Financial Times har en minst sagt hoppfull huvudnyhet i dag: ”Republicans shift stance over taxing the wealthy”. Och visst vore det välkommet om den republikanska självprövningen efter stjärnsmällen i förra veckan kommer att inkludera en omprövning i viktiga politiska sakfrågor.
Rubriken i FT syftar dock på en debattartikel i samma tidning, i vilken Glenn Hubbard – ekonomisk rådgivare till såväl George W Bush som Mitt Romney – påpekar något väldigt uppenbart. När det ”fiskala stupet” ska hanteras bör man även titta på intäktssidan (och inte bara de skenande utgifterna, som självfallet måste hanteras). ”The first step is to raise average (not marginal) tax rates on upper-income taxpayers”, skriver Hubbard.
Kanske, och förhoppningsvis, är Hubbards röst ett exempel på ett nytt tonläge i amerikansk politik. John Boehner, republikan och talman i representanthuset, har sagt att även ”intäktssidan måste ligga på bordet” när förhandlingarna mellan president Obama och ledande kongresspolitiker inleds nu på fredag.
Bill Kristol, inflytelserik republikansk kommentator, har också insett det uppenbara enligt Financial Times. Det republikanska partiet ska inte ”falla på svärdet för miljonärernas skull”, sa Kristol nyligen till Fox News.
Är det därför (och äntligen) dags för ett vuxet politiskt samtal i ett höstvackert Washington DC? Tja, så enkelt är det tyvärr inte, konstaterar Financial Times. Att även titta på intäktssidan (och höja skatten något för miljonärer) har hittills beskrivits som ”class warfare” av republikaner i allmänhet. Och retoriken blir värre när du lyssnar på eftervalsdebatten i republikansk ”talk radio” och i de Tea Party-kretsar som öppet motarbetar republikaner som kompromissar med den enda, rena läran.
I dagens ”Washington Notebook”, också i Financial Times, berättar Jurek Martin att han har lyssnat på den amerikanska radions olika högermän: Bill O’Reilly, Rush Limbaugh, Sean Hannity och Mark Levin. I deras värld beror valförlusten på: a) för få republikanska kärnväljare röstade (mer renlärigt budskap och bärare av budskapet behövs!?); b) Obama och Demokraterna “stal” valsegern (oklart hur); c) New Jerseys guvernör Chris Christie kramade Obama.
Vidare har Limbaugh och gänget naturligtvis diskuterat Republikanernas demografiska dilemma: Det växande USA, i synnerhet väljare med bakgrund i Latinamerika, röstar ”fel”. O’Reilly har sagt att det beror på att latinamerikaner gillar ”stuff”, det vill säga välfärdsutbetalningar från staten. Limbaugh har kört på samma tema. Han kallar presidenten för ”Barack O’Claus” och spelar jullåten ”Feliz Navidad” (underförstått: ”mörka” väljare får klappar av staten från sin ”mörka” president).
Levin har, enligt Jurek Martins artikel i FT, sammanfattat tonläget med följande uttalande: ”Vi måste krossa välfärdsstaten innan den krossar oss”.
Sammanfattningsvis: Låt oss hoppas på en bättre ton i Washington DC. Men kom ihåg följande: Ekokammaren kring det republikanska partiet är galen, de avsätter gärna moderata republikanska politiker (som Richard Lugar i Indiana), en stor majoritet av republikanerna i kongressen har skrivit på ett kontrakt med aktivisten Grover Norquist och har därmed lovat att aldrig bidra till att på något sätt höja en skatt.
Just ja, Republikanerna hade även en presidentkandidat som blev världsberömd genom att avfärda 47 procent av den egna befolkningen.
Men det är kanske just ur den positionen som verklig förnyelse föds? Låt oss hoppas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
