Detta med döden

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om Helene Schjerfbeck, norsk coronaskam och Nobby Stiles.

Då är vi där igen. Ångesten från i våras är tillbaka. Men nu har mörkret börjat sänka sig över landet vårt. Den andra vågen är här, med en extremt snabb smittspridning och snabbt ökade dödstal. Och med ytterligare restriktioner, inte en lock down, men fler inskränkningar än i våras. Till skillnad från då är den så kallade borgfreden numera ett minne blott. Såväl på den politiska fronten som i mediernas bevakning.

Det är förstås i grunden bra och nödvändigt, ett slags demokratisk bearbetning av en stor och traumatisk period. Det behöver inte innebära att alla invändningar och argument, artiklar eller granskningar har så mycket på fötterna egentligen. Svenska Dagbladet har till exempel publicerat ett utdrag ur Johan Anderbergs bok ”Flocken” som verkar driva tesen att Folkhälsomyndigheten valde strategin att låta smittan spridas för att uppnå ”flockimmunitet”. Ett mail från statsepidemiolog Anders Tegnell citeras. Generaldirektören Johan Carlson menar emellertid att detta är lösryckt ur sitt sammanhang och att Folkhälsomyndighetens strategi och rekommendationer inte utgick från idén om flockimmunitet. Men Dagens Nyheters ledarsida köpte förstås granskningen med hull och hår.

Coronakrisen öppnar också för återbruk av gamla käpphästar. För några veckor sedan publicerades Maciej Zarembas stora och långa artikel ”Varför fick de äldre dö utan läkarvård?” Det var lite som att läsa en kriminalroman där författaren är på jakt efter att nagla fast en skyldig någonstans i det dolda maktsystemet. Zaremba hittar ett dokument som ska ha föreskrivit att det är fritt fram att lämna sjuka på äldreboenden åt sitt öde och rent ut sagt dö. När jag talar med läkare känner de inte igen sig eller att de ens visste att ett sådant dokument existerade. Det hindrar förstås inte att enskilda beslut bör granskas och kanske också ifrågasättas.

Zaremba går tillbaka till Ädelreformen som på 90-talet gav kommunerna möjlighet att bedriva primärvård, utan krav på läkarnärvaro. Beslutet backades upp av de flesta remissinstanser, ”med LO i spetsen”, som sådär bara med en liten bisats särskilt pekas ut av Zaremba som en skyld part i detta historiska drama. Maciej Zarembas matrismönster känns igen. Inte minst när han pekar ut en tjänsteman som ”ansvarar för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen, för närakuter, hemvård och äldreboenden” och är ”chef för sjukvården på äldreboenden”.

I själva verket är tjänstemannen en anställd vid hälso- och sjukvårdsförvaltningen, en förvaltning som ingår avtal om den vård som bedrivs i Stockholm, och som förstås inte själv är vårdgivare. Han visar sig inte ens vara chef för avdelningen. Men kanske passade han in i den där matrisen vi känner igen from Zarembas tidigare granskningar. Vederbörande har nämligen en gång varit yrkespolitiker, och till på köpet distriktsordförande för Socialdemokraterna och i många ordförande i sjukvårdsnämnden i Östergötland. Och dessutom ledamot i SAPs partistyrelse. Det antyds att det han har fått jobbet på skumma politiska grunder. Det borde ha suttit en läkare på den posten. Menar Zaremba.

Jag vill verkligen inte gå i god för alla enskilda fall. Men de läkare jag talat med komplicerar bilden. De säger att det ofta handlar om patienter som inte kan räddas genom syrgas, dropp eller blodförtunnande läkemedel. Och att det kan vara känsligt att tala om palliativ och kurativ vård.

Och detta med döden är förstås alltid laddat. Döden drar in i oss med alla sina existentiella känslostormar. Människan skiljer sig från djuren därigenom att vi kan föreställa oss vår egen och våra medmänniskors hädangång. Så mycket av vad vi gör hänger samman med hur vi förhåller oss till vår dödlighet, det präglar våra livsval och hur vi bygger våra samhällen.

Upsala Nya Tidning intervjuade nyligen Tryggve Nevéus vars far dog på ett äldreboende i covid-19. Han är själv läkare och säger att han inte är bitter: ”Vem ska jag vara arg på?”:

Det var snälla rara människor som kom fyra-fem gånger om dagen. De var stressade och det är mycket svårt att följa alla strikta hygienrutiner i den situationen. Om vi har en överdödlighet inom äldreomsorgen kopplat till covid-19 tror jag att det ha med sådana arbetsförhållanden att göra.

Han förstår att många anhöriga till någon som gått bort är frustrerade och letar någon att skylla på. Men han tycker att många fall som beskrivs i media inte stämmer med vad som står i journalerna. Vården har tystnadsplikt och kan inte korrigera det som inte stämmer.

Han är själv glad att hans far inte i slutet av sjukdomsförloppet lades i respirator:

Det skulle inte ha ökat hans livskvalitet utan bara gjort hans hädangång jobbigare. Han hade i så fall också tagit upp plats i en hårt belastad sjukvård från dem som hade en bättre chans att bli friska.

Nevéus säger att hans far ”hade levt färdigt”:

Han hade ingen livskvalitet längre. Det sa han till mig redan för två år sedan. Han sista år var också jobbiga, för honom och för oss anhöriga.

Han berättar om en demens som skapade vanföreställningar, att hans far inte var engagerad i någonting:

På ett demensboende förväntas man inte skrivas ut med något annat än döden.

Det finns förstås en sorg, inte minst för att han aldrig kommer att få veta om pappan visste att det var ”hans älskade söner som stod i rymddräkter vid sängen för ett sista avsked.”

”Coronaskam” i Norge

Norges statsminister Erna Solberg varnar nu för att ”coronaskam” ska ödelägga det nordiska samarbetet. Svenskar som arbetspendlar till Norge har tvingats bära munskydd och äta lunch i särskilda rum. Det rapporteras om att svenskar känner sig utpekade och utsatta. Nu vädjar Solberg till norrmännen att behandla alla som medmänniskor. Det känns ju hoppingivande för alla oss som älskar Norge. Men det kanske säger något om vilka starka känslor och rädslor denna pandemi ger upphov till.

Jag undrar om inte också den norska strategin i sig kan ha medverkat till att de här reaktionerna har uppkommit. I någon mening har ju all smitta kommit utifrån, från ett annat land, från början. Men mycket tyder ju på att när den väl kommit innanför ett lands gränser så sprids den i huvudsak mellan de boende i respektive land, på arbetsplatser, fester och i hemmen. Särskilt som resandet gick ner till ett minimum redan i våras. Centralt för att hålla nere smittspridningen är att upprätthålla handhygien och att hålla avstånd.

Men en del av Norges fokus har ju legat på att hålla gränserna stängda, särskilt den mot Sverige och den är ju lång. Norge är inte det enda exemplet därvidlag. Men ärligt talat, hade gränshandeln överhuvudtaget förorsakat någon smittspridning om den fått fortsätta, förutsatt att riktlinjerna hade följts? Eller hade smittan verkligen spridits om norrmän hade fått tillåtelse att besöka sina fritidshus i Sverige?

Jag läser nu att svenskar inte längre är den största minoritetsgruppen i Norge, utan polacker. Så nu pekas de ut som skyldiga för något som beskrivs som ”importsmitta” under den nuvarande andra vågen, som inte minst drabbat huvudstaden Oslo. Det hela har tydligen gått så långt att Solberg nu uppmanar sina landsmän att sluta peka finger och inte leta syndabockar.

Helenes glömda språk

Helene är en poetisk och rättfram skildring av den finska modernistiska konstnärens Helene Schjerfbecks liv. Eller åtminstone delar av det. Fokus ligger på ett avgörande möte med hennes unge beundrare Einar, en olycklig kärlek men en livslång vänskap. Filmen har inget högt tempo och inga snabba bildbyten, som är så vanliga i dagens filmskapande. Det betydelsefulla sker här mellan raderna och de långsamma och de utdragna scenerna tillåter allt att sjunka in och lämnar tid för betraktaren att tänka efter och reflektera.

Helene Schjerfbeck var finlandssvenska. Men i filmen talar alla finska. Det gör inte filmen sämre. Filmens regissör Antti Jokinen har emellertid sagt att han aldrig skulle ha fått något ekonomiskt stöd för en film där det talades svenska.

Svenskan i Finland är sedan länge trängd och på tillbakagång. Landets tvåspråkighet kanske inte finns kvar om några decennier. Det språkliga klimatet har i varje fall blivit sämre under senare år. Det händer numera att journalister på svenska delen av YLE mordhotas för att de sprider ”svenskapropaganda”. Svensktalande säger att de undviker att tala svenska på vissa ställen. Allt detta beror inte bara på att Sannfinländarna seglade upp som en stor politisk maktspelare. Men det har sannerligen inte gjort saken bättre.

(Missa därför inte senaste avsnittet av Dagens Arenas bokpodd Kompisar från förr. Där snackar chefredaktör Jonas Nordling med sin kollega på Land, Joel Lindroth, om romanen Tomas Indal från 1911, skriven av finlandssvensken Mikael Lybeck.)

Och samtidigt i Sverige

Sådana exempel borde stämma till eftertanke när vi i Sverige förhåller oss till minoriteter och nya svenska medborgare. Vi har ju också stora minoritetsgrupper från de nordiska länderna i Sverige sedan lång tid, framför allt från Finland. Här finns förstås också en historisk koppling eftersom Finland fram till 1809 varit en del av konungariket Sverige i över fem hundra år. Det svenska språket har alltså en lång tradition i Finland.

Unionen mellan Norge och Sverige upplöstes 1905 under fredliga former, det blev en lycklig skilsmässa. Summa summarum, ett land och en nation gör klokt i att se på sig själv med en kritisk blick, för att förhindra självförhärligande och blinda fläckar. Särskilt dagar som dessa när vi ”firar” 500-årsjubileet av Stockholms blodbad. Det som blev inledningen på nationens födelse.

Det nordirländska inbördeskriget 

Det finns många exempel på hur grupper under olyckliga yttre omständigheter kan vändas emot varandra på det mest förfärliga sätt och skruva upp kampen mot den andra i en negativ våldsspiral. Gruppidentiteter kan baseras på kultur, religion, språk eller på politik och klass. De senaste åren hotas vi av islamistisk terror i Europa. Men terror är inget nytt fenomen i Europas historia. 70-talets terrorism hade flera dimensioner, den kom från höger och vänster, och giftes ibland samman med nationalism eller krav på nationell frigörelse.

I Säg inget. En sann historia om mord och terror på Nordirland berättar Patrick Radden Keefe om kriget om Nordirland från slutet av 60-talet och framåt. Det är ett typ av bok man skulle vilja se fler av. Lysande berättat. Påläst. Grundlig research. Men det är förstås en förfärande historia. Boken beskriver framför allt hur illa det kan gå när motsättningar mellan två grupper tillåts eskalera bortom sans och vett – och humanism.

I det här fallet gick stridslinjen mellan katoliker och protestanter. Men till saken hör förstås också att den ena gruppen ville tillhöra Irland och den andra för död och pina ville vara kvar som en provins i Storbritannien.

Radden Keefe berättar om att våldet kom från båda sidor, om hur extrema protestanter triggar katolsk militans och väcker liv i avsomnade IRA. Men också om britternas övermakt och övergrepp.

Nordirland är under de här åren en provins i krig och Belfast en belägrad stad, där stridslinjen går mitt i stadsbilden, inte i form av skyttegravar utan mellan gator och hus. Boken beskriver hur de gamla IRA-kämparna tvingas lämna över stafettpinnen till en yngre, mycket brutal och energisk, generation krigare.

En rad märkliga personligheter passerar revy i denna breda essä-, reportage- och historiebok. Brendan Hughes var en karismatisk och våghalsig befälhavare för Belfast Brigade. Och där har vi Dolours Price som likt en kvinnlig Che Guevara lät sig fotograferas och intervjuas av den italienska tidningen L’Europeo, med halva ansiktet maskerat. Hon gifte sig senare med skådespelaren Stephen Rea, en av mina favoriter på scen och i film. Och förstås Gerry Adams, länge ordförande för partiet Sinn Féin. Han har alltid förnekat att han var medlem i IRA, men mycket tyder på att han ingick i dess ledning. Vittnesmål har bland annat hävdat att Adams beordrade mordet på Jean McConville som IRA pekade ut som en tjallare. Hon hämtades i sitt hem, slets bokstavligen från sina barn. Hon var mor till tio stycken. Misstanken kan ha grundats i att hon tröstade en brittisk soldat som sårats i en alla dessa skottlossningar, hon la hans huvud på en kudde innan britterna kom och hämtade honom. När hennes son varnade henne svarade hon: ”Det där var också någons son.” Dagen efter hade något klottrar BRIT LOVER på familjens dörr.

Det är bara en av många, många tragiska pusselbitar i en mycket stark och läsvärd men upprörande bok.

Patria

Jag läser Säg inget precis efter jag sett färdigt HBOs teveserie Patria, som beskriver den baskiska nationalismens mörka sida och ETAs uppgång och fall. I centrum finns två familjer i ett baskiskt kustsamhälle som blivit bittra fiender och dragits ifrån varandra under dessa terrorns år. Den ene fadern stämplas som förrädare och mördas på öppen gata. En son i den andra familjen är med i ETA och misstänks för mordet. Han grips och fängslas, men sanningen kommer inte riktigt fram.

Detta är berättelsen om två familjer som båda fått lida i spåren av den stora kampen. Precis som Säg inget handlar detta om våldets och terrorns offer. TV-serien baseras på Fernando Aramburus bok med samma namn, utgiven på Brombergs förlag i Sverige. Patria har sålt i 800 000 exemplar i Spanien. Boken slutar ändå med att familjernas två kvinnor på något sätt försonas, då de av en tillfällighet möts i bokens sista stycke:

De gick rakt mot varandra: och alla människorna på torget iakttog dem. Inte barnen. Barnen fortsatte att skutta runt och gasta. Bland de vuxna uppstod ett virrvarr av viskningar och mumlanden. Titta, titta. De var så goda vänner en gång i tiden.

Mötet skedde i höjd med musikpaviljongen. Det var en hastig kram. De såg in i varandras ögon snabbt innan de skildes åt igen. Sa de något till varandra? Nej, ingenting. De sa ingenting.

There is no evil

Döden spelar också en viktig roll i veckans filmtips: There is no evil. Några av de bästa filmer jag sett de senaste åren kommer från Iran. Asghar Farhadis The Salesman och Nadir och Simin – En separation är minnesvärda filmverk.

Och Mohammad Rasoulofs There is no evil är ett helt unikt berättande som lever kvar länge. Den består av fyra berättelser som ger olika ingångar och perspektiv på dödsstraffet i ljuset av Irans historia och politiska konflikter. Det är angeläget och överraskande. Filmen har en nerv som tar sig in i kroppen och själen.

Jag läser att ett skäl till att filmen passerat den iranska censuren är att kortare filmer (det är fyra kortfilmer) inte granskas lika hårt som långfilmer. Mohammad Rasoulof har dömts till fängelse vid flera tillfällen. I början av året dömdes han åter av ”den revolutionära domstolen” till ett års fängelse anklagad för ”propaganda mot systemet”. De iranska filmerna ger hopp om framtiden. Trots åsiktsförtrycket och repressionen.

Nobby Stiles

Och ovanpå allt detta ska bara tilläggas att Nobby Stiles har gått bort. Jag minns honom från Manchester Uniteds lagbilder under den förrförra-förrförra storhetstiden. Han var en typisk tuff engelsk mittfältare, på många av bilderna på honom hade alla tänderna i överkäkens framrad slagits ut.
Nobby Stiles föddes i Collyhurs i östra Manchester, och tillhörde nog inte de fotbollsstjärnor som drog in mycket pengar. I slutet av livet sålde han sina medaljer och andra souvenirer från fotbollskarriären på aktion för att dra in pengar till familjen. Manchester United köpte guldmedaljen från VM 1966 och Nobbys två Europacupmedaljer.