget kastar härvidlag fortfarande sin skugga över både Bildt och hans historiebeskrivning. Han kan fortfarande oja sig över att demokraterna och facket i USA historiskt sett varit protektionistiska, trots att det länge är republikanerna som tagit till sådana åtgärder, oavsett om de hetat Bush eller Trump. Men samtidigt är Carl Bildts kritik, det ska tillstås, av Donald Trump förödande och ärlig. Och Bildts syn på konflikten i Mellanöstern är befriande fri från den enögdhet som finns hos många i moderaterna och liberalerna. Bildts kritik mot utvecklingen i Israel och exempelvis de illegala bosättningarna är härvidlag entydig och klargörande. Kanske illustrerar dessa exempel bara att hans utrikespolitiska perspektiv rymmer en dubbelhet, som möjligen kommer med hans strävan att vara en »realist« mer än »idealist«.
Sammanfattningsvis har Carl Bildt i sin bok gett oss en god historielektion. Man lär sig kort sagt en hel del. Men man saknar också något. Läsarna får stora händelseförlopp rekapitulerade och delvis förklarade och satta i ett sammanhang. Men man lär sig mer om historien än framtiden.
Detta med megatrender
Men jag läser också Den nya oredans tid i ljuset av corona. Många har slagits av att den internationella samordningen i arbetet mot viruset har uteblivit eller åtminstone präglats av uppenbara tillkortakommanden. Istället har nationalstaterna agerat på egen hand. De har stängt gränser, stoppat export av läkemedel och skyddsutrustning och skyllt på andra länder. Många av dessa åtgärder har egentligen inte underlättat virusbekämpningen. Och sammantaget riskerar de att leda till en än djupare ekonomisk nedgång.
Carl Bildt tecknar här bilden av hur länder som Ryssland, Kina och USA under lång tid satt sina egna nationella intressen i första rummet och hur de geopolitiska motsättningarna åter har kommit upp till ytan. I själva verket bestod den nya mer harmoniska, demokratiska och fredlig världens ordning som uppstod efter 1989 inte alls så länge. Mest utförlig är förstås Bildts beskrivning av Rysslands allt mer nationalistiska agerande under Putin. Men det handlar också om den »kinesiska drömmen« om inflytande i världspolitiken och allt mer aggressiva agerande i närområdet och gentemot en rad länder. Båda länderna har ju rört sig i auktoritär och totalitär riktning. USA har alltid pendlat mellan att se om sitt eget hus i första hand och att spela en roll i världen.
Men under Donald Trump är det definitivt »America first« som gäller. Den mer harmoniska och mindre konfliktfyllda period som rådde några år efter 1989 har i praktiken redan skattat åt förgängelsen. En stor del av boken ägnar Carl Bildt åt diskutera tre megatrender, som att globaliseringens samarbetsformer har eroderat, att nya politiska konflikter som rör frågor om invandring och migration konkurrerat ut de klassiska politiska idéerna och att vi är mitt inne i den fjärde industriella revolutionen och på väg in i den digitala eran. Dessa megatrender påverkar hur världen efter coronan kommer att ta form. Bildt har mycket att berätta, men inte så många svar.
Samtidigt undrar jag så smått vad Carl Bildt egentligen tyckte om några av de stora förändringar som skedde i den borgerliga regeringen när han var ute och flög som utrikesminister mellan 2006 och 2014. Det var ju Anders Borg, en annan slags moderat, som då satte den politiska och ekonomiska dagordningen, till skillnad från Bildt en riktig borgerlig social ingenjör. Jag skulle gissa att Carl Bildt inte gillade avskaffandet av den allmänna värnplikten och den svenska nedrustningen. Men han sa aldrig något, avgick inte som försvarsminister Mikael Odenberg. Men det är nog svårt att tro att han helt omfamnade Anders Borgs besparingar av försvaret och därmed också den civila beredskapen. Men inte ett ord! I varje fall inte vad jag sett.
Det finns inget lika ointressant som en avgången minister – om inte….
Det finns inget mer ointressant än en avgången ministers åsikter om det ena eller andra. Om vederbörande inte ändrar sig eller erkänner att hen hade fel. Ta detta med avskaffandet av apoteksmonopolet 2009 som innebar också att beredskapslagren för medicin monterades ned. Istället skulle marknaden ta över ansvaret, säger nu den på den tiden ansvarige socialministern Göran Hägglund (KD). Men det skedde inte: »Vi levde i en tid då vi av allt att döma tog för lätt på sådant som att gardera Sverige i händelse av krig, kris och avspärrningarna. Det gör att vi i dag har sämre möjlighet att hantera krissituationen än vad man önska.«
Kanske baserades allt detta på en tron på att marknaden ska lösa allt mellan himmel och jord. Tro ska man göra i kyrkan, i Göran Hägglunds fall i Svenska Kyrkan. I politiken däremot måste ansvariga politiker veta att något kommer till stånd. Den insikten bör slå ut olika varianter av ideologisk trosvisshet. Men det är ändå skönt att en politiker vågar erkänna att hen hade fel. Så all heder åt Göran Hägglund. Just detta är väl sammanfattningsvis ett mindre förmildrande drag hos Carl Bildt. Han har mig veterligen aldrig erkänt att han hade fel. Någon gång, någonsin.
Karantän jorden runt
Runt om i världen försöker människor och samhällen stänga smittan ute. Och även bergsgorillorna i Virungabergen i Afrika är nu satta i ett slags karantän. Turisterna tillåts inte bege sig upp på de dimhöljda bergen. Bergsgorillorna är människans närmaste genetiska släkting och risken att viruset får fäste i gorillafamiljerna är uppenbara. Vilket skulle få förödande konsekvenser.
Många jag känner, vänner och släktingar, barrikaderar sig nu på olika ställen. En har lämnat Manhattan och bosatt sig i en stuga i Massachusetts. En annan är numera placerad i hemmet i Aten och berättar för mig att hans hemstad Kastoria i norra Grekland har drabbats hårt. Kastoria betyder »bäver« och staden har under århundraden levt på sin handel och produktion av päls. Jag har själv varit där för många år sedan. Många av stadens företagare hade nyligen varit på pälsmässan i Milano. Ja tillfälligheternas spel har styrt smittans vägar.
Själv hade jag och min hustru en resa till Milano inplanerad den här helgen, vi skulle ha gått på La Scala och San Siro. Det får nu vänta. Frågan är hur länge. Någon annan är förskansad i en by mellan London och Cambridge. Från Berlin hör jag att våren är på väg men att det är en annan vår i år. Polisbilarna åker förbi överfulla parker och varnar folk genom megafoner.
Från min hemby söder om Halmstad hör jag att allt är som vanligt, förutom att man numera håller avståndet. Och från Öland rapporterar svärfar att »Arontorps kroppkakor och mat« öppnat en drive in. Vid köp att tio lunchkuponger tillkommer en biltvätt. Det finns kanske hopp ändå. Corona har fört oss längre ifrån varandra men också på något märkligt sätt närmre varandra. Eftersom vi delar samma erfarenhet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
