Det fria valet är en bluff

När liberaler ska förklara varför kvinnor har en utsatt ställning på arbetsmarknaden söker de svar i den egna ideologin.

Vips blir då de flesta strukturella ojämlikheter ett utslag av människors fria val. Så också det faktum att kvinnor, särskilt arbetarkvinnor, arbetar deltid i långt högre utsträckning än män.

Det finns bara en brist i den teorin.

Den stämmer inte.

I årets upplaga av jämställdhetsbarometern visar LO att endast en av tio arbetarkvinnor som jobbar deltid gör det på eget initiativ. Mer än 40 procent av kvinnor med arbetaryrken har en deltidstjänst därför att de inte har hittat eller erbjudits ett heltidsjobb.

Redan före en eventuell föräldraledighet jobbar mer än varannan kvinna med ett arbetaryrke deltid. Efter uttagen föräldraledighet är andelen marginellt högre. Barnafödandet är inte en anledning till deltidsarbetet bland arbetarkvinnor. Anledningen är att deltid är norm i kvinnodominerade sektorer.

Orsaken till deltidsnormen ligger inte heller hos arbetarkvinnorna själva. I stället är den en konsekvens av att arbetsgivarna vill slimma bemanningen så mycket det bara går.

För detta straffas arbetarkvinnorna dubbelt. Först tvingas de jobba mindre än vad de själva hade önskat. Och när de väl är på jobbet är arbetskamraterna så få och arbetsuppgifterna så många och tunga att hälsan påverkas.

Det är med andra ord ingen slump att arbetarkvinnor är överrepresenterade i statistiken över ohälsotalen. Bakom siffrorna döljer sig inte sällan utbrända själar och nedslitna ryggar.

Ingen kan hävda att det är vad arbetarkvinnorna vill. Men nog vill de något. De vill ha fler kollegor, bättre löner och trygga anställningar. De vill att deras arbete ska värderas på samma sätt som mäns. Problemet är alltså inte att arbetarkvinnorna saknar vilja eller väljer fel.

Problemet är att den enda vilja som räknas är arbetsgivarnas.

För arbetarkvinnorna är det fria valet en bluff.