En liberal Machiavelli

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan blir det liberal special. 

Vem styr Liberalerna? Frågan aktualiseras av Svenska Dagbladets granskning av Liberalerna som publicerades i veckan. Det är en för partiet generande läsning: ”Så fick lobbyisterna makten över Liberalernas agenda.”

Utgångsläget för Liberalerna är inte det bästa. Opinionssiffrorna ligger regelmässigt under fyraprocentspärren. Den nye partiledaren Nyamko Sabuni har inte imponerat och de senaste månaderna har hon hamnat i någon slags coronaskugga, ett öde hon i och för sig delar med partiledare för flera av de andra små partierna. I kriser hamnar strålkastarljuset på det regerande partiet och i bästa fall då och då på det största oppositionspartiet. Artikeln i Svenska Dagbladet är problematisk för Liberalerna inte minst eftersom den lyfter på locket för en konflikt om liberalernas själ som noga besett pågått i ett kvarts sekel.

I huvudrollerna hittar vi Johan Jakobsson, fram till för några månader sedan konsult, den tidigare partiledaren Lars Leijonborg och Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson. Alla stödde de Sabuni. Och i den andra ringhörnan har vi Erik Ullenhag, som förlorade partiledarstriden och som nu precis utsetts till ambassadör i Israel. Och så Bengt Westerberg som offentligt deklarerade att han ville se Ullenhag som ny partiledare. Bara det faktum att två tidigare partiledare aktivt agerade för två olika kandidater säger nog ganska mycket om hur djupt sprickorna i partiet egentligen går.

Artikeln i Svenska Dagbladet ger några intressanta pusselbitar till förståelsen av hur det kunde gå som det gick när Sabuni slog ut Erik Ullenhag, som länge uppfattades som den självklara favoriten att efterträda Jan Björklund och som delar av partiet hoppades skulle förflytta Liberalerna lite mer mot mitten igen. Medan Bengt Westerberg uttalade sitt stöd för Ullenhag agerande alltså hans efterträdare på partiledarposten för Sabuni. Leijonborg är i dag senior rådgivare på PR-byrån Diplomat.
En annan spelare i kulisserna var alltså Joakim Jakobsson på Nordic Public Affairs. Sedan ett par månader är han numera tung chef för ”Kommunikation och Opinionsbildning” på Svenskt Näringsliv. Jakobsson har spelat en central roll i Liberalerna, tidigare Folkpartiet, under flera decennier, utan att ha varit särskilt publik. Jakobsson tvingades avgå som partisekreterare mitt i valrörelsen 2006, då det avslöjades att en medarbetare i det liberala partiet som annars vanligtvis värnar den personliga integriteten hade lyckats logga in sig på Socialdemokraternas intranät (lösenordet ska ha varit ”sigge”, inte så svårt att knäcka kanske). Därigenom fick Liberalerna som då hette Folkpartiet access till Socialdemokraternas interna valplanering.

Hela historien blåste förbi ganska snabbt. Det klargjordes aldrig hur inblandade och införstådda Johan Jakobsson och hans partiledare Lars Leijonborg egentligen hade varit. Indicier tydde ändå på att de båda tagit del av och använt sig av informationen från Socialdemokraternas interna kommunikation, ett inlägg på partiets hemsida ska snabbt ha plockats bort. Jakobsson lämnade tämligen omedelbart partisekreterareposten, och blev väl ett slags bondeoffer i denna pinsamma affär. Leijonborg satt kvar som partiledare och tog plats i den borgerliga regering som tillträdde efter valsegern 2006. Johan Jakobsson fortsatte som konsult på Kreab och senare på Nordic Public Affairs. Och nu är han alltså på Svenskt Näringsliv.

Nu tecknar journalisten Annie Reuterskiöld i Svenska Dagbladet en intressant och inte särskilt smickrande bild av det här inre spelet, eller jag ska kanske säga maktspelet, som föregick valet av Nyamko Sabuni.

Redan tidigare har oklarheterna kring en opinionsundersökning som beställdes från Inizio uppmärksammats. Den publicerades mitt under partiledarstriden. Jag kan inte påminna mig att en opinionsundersökning tidigare använts och beställts när det kommit till interna val i något enda parti. Men förra året hände det i Liberalerna. Undersökningen visade lite överraskande att det fanns ett starkt stöd för Sabuni. Den anses ha haft stor betydelse för att hon kunde gå segrande ur striden. Men finansieringen av undersökningen var länge höljd i dunkel. Vem hade betalt den? Vem hade beställt den? Efter ett tag trädde Liberalernas tidigare ekonomisk-politiska talesperson Carl B Hamilton fram och deklarerade att han och ”några andra privatpersoner” hade bekostat opinionsundersökningen. Jag undrar fortfarande vilka de andra var. Hamilton stödde förstås Sabuni. Han sa då att undersökningen visade att många liberaler var missnöjda med Januariavtalet och ”att Nyamko Sabuni hade ett mycket starkare stöd än någon hade trott”.

Svenska Dagbladet beskriver vidare att Jakobsson och PR-firman Nordic Public Affairs spelade en aktiv roll i partiledarstriden. Bland annat finns en koppling till byråns uppdrag åt Scania, genom att lobba för tillsättandet av en ”elektrifieringskommission”. Det var också ett förslag som Sabuni lanserade när hon jungfrutalade i Almedalen förra sommaren. Var det inte ett lite udda krav att lansera som första utspel? Det höjdes en del ögonbryn redan då. Fanns det någon enda väljare som överhuvudtaget begrep sig på eller förstod poängen med den där kommissionen. Men den ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson driver uppenbarligen nu kravet i förhandlingar med regeringen, så det har nu blivit liberal politik. Mats Persson beskrivs i Svenska Dagbladet som något av Johan Jakobssons adept. I artikeln nämns också den tidigare partiledaren Lars Leijonborg som numera är konsult på PR-byrån Diplomat och ordförande för Friskolornas Riksförbund. Han är privat vän med Sabuni och ska ha gett henne råd och dåd, skrivit artiklar och tal. Sådana saker.

”Snällhetsliberalismen”

Det som binder samman Jakobsson, Leijonborg, Persson och Sabuni är att de företräder den liberala position som dominerat i partiet allt sedan Bengt Westerberg avgick efter valet 1994. Låt oss säga att det är en position som placerat partiet längre till höger på den politiska skalan. Partiet har vidare gjort upp med den gamla ”snällhetsliberalism”, som kanske framför allt förknippas med Bengt Westerberg. Istället har vi fått en ”kravliberalism”. Det gick också bra för Liberalerna och Lars Leijonborg i valet 2002 då partiet fick hela 13,3, inte lika bra som Bengt Westerberg 1985 (14,2), men ändå bra. Lejonkungen kunde ju stoltsera med det bästa resultatet sedan Westerbergeffekten 17 år tidigare. Var detta början på en liberal återkomst, kunde partiet kanske till och med utmana moderaterna om ledartröjan inom borgerligheten? Så blev det emellertid inte.

2002 var nyckeln till framgången att partiet till skillnad från alla andra (det var då det!) drev kravet att kunskaper i svenska skulle krävas för svenskt medborgarskap. Det slog an något. Och det här spåret ansågs vara en framgångsfaktor för framtiden, och markerade en definitiv uppgörelse med den välmenande socialliberalismen och andra uttryck för medelklassens dåliga sociala samvete som så länge satt sin prägel på partiet. Sedan satsade väl Jan Björklund som efterträdde (eller kanske avsatte) Leijonborg mest på disciplin i skolan, men det signalerade ändå i grund och botten att det var tuffa tag snarare än mjuka kramar som nu gällde i Liberalerna. Mer manöver och uniform. Mindre felvända kepsar och mjukisbyxor.

En annan komponent i de nya liberalernas DNA är det benhårda och principfasta motståndet till Socialdemokraterna, i alla väder och i alla centrala frågor. Den hårda striden i partiet efter förra valet handlade ytterst just om vilket parti Liberalerna tyckte mest illa om, Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna? Det visade sig vara ett svårt val. Jan Björklund valde efter moget övervägande att göra upp med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern. Därmed avvisade Liberalerna alternativet att alliansen skulle ta makten genom att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Utgången var länge synnerligen oviss, men Björklund lyckades med hela sin auktoritet få stöd för sin linje. Men de som röstade nej till Januariavtalet fick sedan sin revansch, de vann partiledarstriden och Sabuni tog hand om ordförandeklubban. Och Mats Persson som först avgick i protest återkom som ekonomisk-politisk talesperson. Även Johan Persson som är gruppledare var emot Januariavtalet. Liberalerna styrs nu alltså av den grupp som förlorade omröstningen i regeringsfrågan och inte ville samarbeta med Stefan Löfven. Det kan inte vara enkelt för någon.

Det verkar alltså som att Johan Jakobsson var något av en valgeneral som agerade i det dolda och fördolda? Jag känner inte Jakobsson och har aldrig träffat honom. Men jag noterar att han beskrivs som en skicklig kommunikationsgeneral, av andra framställs han närmast som en mörkrets furste eller en liberal Machiavelli. Men vad vet jag? Jag bara läser lite här och där.

En liberal Judas

Därför letar jag i mitt digra arkiv och plockar fram en gammal text som Johan Jakobsson och Håkan Tenelius, som under många år senare var PA-chef på Vårdföretagarna, skrev en gång under förra seklet. Det lilla kompendiet Fem goda råd till ett litet parti författades för precis 25 år sedan.

1994 förlorade den borgerliga regeringen valet och socialdemokraterna återkom till makten. Bengt Westerberg hade då dominerat partiet länge och väl. Men nu avgick han. Fem goda råd … kan ses ett slags manual som syftade till att styra bort partiet från just Bengt Westerbergs socialliberalism. Tenelius och Jakobsson var på den tiden två unga folkpartister med bas i Stockholms stadshus.

Den gamle Folkpartiledaren Gunnar Helén sa en gång ”att vara liberal är att vara kluven”, liksom vacklande i mitten av samhällslivet och politiken, med medelklassens sociala ansvar och liberala impulser liksom i ryggmärgen. Det förhållningssättet hittar man inte mycket av hos Tenelius och Jakobsson. Här är det fråga om en entydig och konfrontatorisk polemik, utan tvivel och nyanser. Efter valet 1994 och tre förlustval menade de två författarna att det liberala partiet stod ”utan ledning och utan strategi”. Bengt Westerberg beskrivs närmast som en mittenliberal Judas, de skriver att i januari 1994 ”förnekades partiet av dess egen ordförande”. Redan då stod det väl klart att de borgerliga partierna knappast skulle kunna uppnå egen majoritet vid höstens val. Bengt Westerberg deklarerade att om det efter valet blev ett besvärligt parlamentariskt läge skulle folkpartiet ”pröva en blocköverskridande regering”. Detta var ett svek i Tenelius och Jakobssons ögon.

Svek. Judas. Det är starka ord. Den som sviker partiets sanna ideal begår en allvarlig förbrytelse. Sådant föder starka känslor. Kanske är det också den typen av emotioner som gör interna maktkamper i ett parti och principiella vägval så laddade. Möjligen var detta ett sådant ögonblick i den liberala partihistorien. Partiet hade förlorat regeringsmakten och väljarstödet i tre val på raken. Det var läge att hitta en förrädare och forma en dolkstötslegend. Nu öppnades ett möjligheternas fönster som kunde leda in det liberala partiet på en annan bana. Interna regimskiften i ett parti är ganska sällsynta. Men ibland inträffar de. Plötsligt och oväntat.

Tenelius och Jakobsson första råd var talande nog: ”välj en ledare som följer demokratiskt fattade beslut”. Det andra rådet handlade om att ”inse vem som är huvudfienden”: ”En framgångsrik strategi förutsätter att man vet var motståndaren finns. Men också varför han måste bekämpas.” Och föga förvånade var socialdemokratin ”liberalismens huvudfiende i Sverige”. Inte minst eftersom den ”statligt kontrollerade produktionen dominerar allt fler områden. Några år av borgerligt styre har inte mer än skapat sprickor i betongen.”

Ja, ”hela utbildningsväsendet, från ettagluggare till professorer, ligger i statens hand. Kommunikationerna, så när som misslyckandet med privata lastbilar och personbilar, ligger i statens hand. Sjukvården ligger helt i den socialdemokratiska statsministerns hand.” Och snart var det väl så att ”läkemedelsindustrin och begravningsväsendet står på tur” att socialiseras. Det här sättet att argumentera, detta höga tonläge, säger nog en hel del om författarna.

Jag vet inte vad man ska säga om den där texten med sina ”goda råd”. Den repriserar ju en retorik från fordom dags, från kosackvalet 1928, planhushållningsstriden efter andra världskriget, från ATP-stridens 50-tal och löntagarfondernas 70-tal. Men att köra denna gamla borgerliga valslagdänga i en intern partidebatt 1995, hur pass uppdaterat och relevant var det egentligen? Det viktiga här var väl att kratta manegen för slutsatsen att ”socialdemokratin med alla rörelsens tentakler måste hållas borta från makten under lång tid”. För att ena och samla de egna trupperna gäller det att skriva fram en riktigt elakartad fiende.

Socialdemokraterna satt vid regeringsmakten i 12 år efter valsegern 1994. Några socialiseringar var det väl aldrig tal om. Inte ens friskolereformen stramades upp. Men 2006 var det ideologiska skiftet fullbordat. Även om man kan notera att Lars Leijonborg inte var alldeles bekväm i den moderatledda alliansregeringen, i varje fall inte om man ska tro hans memoarer, det vill säga hur han vill framställa saken i efterhand. Liberalerna fick ju överge tidigare ståndpuinkter exempelvis beträffande de sociala trygghetssystemen, som både Westerberg och även Leijonborg hade betraktat som heliga liberala principer, för att få en plats i Fredrik Reinfeldts regering.

Om Folkpartiet var ett litet parti 1994, är Liberalerna i dag ett mycket litet parti. Jag läser vidare i de där råden som Tenelius och Jakobsson gav partiet för ett kvartssekel sedan. Man kan konstatera att det uppenbarligen inte har räckt med att ”uppträda som ett stort parti”, vara ”modern”, ”självständig och stöddig”. Och vi har inte sett någon Sabunieffekt ännu, möjligen i så fall en negativ. Och jag anar att Svenska Dagbladets artikel inte direkt höjer humöret i detta svårt sargade och splittrade parti. Och vem i tusan kan ge fem råd till detta mycket lilla parti?