En dramaturgisk trestegsraket i SD-normalisering

Under söndagens avsnitt av det fördjupande samhällsprogrammet Agenda fick public service-tittarna 18 minuter fullspäckad SD-tv.

Det bjöds på tre inslag av skiftande karaktär, som ingen av dem levde upp till första delen av Agendas egen programförklaring: “Agenda fördjupar de viktigaste händelserna i Sverige och världen och sätter agendan för nästa veckas debatt”.

Först intervjuades Mattias Karlsson, vikarierande partiledare för SD efter beskedet att Jimmie Åkesson är sjukskriven på obestämd tid. Inget märkligt i sig, det är av politiskt intresse såväl som allmänintresse att höra den person som nämnts som partiets tydligaste ideolog.

Det mest intressanta kom i slutet av intervjun. Mattias Karlsson menade att nationalstatens existens eroderas genom en ökad byråkrati och en maktförskjutning från enskilda nationer till Bryssel.

Den västerländska kulturen är under attack, konstaterar Sverigedemokraternas chefsideolog utan att få några fördjupande följdfrågor från programledare Karin Hübinette. “Menar du på allvar att vår civilisation står på spel?”, är inte en fördjupande fråga, det är ett retoriskt ordmärkeri. Det blir inget annat än ett extra tillfälle för Mattias Karlsson att brodera ut sig.

Klipp till Stefan Löfven som i den första partiledardebatten riktade sig till SD:s väljare. Statsministerns ord: “Jag förstår, jag ser hur ni har det, men framgången är inte Sverigedemokraternas politik. Jag kommer att stå upp mot rasismen och främlingsfientligheten, alltid, alltid”, blir ingången till ett avsnitt om att SD samarbetsmässigt utesluts ur riksdagen. Agenda berättar att detta även sker i många kommuner, trots ett starkt väljarstöd.

Här följer ett reportage från Eslöv, där SD är det näst största partiet med 19 procents stöd. Två intervjuer med två kvinnliga SD-väljare som tycker det är djupt orättvist att SD stängs ute. Det varvas med en nöjd moderat kommunpolitiker och en lika nöjd socialdemokratisk sådan som hittat ett sätt att samarbeta för att hålla sverigedemokraten utanför beslutsfattandet.

Gruppledaren för SD, Fredrik Ottesen, är naturligtvis mycket missnöjd och kallar det en oenig allians. Han illustrerar de stora grabbarnas mobbning genom att visa sammanträdesrummet i kommunfullmäktige där han får sitta själv på ena bordets långsida.

De två inslagen med vanliga SD-väljare manar till förståelse. SD-väljare nummer ett från Eslöv beskrivs av speakerrösten som att hon “känner sig föraktfullt behandlad av makten”. Den viktiga frågan som ingen annan tar i är invandringen, men det får man ju inte säga att man tycker “för då är man ju rasister, som det heter”, säger hon själv medan hon stökar runt i köket.

SD-väljare nummer två är mer konkret. Att stödja ett främlingsfientligt parti som är emot mångfald är inget som hon ser som ett problem. Hon är orolig för att sätta sitt barn i en skola där inte så många talar tillräckligt bra svenska, säger hon i inslaget.

– Jag kommer ju från en annan stad, där hade vi rätt så mycket invandrare. Hon började ju skolan, min dotter, i den staden. Det var jobbigt. Jag tror det var fyra svenskar och resten invandrare. Det är svårt att få ihop en klass så att det ska fungera, säger hon.

Efter denna verklighetsbeskrivning är det direkt över till en märklig debatt mellan Widar Andersson, socialdemokrat och chefredaktör för Folkbladet och SSU-ordföranden Ellinor Eriksson. Om det var tänkt att vara en kommentar på “Jag är inte rasist, men…”-inslagen, är oklart.

Däremot framstår Widar Andersson tydligt som en efter-vals-apostel för att få in SD i den politiska värmen. “Vi måste erkänna den här frågans storhet”, säger Widar Andersson och syftar på invandringen som en fråga som nu måste diskuteras tillsammans med övriga partier.

Två saker är särskilt problematiska med Agendas inslag. Dels är det fixeringen vid att lyfta SD:s frågeställningar och världsbild och dels är det att inte problematisera inslagen. Sveriges ledande fördjupande samhällsprogram ger tittarna en dramaturgisk trestegsraket i SD-normalisering.

1. En inte tillräckligt kritisk intervju med partiets ideolog och för tillfället partiledare.

2. Inslag från “verkligheten” där både partiet och dess väljare porträtteras som offer.

3. Otydligt syfte med en debatt där en partipolitiskt färgad chefredaktör driver en SD-vänlig samarbetslinje.

Med facit i hand är det åtminstone tydligt att programmet “sätter agendan för nästa veckas debatt”. Dagens Industri publicerar under måndagen veckans första ledare med tre skäl till att bjuda in SD i debatten och besluten.