En film att undvika just nu

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om det ljusa 2020-talet, Det sjunde inseglet och vänstersnubbar som inte bara snackar.

När allt ställs på ända är det som om vissa artiklar och ståndpunkter åldras lite väl snabbt. Jag råkade hitta den amerikanske statsvetaren Yascha Mounks gamla artikel som skrevs ”exklusivt för DN-kultur”: Därför blir 2020-talet ett ljusare decennium. Gammal och gammal, den publicerades den 29 januari i år. Dålig timing kanske. Men vi är ju bara tre månader in på 20-talet. Vi får hoppas att han får rätt ändå. Men mitt i stormens öga, i ett synnerligen dramatiskt händelseförlopp som har sina närmast apokalyptiska inslag, är det lätt att bli närsynt och tappa perspektivet.

Vad händer med oss i kriser som dessa, vilka spår sätter de i våra huvuden och i vårt inre? Den stora osäkerheten om de långsiktiga konsekvenserna och hur länge detta kommer att pågå skapar onekligen en oro och en rädsla som är både irrationell och svår att få grepp om. Det är väl döden eller rädslan för döden som lurar någonstans därute, som vi inte riktigt kan ta på, inte se och inte styra över. I bästa fall kan vi kanske kontrollera detta virus, förhindra att det sprids till de som verkligen är i riskzonen. Osäkerheten om dess potentiella följder skapar i sig en rädsla och en osäkerhet. Vi måste nu leva och hantera denna gnagande osäkerhet ett bra tag. Vardagen har ändrats för de flesta av oss. Gator och torg ekar tomma, arbetsplatser och i möteslokaler är öde och nedstängda. Samtidigt som ett slags vardagens normalitet också består, livet fortgår här och därute.

I samband med att Max von Sydow gick bort la SVT upp Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet, en av de mest ikoniska svenska filmerna någonsin. Den utspelar sig i medeltidens Sverige, på 1300-talet då digerdöden härjade i vårt land. Särskilt scenerna där von Sydow mötte ”döden” första gången och sedan spelar schack med honom har förstås fastnat på näthinnan.
Samtidigt har filmen en lätthet över sig i all den tragik den egentligen beskriver. Filmens titel härstammar från Uppenbarelseboken och ”Guds tystnad”: Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.
Jag ska nog vänta med att se om den filmen, tills det ser lite ljusare ut. I The Guardian skriver författaren Tobias Jones, som skrivit flera böcker om Italien, om karantänlivet i Parma. Italien har ju drabbats så hårt av denna pandemi. Han skriver att på många sätt känns det som man skulle kunna föreställa sig medeltiden. Inte minst för att Parma är så tyst: ”Det har aldrig varit så säkert att cykla omkring i italiensk stad som i dag. Det är som om såväl bilarna som människorna håller distansen.”

Mitt i detta mentala tillstånd av stillestånd, detta mellanrum i tiden, då allt stannar upp, sociala aktiviteter och ekonomiska transaktioner skjuts på framtiden, funderar jag på händelser jag själv varit med om som påminner om allt detta.  Som barn fick jag förstås röda hund, mässlingen och vattkopporna. Asiaten har jag av naturliga skäl inga minnen av. Hong Kong-influensan minns jag som ett vagt men avlägset hot. Men det var inget som fick några större konsekvenser i våra vardagliga liv. Vad jag kan minnas.

Vilka dramatiska händelser där livet stått på spel och döden anmält sitt intresse har annars påverkat mig? En nära väns självmord var en vattendelare på många sätt och förstås vännerna som gick bort i AIDS, som den socialdemokratiske riksdagsmannen Kent Carlsson!
1968 satt jag ensam framför TVn och såg på Rapport, som visade de rörliga bilderna av avrättningen på öppen gata av en FNL-soldat i Saigon. Jag kan fortfarande känna den där kalla vinden som svepte genom mig där jag satt i soffan. Jag minns oron när vi diskuterade ryssarnas inmarsch i Tjeckoslovakien 1968 då drömmen om en socialism med mänskligt ansikte dog. Var det början på ett nytt stort krig?

Mordet på Olof Palme var slutet på en epok även om vi kanske inte förstod det då. Jag satt ensam i en bil mitt i natten och hörde nyheten om skotten på Sveavägen. Och förstås knivmordet på Anna Lindh, som jag jobbade åt en gång i tiden. Allt detta är fortfarande så tragiskt och obegripligt, så betydelsefullt i negativ bemärkelse.
Och så terrordådet på Drottninggatan, då jag satt i mitt arbetsrum precis runt hörnet och hörde skriken och inom någon minut ambulanssirenerna. Mot bättre vetande gick jag ned och såg människorna som fick sätta livet till i vårt hörn av Barnhusgatan och Drottninggatan. Någon hade redan lagt filtar över dem.

Allt detta har satt sig i den mentala hjärnbalken. Döden hade gått vid sidan om och gav sig tillkänna. Och nu detta. Inget annat kan riktigt jämföras med vad vi nu genomlever. Det är så mycket större och inbegriper på en och samma gång hela världen.

Ekonomiskt

Hur omfattande blir de ekonomiska konsekvenserna? Coronakrisens ekonomiska chockverkan kan närmast beskrivas som en global tsunami som drabbar alla länder och alla kontinenter på en och samma gång. Som försätter hela den globala ekonomin i baklås. Vi talar om något större än en vanlig djup recession eller depression. Det faktum att transporter av människor mellan och inom länder förbjuds påminner om ett krigsliknande undantagstillstånd, även om handel med varor kan fortgå, fast under stora svårigheter.
En lång rad andra sektorer har stängt ned helt och hållet inom loppet av en vecka, steg för steg. Särskilt i den privata tjänstesektorn släcks den ena verksamheten efter den andra ned. Den snabbt sjunkande efterfrågan och osäkerheten leder sedan till neddragningar även i varuproduktionen. Bilproduktionen läggs på is. Snart kommer en rad andra branscher att varsla om permitteringar. Om detta blir en kortsiktig kris kan de ekonomiska kurvorna kanske börja vända uppåt så smått till sommaren. Men om det blir en utdragen avstängning, blir möjligen 2020 ett slags år 0 i vår ekonomiska historia. Ungefär som 1945 var början på något nytt, ett 1900-talets år 0.

Det är i allmänhet klokt att hålla koll på de konkreta sifforna, inte bara killgissa. Man kan exempelvis vända sig till Daniel Waldenström och nätsidan Ekonomistas. Fallet på Stockholmsbörsen den 11 mars i år var det största sedan 1987. Under Kreugerkraschen 1932 föll börsen med 27,65 procent under en månad. Den kraschen fick enorma konsekvenser, många småsparare hade satsat sina surt förvärvade slantar på tändstickskungens imperium, som visade sig vara ett gigantiskt pyramidspel som föll ihop över en natt. Många förlorade sitt kapital och sina besparingar medan andra som tog över och köpte upp de i grunden sunda företagen kunde sko sig i denna krisens stund. Inte minst lyckades Wallenberg ta över flera av deras stora konkurrents framgångsrika företag. Så blir det kanske också i coronakrisens spår? Men sanningen är väl att vi inte vet. Inte heller på den här punkten.

Ofta vänder jag mig i de stora frågorna till London School of Economics, startat av fabianerna och makarna Webb, där man oftast hittar seriösa analyser, inte minst på deras blogg. Jag läser nu Esther Versluis, professor vid Maastricht University, som jämför med hur vi har hanterat andra pandemier i närtid, som svininfluensan. Hon menar att vi nu paradoxalt nog är sämre rustade att hantera pandemier av detta slag, även om inget nytt egentligen hänt.
Esther Versluis pekar på den framväxande populismen som lett till en försvagad tilltro till vetenskap och expertis. Hon menar att coronakrisen ger många exempel på att ”fake news” nu florerar i allt högre grad. Vilket ytterligare bidrar till oron. Informationen om viruset sprids lika snabbt som själva viruset. Vi har att hantera också detta slags informationsosäkerhet. Hon avslutar med att konstatera att det är en öppen fråga i vilken mån allmänheten och regeringarna verkligen är kapabla att hantera den här dubbla osäkerheten.

Och nu har både EUs och Storbritanniens brexitförhandlare fått corona. Antagligen av varandra. Och det är inte fake news.
Så det är förståeligt att de svenska löneförhandlingarna har pausats tills vidare.

Ja, det gäller att hålla avståndet.

Vardagshjältarna

I kriser som dessa är det kanske också vardagens hjältar vi ska sätta vår tilltro till och lyfta fram. Exempelvis alla de som även vanligtvis utför ett fantastiskt jobb under pressade omständigheter till alldeles för låg lön i vården. Som nu jobbar under en fruktansvärd press.

Kanske är det också dags att slå ett slag för alla de som står kvar och håller igång en verksamhet år efter år, i ur och skur. Häromveckan läste jag om Leif Sjöqvist i Backa som vigt sitt liv åt att vara ungdomsledare i fotboll. På bilden i Dagens Nyheter ser jag honom prata fotboll med ett gäng unga tjejer. Klubben heter Hisingsbacka FC.
Jag fick något varmt om hjärtat när jag såg den där bilden. Den är så hoppfull i min värld. Men Sjöqvist är orolig för att föreningsverksamheten håller på att försvinna i förorterna. Där föreningarna verkligen behövs. Idrotten är ett viktigt redskap för integrationen, säger han.

Så dagar som dessa vill jag hylla Leif Sjöqvist och alla andra som bidrar på samma eller liknande sätt i Sveriges förenings- och idrottsliv. Och jag sänder själv en retroaktiv tacksamhetens tanke till mina egna ungdomsledare som i sol och regn ställde upp och lotsade oss genom fotbollens a och o. Och glöm inte alla de där domarna som åker över hela stan för att döma en korpmatch för en spottstyver. Alla dessa idrottsledare och eldsjälar applåderar jag varje dag i veckan.

Alec Carlbergs Basta

Och så läser jag att en annan vardagshjälte, Alec Carlberg, har gått bort 74 år. Jag minns inte nu var jag träffade honom. Men har en dimmig bild av ett möte någonstans där han var med. Han hade väl vissa likheter med Anders Carlberg, även om den senare kanske gjorde mer väsen av sig.

Båda var två vänsterkillar från 1968-epoken som inte bara pratade utan också gjorde något. Medan Anders efter en tur i VUF och FK landade i socialdemokratin var Alec Carlberg aktiv i VPK, han satt i landstinget och i kommunfullmäktige för det som i dag heter Vänsterpartiet. Han var djupt engagerad för de ohörda, osedda och utsatta. Därav hans engagemang i frågor som rörde psykiatri och missbruk.

Alec Carlberg var bland annat förbundssekreterare och senare ordförande för RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedels- & narkotikabrukare). I Italien inspirerades han av ett rehabiliteringscenter vid namn San Patrignano. Italien har ju en lång tradition av socialt företagande och egenmakt. Hemma i Sverige startade Alec Carlberg sedan Basta Arbetskooperativ, en ideell förening, och flyttade själv till den gård som införskaffades. Idag har Basta som moderföretag, med anläggningar och verksamhet på flera platser runt om i Sverige, sammanlagt 130 medarbetare.

I ett minnesord över Alec Carlberg skriver några av dem:
Alecs vision var att ett bättre liv för människor i utsatthet var möjligt. Samtal om makt, den goda makten, kunskapens makt, den som har och saknar makt, var ständigt återkommande teman i hans mission.

Jag har ett särskilt gott öga till de där vänstersnubbarna som inte bara pratar och kräver att någon annan ska göra något, utan faktiskt gör något själv. Som verkligen förändrar och gör skillnad. Anders Carlbergs Fryshus lever vidare. Det gör Alec Carlbergs Basta också. Basta!

Au pair-reportaget som nästan försvann

Coronakrisen innebär också att så många andra frågor bara försvinner från dagordningen och att viktiga reportage inte får den uppmärksamhet de hade fått under andra omständigheter. Som Negra Efendićs så upprörande reportage i Svenska Dagbladet om hur välbärgade småbarnsfamiljer i Stockholms rikaste områden utnyttjar unga kvinnor från Filippinerna; de får jobba för en spottstyver och stå till pass mer eller mindre dygnet runt. ”Ät din frukost innan vi vaknar”, står det i ett schema. Kommunals ombudsman Lars Fischer säger: ”Det är inte Au pair-arbete. Det är pigarbete, som det var förr. Jag skulle kalla det modernt slaveri.”

Läs Negras reportage och sprid det!