FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling efterlyser ett integritetspatos som motvikt till alla övervakningslagar. Och uppmanar till konkret handling.
Häromdagen beklagade sig Säpochefen Klas Friberg över regeringens senfärdighet. Det handlade om det EU-direktiv som innebär att rättsväsendet får tillgång till privat kommunikation via appar och sociala medier, och som Sverige ännu inte infört. ”Konsekvensen blir att svenska brottsbekämpande myndigheter kommer att sakna viktiga och moderna verktyg för att hantera terroristbrott, spioneri och annan allvarlig brottslighet”, larmade därför Säpochefen. Jag noterar visserligen att användandet av meddelandeappen WhatsApp i äldre telefoner kommer att försvinna hursomhelst. Men det lär ändå inte göra Säpo lugnare.
Digitaliseringsminister Anders Ygeman, som har frågan på sitt bord, menade dock att saken inte var så lätt. Först måste inhämtningslagen måste ses över, enligt Ygeman. Det långsamma förfarandet var pinsamt, bullrade Moderaternas Johan Forsell. Själv kan jag i grunden tycka att det är bra med transparens hos myndighetschefer. Men en Säpochef som skriver debattexter riktade mot folkvalda är ändå det verkligt pinsamma i sammanhanget.
Jag blev desto mer bekymrad när Ygeman försäkrade ”att regeringen är beredd att gå långt för att möta Säpos önskemål”. Det är ett yttrande som varje medborgare bör rygga inför. Av flera skäl. Rädslan för terrorism i olika former, kombinerat med utmanande digital teknik, har redan möjliggjort lagstiftning som knappt var möjlig för bara något decennium sedan. Inom kort lär vi till och med ha en lag om hemlig dataavläsning. Och ändå räcker det alltså inte för Säpo.
Jag noterar att det finns stora ambitioner inom hela polisväsendet när det gäller att bli bäst inom IT-vapnet. Ja, målet är att till och med bli bättre än självaste FRA. Som ju för övrigt redan förser polisen med resultaten av sin spaning.
Nu menar jag inte att det är en ond tro som skapar vår alltmer repressiva lagstiftning. Tvärtom är det säkert med stor omsorg om medborgarnas säkerhet som integritetskränkande juridik sätts i händerna på försvar och brottsbekämpande myndigheter. Men det spelar egentligen ingen roll. Detta är verktyg för statlig övervakning som kan användas till att kartlägga varje individs liv och därmed inskränka vår frihet. Färdiga att ta i bruk för den makt som så önskar.
Tidsandan är dock numera av det slag att vi tycks nöjda med att detta sker. Att det känns tryggare med en statlig övervakning än utan. Det har gått fort. 2008 känns länge sedan. Det var då centerpartisterna Annie Lööf (som då fortfarande hette Johansson) och Fredrik Federley blockerade lagen som skulle möjliggöra för FRA att till exempel läsa mejl som passerade landets gränser. Det var då Federley grät i riksdagen efter att ha kompromissat med sina övertygelser och släppt fram en integritetskränkande lagstiftning.
Lösningen var att låta FRA:s spaning granskas av en myndighet, Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten (Siun), så att allt går rätt till. Men hur blev det? Ja, det är svårt att hävda att Federleys motstånd gav någon större reell effekt på spaningen. Redan 2011 konstaterade Siun att FRA inte levde upp till kraven på vad som fick sparas. Vilket till exempel Journalistförbundet (där jag då var ordförande) påpekade. Den myndighet som samtidigt granskade polisens spaning, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (Sin), pekade på samma sorts brister. Men dessa varningar har som bekant inte inneburit någon inbromsning av övervakningen. Tvärtom var det länge sedan någon ledamot grät i riksdagen på grund av dessa lagar. Trots goda skäl.
Dagens regering lär för övrigt rida vidare med samma lösning som Alliansen fick till 2008. Myndigheter som Siun och Sin kan förstås få uppdraget att övervaka så att inte heller effekterna av det nya EU-direktivet kränker oss i onödan. Problemet är vem som granskar Sin och Siun. För oss journalister är det närmast omöjligt, insynen är ytterst begränsad. Men varje medborgare kan dra sitt strå till stacken. För Siun ska nämligen ”på enskilds begäran kontrollera om hans eller hennes meddelande har inhämtats i samband med signalspaning”. Så det är bara att begära! Läs hur det går till här. Och om du får ett anmärkningsvärt svar så är jag glad om du låter en journalist ta del av det. Till exempel undertecknad.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
chefredaktör
PS. Vi är beroende av våra läsare. På riktigt. Här kan du läsa mer om hur du kan stötta vårt arbete.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
