HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om bland annat ett samhälle på väg nedåt, en rådgivare som sparkar andras rådgivare och Corbynism.
Befinner mig i London, ännu en konferens om »Social Europe«. London 2020 är en annan stad än 1979 då jag var här första gången. Jag minns den där familjeresan så här i efterhand som en film i svartvitt, utan varken färg eller glamour. I dag är London uppfräschad och rymmer många färger, med sitt myller av människor och händelser – svårfångat. Stora metropoler har en puls, ett tempo och en attraktionskraft. Därför är det är skönt att fara hem efter några dagar.
London 1979 var mitt i punkeran. Den såg jag inte så mycket av. Jag hade ju redan missat Sex Pistols Skandinavienturné 1977 som hade premiär på ett diskotek i Halmstad. Se Kungliga Bibliotekets bilddokumentation här. Jag var väl på något möte av något slag. »God save the Queen« hade precis förbjudits och Malcolm McLaren såg bara en utväg: att skicka Sex Pistols till Sverige. Själv lyssnade jag nog mest på The Clash.
Och jag minns inte att jag fick någon punkkänsla i London 1979. Däremot fastnade nog bilden av att detta var ett samhälle på väg nedåt. Det var uteliggare på gatorna. Fackliga blockader av restauranger, på den tiden var facket fortfarande en maktfaktor i detta land. På en refug i en vägkorsning låg en alkoholist och sov ruset av sig. Chelseas hemmaarena var något annat än Stamford Bridge i dag. Jag var nog lite besviken.
Hemmavid hade vi ju idylliserat England, och allt detta med fotbollen, humorn, musiken och tv-serierna. Så det tog många år innan jag kom tillbaka. Då hade London skiftat färg och ton. För 1979 var också året Margaret Thatcher blev premiärminister och inledde ett 18 år långt konservativt styre. Nu har Storbritannien precis lämnat EU. Och de konservativa har styrt i tio år, och kan räkna med minst ytterligare fem år vid makten.
Labour väljer ny ledare
På den andra kanten står Labour nu i begrepp att välja ny ledare. Snart stundar den stora medlemsomröstningen och striden står mellan tre kandidater som lyckats få tillräckligt med nomineringar från Labours sido- och lokalorganisationer. Jeremy Corbyn avgick ju efter den svåra valförlusten i december förra året.
Länge trodde nog många (inklusive jag själv) att nästa partiledare skulle hämtas från Corbyns falang i partiet, den så kallade hårda vänstern. Men så verkar det inte bli. Rebecca Long-Bailey kandiderar på att hedra Corbyns arv i nästa alla delar och riktar inte någon kritik mot honom. Det verkar inte riktigt ha gått hem, efter valförlusten längtar nog många efter en valseger någon gång i framtiden.
Lisa Nandy har överraskat som kandidaten från Manchester och har fått nästan lika många nomineringar som Long-Bailey. Men det mesta tyder på att det blir Keir Starmer som tar hem spelet. Han har fått överlägset störst stöd såhär långt. Han är nog mer »soft left« som inte vill bryta med Corbynismen men korrigera ett och annat. Även en del av Corbyns starkaste supportrar backar inte Long-Bailey, exempelvis har Momentums ordförande uttalat sig till förmån för Starmer.
Det är 15 år sedan Labour senast vann ett val. Då är det självklart att sökarljuset riktas mot någon som kan vinna val. Politiken är en komplex verksamhet. Och den bjuder ibland på överraskningar. Frågan är väl om Starmer är en politiker med den bredd och höjd som krävs för att kunna vinna val. Det kan jag inte riktigt bedöma. Motståndaren i nästa val kommer med all säkerhet heta Boris Johnsson, en svår politisk nöt att knäcka. Och än så länge har Starmer inte presenterat någon särskild politisk profil eller filosofi. Thatcherism, Blairism och Corbynism har satt sina spår i den brittiska politiken. Än så länge har vi inte sett någon form av Starmerism.
Radikala konservativa?
Jon Cruddas är något så ovanligt som en intellektuell parlamentsledamot från Dagenham and Rainham, som nätt och jämnt behöll sin plats i underhuset i decembervalet. Det var en valkrets där en stor majoritet röstade för Brexit. Efter allt detta befinner han och många andra »remainers« sig nu i ett slags politiskt och existentiellt ingenmansland.
Banden till Europa har kapats. Kanske kan de bestå eller återupprättas. Men det kommer att vara mer än Engelska kanalen som skiljer Storbritannien från EU och »kontinenten«. Jon Cruddas beskriver också en komplex politisk miljö där han och Labour nu verkar eller famlar.
Här framstår det konservativa partiets ledare Boris Johnsson som en politiker med en radikal och omvälvande agenda. Storbritannien ska förändras. Nu väntar en revidering av grundvalarna i det politiska systemet som inte minst rör högsta domstolens domvärjo. Han kommer att ge sig på public service BBC.
Det talas om planerad »gerrymandering« för att rita om gränserna för valkretsarna som kan gynna de konservativa. Och nu har, sa Cruddas, en avsevärd andel av arbetarklassen i »den röda muren« röstat på denne radikal. Samtidigt som dessa väljare i allmänhetens ögon ofta framställs som socialt konservativa. Det där är väl en politisk gåta som kräver mer talepunkter och fokusgrupper för att lösa. Det kanske finns en politisk x- faktor, en kraft som inte riktigt kan förklaras eller förutses. Vilket väl är både uppmuntrande och hoppfullt. Men ibland en smula förbryllande. Det finns mycket i den brittiska utvecklingen som vi har anledning att bevaka och hålla ögonen på. Politiken är inte alltid rätlinjig och kan nog inte reduceras till en matematisk ekvation. Lars Anell påminner mig om att Labour i senaste valet fick stöd av 43 procent av väljare som hade universitetsexamen men bara 25 procent av väljarna som hade grundskoleexamen röstade vänster.
Samtidigt lär jag mig här i London att Labour förlorade fler medelklassväljare än arbetarklassväljare. Labours och många andra progressiva partiers möjlighet att överleva och nå framgångar handlar väl ytterst om dess förmåga om att hålla ihop den där väljarkoalitionen. Som på så många håll har krackelerat på senare tid. Inte minst i Storbritannien.
Rådgivarna får skulden – men halshuggs inte längre
Just nu är det mycket fokus på Boris Johnssons närmaste rådgivare Dominic Cummings som beskrivs om den verklige makthavaren på 10 Downing Street. Han anses ligga bakom många av partiets kontroversiella policyförslag och åtgärder. Här talar vi om en lång tradition där kritik mot politiker eller partiledare ofta omdirigeras till någon av deras medarbetare och rådgivare. Den strategin är mindre utmanande och farlig för kritikerna. Att direkt ge sig på en partiledare kan vara början på slutet för en politisk karriär. Så skitsnacket om att en politiker har en rådgivare som ger fel råd eller rentav vilseleder partiledaren tillhör politikens återkommande realiteter. En rådgivare är också lättare att komma åt än partiledaren. Och den demoniserade underhuggaren kan få sparken utan några större krusiduller. Kritikerna hoppas väl på partiledarens rätta jag i bästa fall träda fram och politiken korrigeras, eller att vederbörande själv ska adlas till rådgivare. Det finns både svenska och internationella exempel på allt detta.
Olof Palme samlade på sin tid en grupp begåvande yngre män kring sig som gick under namnet »Palmes pojkar«, som Anders Ferm, Allan Larsson, Jan O Karlsson, Olle Svenning och många flera. Många var kritiska till »pojkarna«. Andra ministrar tyckte att Palme omgav sig med ett hov av personer som hade för stort inflytande allt som allt.
Bo Rothstein och Stefan Svallfors något tillyxade senare teori om de »policyprofessionella« hade ännu inte materialiserats. Olof Palme var själv den första rådgivaren och hans nära relation till Tage Erlander sågs nog inte med blida ögon på den tiden det begav sig på 50-talet. Även Kjell-Olof Feldt samlade runt sig på 1980-talet en krets drivna och skickliga rådgivare som kom att gå under beteckningen »kanslihushögern«. De blev en fruktad gruppering som regelbundet kritiserades av Rörelsen och kanslihushögerns vedersakare. Särskilt Klas Eklund kölhalades regelbundet. Han triggade nog också den där kritiken.
I Storbritannien har rådgivarna länge legat under luppen. Tänk bara på TV-serierna Yes minister och The Thick of it. Det tillhör vanligheterna att rådgivarna eller spindoktorerna får avgå, ibland för att rädda en minister eller en partiledare. En av New Labours arkitekter, Peter Mandelson, brukade beskrivas med orden »Prince of Darkness«, tvingades bort både en och två gånger.
Tony Blairs kommunikationschef och talesperson under många år, Alastair Campbell, demoniserades även han allt som oftast. Man skjuter på budbäraren. Blair är numera synnerligen illa omtyckt. Men det gäller i hög grad också Campbell. Efter EU-valet förra året blev han till och med utesluten när han berättade att han hade röstat på Liberaldemokraterna på grund av missnöje med Labours Brexitpolitik. Efter att Theresa May förlorade majoriteten i underhuset i valet 2017 fick några av hennes rådgivare gå. De beskylldes för att vara »socialdemokrater«.
Jag kommer att tänka på smålänningen Mats Persson som gjort en imponerande karriär i den konservativa brittiska världen. Han ledde den EU-kritiska tankesmedjan Open Europe som la grunden för strategin att förhandla om medlemskapsvillkoren med EU. David Cameron anställde honom för att baxa igenom de nya medlemsvillkoren. Det lyckades. Men folket röstade för Brexit. David Cameron avgick och då försvann även Mats Persson.
Men Persson gjorde nyligen comeback för att jobba med de förhandlingar som nu inleds som handlar om de framtida ekonomiska relationerna mellan EU och Storbritannien. Han började jobba för finansminister Sajid Javid. Men så intervenerade Boris Johnson eller kanske snarare Dominic Cummings som på eget bevåg avskedade några av Javids medarbetare, som i sin tur avgick i protest. Så Mats Persson förlorade jobbet igen. Så kan det gå.
Dominic Cummings är en rådgivare som har makten att avskeda andra rådgivare. Det låter lite unikt. Cummings fick jag först ögonen på som huvudperson i samband med folkomröstningen, han var kampanjledare för Lämnakampanjen. Dramatiseringen Brexit. The uncivil war där Cummings förstås spelar en avgörande roll är en av de viktigaste politiska filmerna om politiken i vår tid. Se den.
Den skildrar den råa och kalkylerande kampanjen. Samtidigt måste man säga att »Take back control« är och var en genial slogan. Det var förstås Cummings som kom på den. Nu fortsätter han i samma anda som Boris Johnsons närmaste man. Han beskrivs närmast som en högerleninist som i grunden vill rita om den politiska geografin i Storbritannien. The Guardian har beskrivit honom som »antingen galen, dålig eller briljant – och förmodligen lite av alla tre«.
David Cameron kallade Cummings, dock utan att ha träffat honom, för en »karriär-psykopat«. Jag skulle nog vilja förutspå att Dominic Cummings själv också får sparken för eller senare. Det brukar hända personer i den positionen som sticker ut. Och glöm inte att även maktspelaren Thomas Cromwell bakom Henrik VIII, som Hilary Mantel så briljant porträtterat i sin romanserie, föll från sin maktposition till slut. Henrik VII lät halshugga också honom. Men i dag får också de mest galna och hänsynslösa rådgivarna gå med ett avgångsvederlag. De avrättas bara i medierna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
