Den starke mannens tid är förbi

Ilmar Reepalu lämnar i sommar posten som kommunstyrelsens ordförande. Efter nästan två decennier vid makten kliver Malmös starke man av.

Det är på tiden. Malmös starke man kommer att bli ihågkommen som en person som har bidragit till att vända Malmös utveckling – från dyster varvsstad på dekis till en framåtblickande knytpunkt på vägen mot Europa.

Men han har också varit en person som har kört sitt eget rejs. Det blev tydligt inte minst i samband med att Reepalu tog ställning för temporära medborgarskap. Reeplau valde att driva frågan i strid med sin egen partistyrelse och kvar i Malmö stod många frustrerade partikamrater som ansåg att frågan inte hörde hemma i S.

”Det finns knappt någon som stödjer honom. Jag vet inte hur man mer kan markera mot honom. Hela styrelsen gick ut dagen efter och sa att Ilmar får stå för sig själv. ” som en av de många socialdemokrater Dagens Arena då intervjuade beskrev situationen.

Ett ensamrejs som fortsatte med att Reepalu tillsammans med ett antal borgerliga företrädare och en Sverigedemokrat undertecknade ett brev till regeringen där våldsvågen i Malmö kopplades samman med flyktingars fria rätt att bosätta sig var de vill.

“Det är förlamande för oss som är aktiva i politiken att inte få lov att prata om den politik vi har, vi får hela tiden kommentera och förhålla oss till oförankrade utspel som emellanåt får nationella konsekvenser.” var orden från en fly förbannad socialdemokrat som fälldes på årsmötet efter att det famösa brevet blivit känt.

När beslutsfattandet lämnas till ett fåtal personer blir demokratin förloraren. Paralleller kan dras till Göran Johansson och Göteborg. Men det finns gott om exempel från mindre svenska städer. Den politiska organisationen ska slimmas och nämnder läggs ned.

I Rättvik har det gått så långt att inte ens kommunens budget tas i fullmäktige, utan i kommunstyrelsen. Samtliga nämnder förutom socialutskottet har lagts ned.

För medborgarna innebär det att det blir svårare att ta del av handlingar och möjligheten att granska de politiska besluten minskar. Men det blir också en kostnad i vilka som deltar i det politiska samtalet. Av alla kvinnor mellan 18 och 29 år som valdes till kommunfullmäktigeledamot 2006 hoppade 41 procent av (siffror från Tvärdrag, nummer 4–5 2012). De som i minst utsträckning lämnar sina poster är män i åldern 50–64 år.

Att inte tro att det är strukturer som gömmer sig bakom dessa siffror är naivt. Det finns många starka män runt om i Sverige som borde se över sina positioner. Flera av dem borde likt Ilmar Reepalu lämna över till personer som har förmåga att bredda det politiska samtalet. Den starke mannen behöver pensioneras och lämnas på historiens skrothög.