Inställda lektioner på grund av vikariebrist är en förlust av kunskap lika mycket som ett moraliskt och samhällsekonomiskt haveri.
För två veckor sedan larmade Skolverket om den akuta behörighetsbristen i landets skolor. I dag, måndag, skriver DN att tusentals lektioner runtom i Sverige uteblir på grund av vikariebrist.
Utbildningsförvaltningen i drygt hundra kommuner har kontaktats av DN och nästan alla svarar att det är svårt att få tag i tillräckligt många vikarier, trots vikariepooler och andra lösningar. Att kräva att vikarierna ska ha lärarexamen är oftast bara en orealiserbar dröm.
Bristen på behöriga lärare är stor både i grundskolan och gymnasiet. Behovet av vikarier är störst i årskurs 7–9, något som förmodligen får konsekvenser för både betyg och lärandet.
“Är det inställda lektioner och många vikarier kan eleverna i de åldrarna få annat fokus än skolan. Finns det inte en stabil lärargrupp är risken stor att vissa elever flyter i väg”, säger Kjell Ahlgren, undervisningsråd på Skolinspektionen, till DN.
Det är detta flytande skolbeteende som sedan riskerar att följa med till gymnasiet i en ond cirkel som förstärks med att undervisningen ställs in även där när vikarier saknas.
DN skriver att “De 20-talet gymnasieskolor som lämnade uppgifter till Stockholms stad ställde under november månad in sammanlagt 1 786 lektionstimmar. Räknar man antalet timmar per elev blir det cirka en inställd lektion i veckan”.
Det största problemet är naturligtvis att det råder lärarbrist i landet. En alarmerande sådan i vissa ämnen. I sociala medier ser jag ibland rektorer desperat efterlysa vikarier i juridik, teknikämnen och kemi. Även behöriga lärare i latin, filosofi och tyska är hårdvaluta på skolmarknaden.
Ett annat problem är att det finns kommuner som upphandlat vikariepooler som tillhandahåller skolorna vikarier helt utan kompetens annat än en gymnasieexamen. Jag har pratat med en vikarie i svenska och engelska som såg sitt vikarierande som ett sätt att få underlag för sin stå-upp-karriär. Inte en poäng i högskolestudier. Och jo, det spelar roll.
Kanske ett extremt exempel, men det är kanske också dags att upphandlarna börjar kräva åtminstone några poäng från högskolan i de ämnen som de dyra vikarierna ska undervisa i.
Ett tredje problem är att skolledningarna inte organiserar sin verksamhet bättre själva. Till exempel genom att använda de behöriga lärare som finns på skolan till att vikariera för varandra. Många gånger sker detta ändå inofficiellt i det mer eller mindre dolda.
Lärare tar varandras lektioner om de inte själva är schemalagda, eller går mellan två klassrum för att sköta både sin egen och den frånvarande kollegans lektion. Pliktkänslan mot eleverna är enorm, och likaså stressen över att a) inte bli sjuk själv och därmed lämna eleverna i sticket och b) känna ansvar för hjälpa sina kollegor för att inte lämna eleverna i sticket.
Alla ämnen kan inte lösas internt, men varför inte planera in ett rullande stand-by-vikarieschema som täcker några av de olika ämnesområdena i lärarnas tjänstefördelning och schema redan innan läsåret börjar? Om ingen är sjuk den dagen man är vikarie på stand by, så har man en dag till för- eller efterarbete.
Och varför inte anställa lärarstudenter på deltid som kan fungera som vikarier under studietiden, samtidigt få in en fot på skolan och förhoppningsvis få anställning där efter lärarexamen?
Ja, det kostar pengar med en intern vikarieorganisation. Men det kostar också både moraliskt och samhällsekonomiskt att låta eleverna gå lärarlösa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
