Det är bra att rasismen diskuteras av debattörerna – men politikerna får inte vara tysta.
I fredags skrev jag om attackerna mot somalier i Forserum och om reaktionerna på dessa attacker på DN:s ledarsida, där man reducerade det hela till en intregrations- och/eller småföretagarfråga.
I DN hänvisade man till en Foresstudie. Det var säkert är en av anledningarna till att Andreas Bergström, vice vd på tankesmedjan Fores, la sig i diskussionen. “Om färre somalier levde på bidrag skulle rasismen mot dem sannolikt minska”, skrev Bergström (tidigare politiskt sakkunnig åt integrationsminister Erik Ullenhag) på twitter. När han ifrågasattes av mig (och många andra) förklarade han sig med att det är “rätt uppenbart för oss som följer rasisterna på nätet att bidrag är en sak de stör sig på”. Som om det var genom att ändra på de hatade som man kom åt rasismen.
Strax därpå stal Moderaternas sociala medier-ansvarige Thomas Böhlmark det migrationspolitiska rampljuset med sin numera rikskända tweet där han kallade Nalin Pekgul för “klappturk”. Helgen gjorde att Ali Esbatis lysande krönika på ämnet blev än mer aktuell.
Även Helle Klein tog upp ämnet i en mycket välläst, länkad och flitigt diskuterad ledartext på måndagen, vilket följdes upp av diskussion i Gomorron Sverige i dag.
I andra medier skriver Niklas Orrenius två lysande texter om Forserum och Peter Kadhammar sätter fingret på något i Aftonbladet.
Och det är bra att rasismen diskuteras av kloka debattörer. Men när man från en liberal tankesmedja (och möjligen också från DN:s ledarsida?) alltså hör att rasismen kommer av att somalierna får för mycket bidrag och från en annan högertankesmedja strösslar med begrepp som post-rasism och ger ut böcker om att “antirasism gör människor till offer” blir man förstås orolig. För det som diskuteras i tankesmedjorna nu blir väldigt ofta borgerlig politik sen.
Därför var det synd att Stefan Löfven inte passade på att prata främlingsfientlighet i sitt sommartal, precis som Helle Klein påpekade i sin ledare. Många socialdemokrater tycks anse att det inte gjorde så mycket att han inte nämnde detta.
Vi som minns hur Löfven som Metallordförande imponerade i sin tydlighet mot rasism i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet hoppas mycket på att han ska använda sig av de kunskaperna också som S-ledare. Och vi som ser hur ingen alls förhåller sig till SD:s sakta men stabilt stigande stöd i opinonen (de blir tredje eller fjärde största parti 2014 om utvecklingen inte stoppas) hoppas oppositionspartierna snarare än på alliansen. För genom att vinna SD:s väljare – med förslag som inte flörtar med invandrarfientligheten – hämtar S och V inte bara hem förlorade väljargrupper.
Även om man inte per automatik ändrar värderingar motarbetar man och rör sig ifrån de mekanismer och det tänk som ligger bakom den här typen av händelser. Därför har en SD-väljare som blir socialdemokrat en extra dimension. Hen är värd mer än bara en röst. Och därför måste politiken få handla betydligt mer om detta.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
