Äntligen dags för fredagsmys igen. Och här kommer några rader om att vara så jävla trött, könsroller och Franz Kafka.
Likt många andra redaktörer har jag läst Gemma Hartleys kommande bok Så jävla trött i sommar. Den svenska översättningen av succéboken Fed Up når snart bokhandeln, och lär bli en av höstens snackisar. Amerikanskan Hartleys tankar om kvinnors känslomässiga arbete, parrelationer i allmänhet och kärnfamiljen i synnerhet berör garanterat också svenska hushåll. Även om en del av hennes teser är snarlika de som till exempel lyftes av Gunilla Bergensten redan för tio år sedan med boken Familjens projektledare säger upp sig.
Frustrationen över att till synes helt solo ständigt säkerställa att diskbänken är ren, räkningarna betalda och barnens utvecklingssamtal inritade i kalendern kan nog förhoppningsvis även många män känna igen sig i numera. Jag gör det i alla fall. Och istället för att förfasa mig över att Hartley gör detta till en könsfråga, vill jag identifiera mig med hennes känslor. Men jag inser samtidigt att min fru antagligen gör detsamma.
När Gemma Hartley slår ner på sin mans oförmåga att hålla liv i kontakter med släkt och vänner trycker hon nämligen väldigt hårt på en öm punkt. Åtminstone hos mig. Men troligen är jag inte ensam bland dagens män om att känna denna skuld. Och vi vet att det är ett själviskt beteende. Vi vet det, så jävla väl.
Redan för över hundra år sedan skildrade Franz Kafka saken i novellen Domen. Berättelsen går i korthet ut på att huvudpersonen precis skrivit ett brev till en mycket god vän som flyttat utomlands sedan tre år. Gråtmilt går han genom orsaker till varför han inte skriver oftare och mer innerligt. Men nu känner han sig så duktig över att åtminstone fått ihop ett brev att han nämner saken för sin far (en sjuklig änkling som han för övrigt också försummat).
Fadern förklarar då att sonen inte har någon aning om läget, att vännen håller på att gå under, att fadern hållit kontakten med honom och att vännen då berättat om sin utsatthet. Fadern anklagar därefter sonen för att bara tänka på sig själv, för att vara falsk mot sin vän, och med ett alltför sent brev nu döva sitt eget samvete, samt att sonens själviska beteende förvärrat vännens tillstånd. Och fadern dömer därför sonen till döden genom drunkning. Varpå huvudpersonen springer iväg och svingar sig från en bro, ”som den utmärkte gymnast han till sina föräldrars stolthet en gång varit i sin ungdom”.
En absurd vändning, typisk Kafka kan tyckas. Men vi som läser novellen med ständigt dåligt samvete vet att det mest absurda är att det är fadern som hållit kontakten med sonens vän. I verkligheten hade det varit en kvinna. (Till Kafkas försvar ska sägas att fadern faktiskt under själva domen utbrister: ”jag har övertagit din mors krafter”. Så den gode Franz var kanske något på spåren trots allt.)
Vi på Dagens Arena är hursomhelst glada över att efter sommarens lågintensiva publiceringstakt nu åter kunna erbjuda dig mer frekvent inspiration och motstånd för hjärngymnastiken. Jag hoppas därför att du redan har vårt kostnadsfria nyhetsbrev (och att du uppskattar brevets nya design). Och skulle bli väldigt stolt om du också rekommenderar fler i din omgivning att prenumerera på brevet. Det betyder mycket för oss.
Här kan du dessutom läsa mer om hur du kan stötta oss så att vi kan fortsätta ge dig bra redaktionellt innehåll.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
Chefredaktör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
