“Jag anser det fegt och ett demokratiskt problem att vår statsminister vägrar debattera med ledaren för landets största parti.” skriver Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand på twitter och fortsätter:
“Statsministern alltså, han som ska stå till svars för rådande politik och det politiska läge vi är i, debatterar inte med Löfven?! Låt inte Fredrik komma undan med det där tramset. Klart han ska debattera med Löfven.”
Och mycket svårare än så är det förstås inte egentligen. Men Fredrik Reinfeldt vägrar alltså.
– Jag upplever inte att det finns grund för det just nu i svensk politik, säger Reinfeldt till Aftonbladet och förklarar att han kan tänka sig att debattera med Stefan Löfven, partiledare för Sveriges största parti, bara om Löfven “erkänner” att det “inte finns” något regeringsalternativ till alliansen. Det tycks gälla på obestämd tid.
Många har skämtat om detta, inte minst på twitter under hashtaggen #reinfeldtsdebattkrav. Men vid sidan om det roliga finns det faktiskt skäl att bli förbannad. Sveriges statsminister vägrar, när arbetslösheten är hög och stadigt växande i takt med att varslen tickar in, att debattera med partiledaren för Sveriges största parti och det största oppositionspartiet. Han gör det samtidigt som två av hans koalitionskamrater har ett opinionsstöd under riksdagsspärren, han gör det i ett läge där oenigheten är större än någonsin inom alliansen och han gör det parallellt med att han anklagar Stefan Löfven för att vara för tyst och inte säga vad han vill. Det är en nonchalans som är djupt provocerande och det är, bortsett från att man kan flabba åt honom, hånfullt mot alla medborgare som valt eller inte valt Fredrik Reinfeldt till statsminister.
Vad man än tycker om politiken och partiledarna borde vi alla kunna ställa åtminstone ett debattkrav på Fredrik Reinfeldt: att han dyker upp.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
