HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om socialdemokraternas kris, de röda brukens avfolkning och talepunkternas tyranni.
Jag noterar att Socialdemokraterna är i kris. Igen. Det socialdemokratiska partiet har väl i och för sig krisat så länge jag kan minnas. Kanske är sossekrisen mer eller mindre permanent. Redan 1916 publicerade ju Rosa Luxemburg boken ”Socialdemokratins kris”. Dödsattesterna har allt sedan dess utfärdats både från vänster och höger. Bådadera brukar hylla gamla och avlidna socialdemokratiska ledare och dissa de nu levande. Högern sa på 1970-talet att Per Albin var förnuftig, men att förfallet inleddes på Olof Palmes tid. Den ”analysen” har Sverigedemokraterna numera tagit över. Vänstern brukade gå tillbaka till August Palm och Axel Danielsson för att hitta rättrogna socialdemokrater. Numera lyfts ofta Olof Palme fram som en ideologisk fyrbåk, även av interna s-kritiker, till skillnad från hans ljummare efterträdare.
Men dagens socialdemokratiska kris verkar gå på ännu mer på djupet. Herbert Tingsten skrev en gång att Socialdemokraterna hade ”en särställning, ett nästan magiskt försteg, i förhållande till andra partier, och för varje val blir denna ställning starkare. De andra partierna uppfattas som planeter, kretsande – förvisso icke enligt några fasta eller beräknande lagar – kring den socialdemokratiska solen.”
Detta var 1964. Beskrivningen säger något om socialdemokraternas dominerande ställning och position i det svenska samhället. Ett mått på dagens s-problem är förstås väljartappet. Mer fundamentalt är väl att det gamla statsbärande partiet inte längre framstår som den självklara solen i det svenska planetariska politiska systemet.
Arbetarklassen ”förborgerligas”
På 1950-talet förutspådde sociologen och sedermera den moderate ideologen Hans Zetterberg att tjänstemannagruppens skulle växa vilket i sin tur förmodades leda till socialdemokraterna förr eller senare förväntades förlora regeringsmakten. På den tiden röstade lejonparten av arbetarklassen på socialdemokraterna. Zetterbergs bild var att tjänstemännen skulle ha mer borgerliga preferenser. Förhoppningen var kanske ett uttryck för ett slags borgerlig determinism och allmänt fromma förhoppningar. För riktigt så blev det inte. Men ändå skulle väljarmönstret förändras.
Man kanske kan säga att delar av arbetarklassen ”förborgerligades” eftersom en större andel började rösta borgerligt. Klassröstningsmönstret som varit så dominerande i Sverige försvagades snäpp för snäpp. Arbetarna flyttade in i nya och större bostäder. Välståndet ökade. Det blev fler semesterveckor. Det svenska välfärdssamhället tog form. Erlander började tala om de stigande förväntningarnas missnöje. Samtidigt visade det sig att många tjänstemän röstade socialdemokratiskt. Och SAPs förblev solen i svensk politik, in i våra dagar.
När socialdemokraterna förlorade valet 1976 var det som en chockvåg gick genom den socialdemokratiska rörelsen. Hur var detta möjligt? Jan Lindhagen som var en av den socialdemokratiska rörelsens mest intressanta intellektuella, på den tiden fanns det sådana, menade i tidskriften Tiden att partiets väljarbas eroderade när de röda bruken avfolkades och de stora städerna växte. Lindhagens tes var omdiskuterad. Men statsvetaren Anders Lidström gav honom häromåret i efterhand rätt.
Från partistyrelsemöte till krismöte
Dagens socialdemokratiska predikament har alltså en lång historisk bakgrund. Samtidigt är det senaste decenniets utveckling exceptionell och dramatisk. Och särskilt händelseutvecklingen det senaste året. Före valet talade alla socialdemokrater om att bryta upp blockpolitiken. Men när Stefan Löfven lyckades blev det uppenbart att Januariavtalet skymde den socialdemokratiska ”solen”. Överenskommelsen framställs nu som en kvarnsten som tynger ett sjunkande (s)kepp. Partistyrelsemötena döps numera om till krismöten. Det är högkonjunktur för oss ”experter” i kommentariatet, som kör våra gamla käpphästar, om hur det borde vara och vad som borde göras.
Och socialdemokraterna har nu fått en motståndare som faller dem i ryggen. Det gamla högerpartiet (senare Moderaterna) var ett parti sprunget ur och präglat av överklassen och den maktägande eliten. Den nya högern är en mer folklig företeelse, och kommer från samma mylla som de gamla folkrörelsepartierna. Bakomliggande faktorer är förstås också de stora förändringarna i vår omvärld efter 1989. Därför är utvecklingen inte unik för Sverige. Det handlar om framväxten av den nya kapitalismen och en annan mer otrygg arbetsmarknad, om globaliseringen och den nya rörligheten över gränserna, om de övernationella institutionernas ökade betydelse och nationalstaternas försvagning. I vår tid är framtiden inte längre ett självklart löfte utan förknippas snarare och allt oftare med hot och utmaningar, vilket skapar en underliggande osäkerhet och känsla av otrygghet vad gäller exempelvis jobb och ekonomi. Klimatet skapar en rent existentiell ångest. Detta har skapat ett politiskt tomrum som gynnar högern i allmänhet och högerextrema partier och rörelser i synnerhet. Historien bär vittnesbörd om andra perioder av stor social, ekonomisk och politisk turbulens.
Framgångsrika rörelser
Partiers och rörelsers framgångsmöjligheter beror i princip på fyra centrala och avgörande komponenter. De behöver en ”berättelse”, byggd på en analys och en därmed förknippad ideologi eller åtminstone någorlunda konsistenta idéer. Till detta kommer en politik som knyter ihop och konkretiserar idéarvet. Men också en stark organisation och ett ledarskap som präglas av både kontinuitet och förnyelse. Socialdemokraterna underpresterar på alla dessa punkter i dag.
Den hårdaste kritiken mot dagens kapitalism kommer inte från ledande socialdemokrater utan från liberala finansmän som så att säga känner systemet inifrån. Som när Robert Weil i Dagens industri skrev att ”Kapitalismen i sin nuvarande form fungerar inte”. Tidningens ledarsida passade förstås på att döma ut analysen. När hörde ni senast en ledande socialdemokrat presentera en snarlik kritik eller analys? Socialdemokraterna har kort sagt tappat kontakten med och kunskapen om sin egen historia.
Talepunkternas tyranni
Ett av mina favoritprogram är Andrew Marrs show som går på BBC varje söndagsmorgon. Svenska Agenda känns en smula lättviktigt vid en jämförelse. Marr har väl tagit över tronen från David Frost som den främste programledaren och intervjuaren i TV-världen. Frost var i och för sig också en global stjärna. Intervjun med Olof Palme 1969 vittnade om vilken roll Sverige och svensk socialdemokrati spelade – på den tiden. Intervjuerna med Richard Nixon är politisk historia, som också blev utgångspunkt för en teaterpjäs som sedan en fantastisk film.
Dessa ger en intressant bild av samspelet mellan medier och politik i vår tid. Där någonstans formas ju dagens politik, åtminstone den huvudsakliga kommunikationen och opinionsbildningen.
Men när jag ser program med Andrew Marr inför det stundande brittiska valet slås jag av att de flesta politiker som intervjuas verkar hålla sig till färdigskrivna manus och duckar för och undviker att svara på vissa frågor, trots att Marr upprepar dem gång på gång. Det är väl samma sak här i Sverige. På svenska heter det ”talepunkter”. Det är något som de politiska tjänstemännen skriver ihop och sätter i händerna på politikerna. Och som politikerna sedan förväntas att hålla sig till, till punkt och pricka. Oavsett vilka frågor som dyker upp.
I Observer jämförde Kenan Malik dagens brittiska EU-debatter mellan Jeremy Corbyns och Boris Johnson med en klassisk debatt mellan Tony Benn och Roy Jenkins från 1970-talet (båda tillhörde då Labour).
Jämförelsen utföll inte till fördel för dagens EU-debatter.
Malik skrev att debatterna på 70-talet var mer upplysande eftersom Benn och Jenkins tog sin publik på allvar och beaktade varandras argument. Malik menade att i dag verkar politikerna utgå från att väljarna är okunniga och kan vinnas över med hjälp av rena lögner och enkla svar: »Politiker föredrar slagord snarare än motiverande argument, avfärdar granskning som ”partisk” och behandlar sanningen som om det var en form av underhållning.« Det menade Malik är ett förhållningssätt som bygger på en karikatyr av väljarna.
Trots att jag är en politisk nörd klarar jag inte längre riktigt av att se debatter mellan eller intervjuer med politiker i TV eller radio. Jag misstänker starkt att det hänger samman med att den politiska klassen bergtagits av talepunkter. Alla minns väl Bo Ringholms berömda presskonferens om att Inga-Britt Ahlenius inte skulle få fortsätta som chef för riksrevisionen eftersom hon »tackat ja till ett nytt uppdrag«. Ett budskap han upprepade otaliga gånger, tills det hela blev både tragiskt och komiskt. Jag fick en liknande känsla när Agenda intervjuat Magdalena Andersson och Stefan Löfven under hösten. Inte för att deras budskap var fel. Utan för deras svar i så hög grad var en repetition av samma talepunkter, ordagrant, gång på gång. Sådant uppfattas lätt som entonigt och tondövt, lite som Bagdad Bob i Rosenbad. Men kanske var utgångspunkten att budskapet inte skulle bekräfta Sverigedemokraternas världsbild och ståndpunkter. Men följden blev i stället den rakt motsatta. Förmågan att improvisera och tala utanför manus och bortom de stolpiga talepunkterna är en politisk kompetens man ofta saknar, både här och där.
Kanske kokar s-krisen ned till behovet av att släppa sargen och talepunkterna. Politiker som kommer i kontakt med sig själv har en större potential att komma i samspråk med väljarna. Den som visar sig själv kan också beröra andra. För att vinna väljarna med respekt behöver politikerna behandla väljarna med respekt. Den politiska verkligheten kan inte reduceras till aldrig så slagfärdiga talepunkter.
Punkt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
