Jag läser sex sidor i Aftonbladet i dag om hur gamla lurats att placera sina besparingar i obligationer som egentligen var lån och som nu hamnat i skuld. För mig är detta en déjà vu-upplevelse. I min bok Dansen kring guldkalven skrev jag ett kapital om lurade pensionärer, som inte förstått vad den munvige bankiren sagt. Nu skämdes de över att häfta i skuld, så mycket att de inte ens velat tala med sina barn om det. Eftersom det var så skämmigt att inte ha förstått vad en option är, antog jag att det fanns ett stort mörkertal av lurade, utöver de tjugotal fall på en enda liten sparbank, som jag tittat närmare på.
På Svenska Dagbladets ledarsida fanns då en kärnfull avsågning av min bok under rubriken Elmbrant gör inte sitt jobb. Recensenten var bland annat missnöjd med att jag påstått att många sparare skulle ha drabbats av den dåvarande börskraschen. Den som skrev så på hösten 2005 på SvD:s ledarsida hette Joakim Stymne och var chefekonom och Head of Strategy and Economics på den svenska avdelningen av den isländska banken Kaupthing. En bank som sedermera hamnat på fallrepet.
Nu läser jag i dagens Aftonbladet att 4 000 kunder kan ha lockats att köpa obligationer utan att få veta att de också var lån och att det kommit en flod av anmälningar om de här placeringarna, som Acta Kapitalförvaltning gjort och som Kaupthing paketerat åt dem. Kanske skulle SvD:s ledarsida satsa på en artikel med rubriken "Kaupthing gör inte sitt jobb". Rubriken "Stymne gör inte sitt jobb" blir väl inte aktuell, eftersom han lämnat Kaupthing och numera är statsekreterare hos biståndsminister Gunilla Carlsson.
BE
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
