HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om ett nytt inbördeskrig i Labour, om Jan Myrdal och såklart lite om USA-valet.
För fyra år sedan vaknade vi upp till nyheterna om Trumps överraskande och chockerande valseger, samtidigt som en minnesvärd och omtumlande snöstorm lamslog Stockholm, inte ens bussarna kunde ta sig fram på de glashala gatorna. I år kände jag ett fysiskt obehag i hela kroppen. Och när jag vaknade såg det ut som att Trump skulle göra det igen. Sedan förändrades bilden och nu verkar Joe Biden bli USAs nästa president.
När detta skrivs pågår fortfarande rösträkningen. Den drar ut på tiden. Den omfattande poströstningen i dessa coronatider har gjort det mer komplicerat än tidigare. Kanske är det så att den nya politiska geografin i slutändan föll ut till förmån för Biden och Demokraterna, att större orter och städer röstar mer progressivt. Och att det ändrade läget i slutfasen beror på att det av praktiska skäl tar längre tid att räkna dessa valkretsar och de därför kommer in med sina resultat senare än valkretsar med färre väljare. Många demokrater har också poströstat.
Trump har redan innan valet gnuggat in att ett allvarligt och strukturellt röstfusk var att vänta, redan innan det hade hänt. Nu säger Trump att Demokraterna håller på att stjäla valsegern från honom. Och förmodligen väntar nu ett antal legala processer. Den här typen av mytbildning och konspirationsteorier är vanligt förekommande lite här och där, inte minst i USA. Men när de understöds av landets president kommer vi upp på en helt annan risknivå. Trumps agerande undergräver tilltron till de demokratiska institutionerna. Vad som nu kommer att ske är därför svårbedömt och ångestframkallande. Men en sak är säker. Trumps första framträdande under valnatten var inte något segertal. Snarare vittnade det om att han redan då insåg att han hade förlorat och nu var ute efter att skriva sin historia om varför det gick som det gick. Och kasta in så mycket grus som möjligt i maskineriet.
Det var många som redan före valet dömde ut Joe Biden som en kandidat utan energi. Det blev ju ingen jordskredsseger. Hade det inte gått bättre med en mer profilerad kandidat, som Bernie Sanders? Det är förstå svårt att veta. Men de demokratiska väljarna i primärvalen gav trots allt Biden det största stödet och valde bort de andra. Kanske handlade det här vägvalet i grund och botten om vilken person Demokraterna ville skulle ställas mot Donald Trump. Trump har än en gång visat sig vara en driven, gränslös och hänsynslös kampanjpolitiker som också gjort lögnen och fake news till sina redskap.
Detta var förstås också en delstrid i den långa i kampen mellan vänster och höger, demokrater och republikaner eller i högerns ögon ett val mellan globalism och nationalism. Men det var också något annat. Det handlade om en enskild politikers egenskaper och brist på respekt för demokratiska institutioner och principer. I valet stod två mycket olika personer mot varandra.
Ingen kan väl säga att Joe Biden var en perfekt kandidat. Han har två gånger tidigare misslyckats att bli Demokraternas presidentkandidat. Han imponerade inte någon av gångerna. Men i detta för den amerikanska demokratin akuta krisläge blev det ändå han som vaskades fram. Han är en person med lång erfarenhet, han är ju gammal, och som i varje fall vill vara en samlande gestalt för landet. Han är en person som vågat erkänna att han har gjort fel ibland, han har visat sina mänskliga svagheter och präglats av flera personliga tragedier under sin livsresa.
Kontrasten mot The Donald kan inte vara större. Han har aldrig gjort fel och han erkänner aldrig ett misstag. Han förhåller sig till sanningen som om den vore en formbar materia. Hans far var en framgångsrik fastighetsmagnat som fostrade barnen att gå i hans fotspår. Trump skickades till den hårdaste av USAs militärskolor och tog ledningen i denna pennalistiska miljö. Han fostrades i en högerorienterad kyrka. Och formades också i New Yorks 70-talshedonism. Han slog sig i slang med den hänsynslöse advokaten Roy Cohn som kunde göra varje konflikt till en rättslig seger som gynnade de egna affärerna. Trump lärde sig att aldrig visa sig svag. Han har noga besett en rad egenskaper en politiker i ett demokratiskt land bör försöka frigöra sig ifrån.
Om Joe Biden vinner kanske han blir den president och politiker USA fann i denna extrema politiska tid. Som i bästa fall kan kyla ner känslorna några grader och lägga grunden för ett nytt samtalsklimat. Kanske Biden ger USA och världen en andningspaus under fyra år. Men vägen dit går förmodligen via några turbulenta veckor fram till att presidenten svärs in i januari. Konflikterna eller polariseringen kommer under alla omständigheter inte att försvinna, åtminstone inte på kort sikt. Jag har redan sett uppgifter om att Trump kommer att ställa upp igen 2024. Det är väl ändå inte så troligt att han skulle lyckas med det. Förhoppningsvis är detta Trumps sista veckor i politikens centrum. Populister har sin tid. Ofta blir den ganska kort. Men det lär komma fler som verkar i samma tradition. Förr eller senare. Det är viktigt att komma ihåg att högerns radikalisering har djupa rötter som sträcker sig tillbaka till åtminstone 1960-talet. Den stora frågan är om Grand Old Party (GOP), alltså Republikanerna, kan ta sig samman och skaka av sig sina mest extrema drag?
Vår tids Darcy
En annan kanske mindre profilerad politiker är Labours nya partiledare Keir Starmer, som inledningsvis inte fick ögonlocken att lyfta. Han kom lite från ingenstans och valdes under coronakrisen i våras. Han kom in i underhuset 2015 och fem år senare valdes han till partiledare. Det är snabbt jobbat. Historiskt sett har partiledare fått knega på i decennier innan de har kunnat väljas. Men det är nya tider i politiken och gamla sanningar från fordomdags gäller inte riktigt längre.
Men det ska sägas att Starmer har en lång erfarenhet av att framträda och argumentera i offentligheten. Han har arbetat som framträdande och publik jurist i många år och var under en tid brittisk riksåklagare. Annars är det väl mest en litterär koppling som sticker ut när det kommer till Starmer. Han bodde och läste i Leeds samtidigt som Helen Fielding som skrivit böckerna om Bridget Jones som också filmatiserats. Det ryktas att Starmer ska vara förebilden för Mark Darcy som i filmen spelades av Colin Firth. En moderniserad variant förstås av Jane Austens Darcy. Han ser bra ut. Men är en principfast man som tenderar att agera som en träbock, men som tar sig i det långa loppet och som kanske ändå är ”Marriage material”. Vi får se om den utvecklingsgången kommer att kunna appliceras på Keir Starmers politiska värv.
Han har i varje fall klarat sig bra i debatterna med den klangfulle premiärministern Boris Johnson. Till skillnad från de flesta andra ledande brittiska politiker har han en arbetaklassbakgrund. Precis som Joe Biden för övrigt. Starmer har fått möjlighet att läsa vidare. Förnamnet har han från Labours första partiledare och ledamot i underhuset, Keir Hardie. Han är något av Labours främsta och mest obestridda förebild. Kanske i konkurrens av Clement Attlee som vann valet 1945 och la grunden till den brittiska välfärdsstaten och den statliga sjukvården.
Hardie tillhörde däremot grundargenerationen och var den främste i sin generation och fick en fascinerande livshistoria. Man skulle kunna säga att han är en brittisk korsning av August Palm och Hjalmar Branting. Detta skriver jag samma dag som August Palm höll sitt legendariska föredrag i Malmö, på Hotell Stockholm: ”Vad vilja socialdemokraterna?” Det är det många som undrar, även 139 år senare. Och kanske särskilt nu. Keir Hardie började arbeta som springpojke åtta år gammal och i gruvan i Lanarkshire vid elva års ålder. Efter att ha lett gruvarbetarnas första strejk blev han svartlistad och valde först att arbeta som journalist. Han var först ateist men blev kristen. Han kämpade för kvinnlig rösträtt, argumenterade för en generalstrejk för att stoppa första världskriget, ville ge självstyre åt Indien och stoppa segregationen i Sydafrika. Han såg också gärna att även Skottland fick självstyre.
Det går väl inte att säga att det finns någon specifik starmerism som kan jämföras med thatcherismen eller blairismen. I varje fall inte än. Men något av vad han står för kan vi ändå utläsa redan nu. Han har inte retirerat till numera gamla New Labourpositioner. Om Blair placerade sig i mitten stod Corbyn till vänster i alla lägen, så kanske man kan säga att Starmer nu placerar Labour i vänster-mitten-fältet. En central utmaning är förstås att vinna tillbaka delar av arbetarklassen i de gamla industriella regionerna i norra England som gått över till de konservativa under brexitprocessen.
I den brittiska politiken är det alltid klokt att hålla koll på vilka personer partiledaren väljer att omge sig med. Starmer har anställt Claire Ainsley som ny ”Head of Policy”. Bara att det är en kvinna på den posten är intressant med tanke på hur många män som passerat på den posten. Hon kommer närmast från Rowntree Foundation och har skrivit en bok om den nya arbetarklassen, när jag beställer och börjar bläddra i den verkar den erbjuda mer än hela Katalys klassprojekt, inte minst vad gäller den nya arbetarklassen i exempelvis tjänstesektorn. Men jag får återkomma i detta ärende.
Ainsley fokuserar i varje fall på att Labour ska kunna vinna tillbaka arbetarväljare, som hon framhåller är socialt konservativa, gillar nationen eller landet och traditioner och i grunden är lokalt förankrade. Men som också vill ha ett rättvist samhälle. Vi i Sverige har alltid sneglat mot Storbritannien. Wigforss läste på sin tid gillesocialisterna och åkte för att lära sig av byggnadsarbetarnas självstyrande gillekooperativ. Det blev grunden för det som sedan blev BPA, som inte längre finns kvar i denna värld. Sedan var det förstås Keynes ekonomiska tänkande som satte sin prägel på politiken under ett halvt sekel, även om såväl Stockholmsskolan som Wigforss tidigt var inne på samma tankar. Beveridgeplanen från krigsåren formade en plan för välfärdsstaten. The Public Sector blev den offentliga sektorn på svenska.
Thatcher är väl fortfarande en hjälte i mångas ögon, idag i mindre grad i Moderaterna än i Centern verkar det som. Tony Blairs exceptionella valframgångar gjorde att många försökte följa i hans fotspår. En underlig paradox är att många av de som jobbade med Blair hade formats av Marxism Today, Kommunistpartiets teoretiska organ. Och det var historikern Eric Hobwbawn som allra först identifierade att arbetarrörelsens traditionella väg framåt hade gjort halt. Detta var i slutet av 70-talet. Och sociologen Stuart Hall beskrev redan när Thatcher tillträdde att hon representerade ett ideologiskt skifte och att den nya högern bar på ett nytt hegemoniskt projekt. Den där typen av klarsynthet och intellektuell öppenhet saknar jag ofta i dag.
Och i dag. Importerar vi något från Boris och brexit-turbulensen? Helt nyss framstod kanske Jeremy Corbyns Labour som en ledfyr för många vänsterrörelser i detta högermörker som breder ut sig över Europa och världen. Med vad återstår nu av Corbynismen? Corbynismens fall? Ja, vad blir kvar av Labours politiska linje under Corbyn? Det var lite flip och flop över strategin vad gäller inrikespolitiken. Ett val gick överraskande bra, det var 2017 men decembervalet förra året gick det riktigt dåligt. Corbyn och hans anhängare tvingades avgå. Och i stället valde partiet inte Corbyns kandidat Rebecca Long-Bailey till ny partiledare, utan Keir Starmer, en vänsterman som inte står längst ut till vänster. Och som jurist har en särskild blick för mänskliga rättigheter och frågor som rör antisemitism och rasism. Här han nu krockat med Corbynvänstern. Ordentligt.
Det var väl framför allt på utrikespolitikens område Corbyn var problematisk för Labour. Han blev kanske aldrig riktigt ledare för hela partiet. Och när det kom till frågor om landets relation till världen därute visade sig hans bakgrund i vänster-vänsterns syn vara ett allvarligt problem. Det visade sig kanske allra tydligast när han vägrade att acceptera att det var Ryssland som låg bakom giftattacken (med dödligt nervgift!) mot den ryske avhopparen Sergej Skripal och hans dotter Julia. De överlevde otroligt nog. Men flera andra skadades allvarligt och en person dog som inte hade med saken att göra. Rent krasst kan man undra vem som har intresse av att döda en avhoppad spion om inte landet han kommer ifrån? Ett land som dessutom genomfört liknande dåd tidigare. Bland annat i Storbritannien. Landet i fråga är förstås Ryssland.
Men Jeremy Corbyn vägrade att ställa upp på att peka ut Kreml och Putin. Man kan fråga sig varför. Kanske var det någon som trodde att någon annan (oklart vem) hade utfört attacken för att skulden skulle falla på Ryssland? Jag vet faktiskt inte. Det var under alla omständigheter ett politiskt haveri utan dess like. Sedan har vi detta med antisemitismen.
Vänstern har här en stolt tradition att stå upp mot rasism i alla dess former och inte minst när det kommer till olika slags antisemitism. Här har något hänt i delar av vänstern under senare år. Kanske också i Sverige. Möjligen hänger det samman med att den rimliga kritiken mot Israels politik gjort att många inte riktigt förmår, kan eller vill fästa lika stor uppmärksamhet på och hålla uppe motståndet mot antisemitism och fördomar riktade mot judar. Corbyn drog också in många nya medlemmar och aktivister i partiet som uppenbarligen inte kunde dra en klar linje i den här frågan.
Vi har under senare år sett upprepade exempel på trakasserier mot judiska Labourpolitiker och återkommande uttryck för antisemitism på sociala medier. Flera av dem har lämnat partiet. Bara under senare tid har flera hundra medlemmar uteslutits ur partiet. Ken Livingstone är sedan ett bra tag suspenderad från partiet. Och nyligen delade Rebecca Long-Bailey en intervju med Maxine Peake med anklagelser om att Mossad hade tränat amerikanska poliser att göra vad gjorde mot George Floyd, att med knäet mot nacken hålla nere anhållna. Hon vägrade att dra tillbaka sin tweet. Starmer beskrev detta som ett uttryck för antisemitiska konspirationsteorier och avskedande henne från posten som utbildningspolitisk talesperson, nyss var hon nästan partiledare och nu avsatt under dramatiska former.
Och så var det Jeremy Corbyn som enligt Starmer inte tog en ny utredning om antisemitismen i Labour på allvar. Den hade genomförts av Equalities and Human Rights Commission (EHRC). Den visade att Labour (Corbyn) inte hade tagit uppgifterna om diskriminering och trakasserier av enskilda politiker med judisk bakgrund på allvar och inte agerat mot antisemitism i sociala medier. Corbyn svarade som tidigare att kritiken var ”dramatiskt överdriven av politiska skäl”. Det är ett intressant uttalande. Själva sakfrågan hamnar i skuggan av en större politisk agenda som ligger bakom det hela. Det är nog klokare att se till själva sakfrågan och agera i den.
Keir Starmers svar var tydligt om än en smula överraskande, han suspenderade Corbyn som fortfarande sitter i underhuset för Labour. Han är personligt vald, och sitter kvar även om han inte får vara med i Labours parlamentsgrupp. Och han kan bli utesluten för gott. Den frågan kommer nu att avgöras av Labours verkställande utskott. Corbyns anhängare har förstås kritiserat beslutet. Några talar om ett nytt inbördeskrig i Labour.
Starmer har stärkt sin position det senaste halvåret och har agerat skickligt under coronakrisen. Och hans projekt är under alla omständigheter att markera mot olika former av antisemitism och distansera sig från Corbyns stelbenta syn på globala och internationella frågor. Det handlar förstås om att framstå som regeringsduglig och i det spelet passar det honom säkert bra att kunna markera mot Corbynårens misstag på den här punkten. Men bara det faktum att en tidigare partiledare suspenderas och riskerar att uteslutas vittnar om djupa sprickor och konflikter. Men det är ju inte något nytt, egentligen. I politiken kokar det i grund och botten ner till såväl ideal som makt.
Omstart för gamla käpphästar?
Kom inte Stockholms Handelskammares ”Omstartskommission” lite väl tidigt. Vi är ju nu inne i en andra våg. Boken ”Idéer för ett starkare Sverige” under Klas Eklund riskerar nog att samla damm på ett och annat ställe. Kanske blir det ändå ett nytryck när det hela en gång framöver är verkligen är över och vi kan starta om. Jag föreslår i så fall att den byter namn eller lägger till en underrubrik: ”den nya fortfarande icke-reviderade upplagan med gamla käpphästar”. Eller varför inte ”Omstart och återbruk”.
Jan Myrdal hade kanske behövt en god man
En efter en dör de bort de där författarna som satte prägel på min politiska ungdom. Som man var tvungen att läsa. Även om man inte alltid höll med dem. Nu var det Jan Myrdal. Jag minns inte om det var ”Barndom” jag läste först. Jag minns förstås att Folket i Bild såldes på torget hemmavid. Och att Myrdal alltid skrev i den. Det var något med språket och bredden som ändå stack ut i allt det som ändå skavde. Man läste också för att förstå varför man inte alltid men ibland höll med honom.
Han lyckades ändå överleva länge i den stora offentligheten. Även sedan den maoistiska vänster han hade varit en viktig inspiratör för försvann från jordens yta. Inte minst hans benhårda kritik av Sovjetunionen innebar nog att han ändå hade sina tentakler på den borgerliga sidan hur mycket marxist-leninist i Stalins anda han ändå var. Men efter 1989 försvann hans relevans i detta avseende, tiden hade gått förbi honom. Inte bara för att han försvarade massakern på Himmelska fridens torg samma år. Utan för att han nu tycktes sörja den öststatskommunism han nyss hade kritiserat med betydande frenesi, men det är klart: han vill väl bara ha och se en mer renlärig kommunism i Stalins och Maos anda.
Det gick inte längre att läsa honom längre. Bortsett från hans skönlitterära självbiografiska böcker som är läsvärda, trots att de på sina håll kan vara dubiösa. Och de sista åren blev det bara värre. Han fick inte längre skriva i sitt skötebarn Folket i Bild Kulturfront. Han fortsatte med sitt förakt för homosexualitet, som hade passerat utan någon större uppmärksamhet en gång i tiden. Hans sista bok var en pinsam historia om sexuella historier från sitt eget liv och obehagliga beskrivningar av kvinnor som sedan länge inte längre finns i livet. Han publicerade sig i högerextrema Nya tider.
Han hade nog behövt en god man eller god kvinna som hade satt stopp för publiceringar efter en viss punkt i sitt liv. Det var många klumpar i protokollet redan innan dess. Men de sista klumparna var särskilt tragiska och pinsamma.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
