Den tysta arbetarklassen

Alla vet att lagen utnyttjas. Men de bryr sig inte. Och de som blir utnyttjade är i dag tillräckligt många för att utgöra ett nytt skikt i det svenska klassamhället. Det lägsta. Det tystaste.

Det är vad den kallas av Hotell- och restaurangfacket. Den tysta arbetarklassen. Den blir utnyttjad, men uthärdar förnedringen. Den fortsätter att diska trots att diskberget aldrig sinar. Trots att siffrorna på kontot aldrig stämmer överens med anställningspappret. Trots att arbetsdagarna är längre än vad ögonen orkar vara öppna.

Det är liv mellan pest eller kolera. Trots att villkoren är outhärdliga, är alternativet ofta sämre. Hemma väntar kanske lånehajar, kanske krig, misär, armod, förföljelse…

Då är faktiskt livegenskap bättre.

Är arbetskraftsinvandrare vår tids statare? frågade sig Vänsterpartiet i tältet i Almedalen under onsdagen. Nej, absolut inte per definition. Och inte om reglerna följs.

Problemet är att det gör de inte. Och de som blir utnyttjade är i dag tillräckligt många för att utgöra ett nytt skikt i det svenska klassamhället. Det lägsta. Det tystaste.

Hotell- och restaurangfacket är de som gått längst i att kontrollera hur villkoren verkligen ser ut för dagens migrantarbetare. Verkligheten bortom arbetsgivarnas ihåliga utfästelser.

Två år. Två rapporter. 118 arbetsplatser kontrollerade. Men förbundet letar fortfarande efter den arbetsgivare där pappret stämmer med verkligheten. På samtliga arbetsplatser är villkoren sämre. En glidande skala från otillräckliga ob-tillägg till ren livegenskap.

Lagen om arbetskraftsinvandring från 2008 gör det möjligt för arbetsgivare att i princip fritt anställa människor från hela världen. Arbetsgivaren måste bara intyga att villkoren för arbetaren är förenliga med kollektivavtal i branschen.

Men intyget är inte juridiskt bindande. Om villkoren är sämre har arbetstagaren ingen möjlighet att kräva mer pengar i domstol. Och vad värre är: Om villkoren är för dåliga så är det inte arbetsgivaren som drabbas, nä, då riskerar i själva verket arbetstagaren sitt arbetstillstånd. Då är det bara att packa och åka.

Tänk dig att då får en bråkdel av den lön du blivit lovad. Men om du klagar får du sparken och därmed dras ditt uppehållstillstånd in och du får åka hem. Hemma väntar lånehajarna. Du har pantsatt villan där familjen bor för att ha råd att åka. Du kan inte komma hem utan din lön. Den du blev lovad. Så det är inget alternativ. Går du till facket får du också sparken. Går du till domstol så gäller inte avtalet eftersom det inte är ett avtal i juridisk mening – utan ett ”erbjudande”. Dessutom får du sparken när arbetsgivaren får reda på det.

Vad gör du då? Jo du gnetar vidare. I livegenskap.

Tusentals människor befinner sig i den här situationen i Sverige i dag. De städer ditt hem eller din trappuppgång eller din arbetsplats. De plockar dina blåbär och lingon.

Alla vet att det är såhär. Regeringen och Miljöpartiet vet det. Det var de som vägrade inför en skarpare kontroll och stärka arbetstagarens rättigheter när de röstade igenom lagen.

Det vet det. Men de bryr sig inte. Andra intressen vägde tyngre. Kanske rent av intresset att få sitt hem städat.

Jag har några krav här. Och de är inte förhandlingsbara:

• Inför efterhandskontroller av arbetsvillkor för arbetskraftsinvandrare.

• Inför sanktioner mot arbetsgivare som bryter mot ingångna avtal.

• Gör arbetserbjudandet bindande så att arbetstagare kan processa i domstol.

• Låt människor stanna hela den period de fått tillstånd till, oavsett om de har en anställning eller inte. Annars har de ingen möjlighet att genomgå en rättsprocess.

• Sluta använd arbetskraftsinvandring som alibi för att inskränka asylrätten.