När yrkesrollen krockar med empatin, måste moral och medmänsklighet få leda vägen.
SVT:s nya dokumentärserie Fosterland handlar om den växande nationalismen i Europa och hur det politiska landskapet ser ut där fler och fler partier vill begränsa invandringen och hejda framväxten av det mångkulturella samhället.
I arbetet med serien mötte reporter Fredrik Önnevall en 15-årig syrisk pojke som bad om hjälp att ta sig till Sverige. Fredrik Önnevall säger själv i ett inlägg att det var omöjligt att säga nej.
En journalist bevakar, beskriver, granskar och är kritisk, men ska inte påverka ett skeende. När en journalist på public service, som ska vara opartisk, kliver utanför sin yrkesroll för att själv bli aktör, gör han då fel? Nej, för när han hjälper en pojke som ber om hjälp, gör han det av humanitära skäl, som medmänniska. Den rollen kan man aldrig kliva ur.
– Vi måste ha hållningen att man inte kan bedriva olagligheter när vi samlar in journalistiskt material, men vi kan inte blunda för att det finns en verklighet där ute som vi måste förhålla oss till, och det här är ett sådant exempel, kommenterar SVT:s programdirektör Robert Olsson.
Det är ju just det. Verkligheten pågår medan journalister rapporterar om den och deltar i den. Det Fredrik Önnevall gjorde var kanske inte förenligt med hans uppdrag som SVT-reporter. Men han använde sin moraliska kompass för att fatta ett beslut som människa.
“Det finns en enorm kraft i människans förmåga att känna empati. En kraft större än människans förmåga att känna rädsla”, skriver Fredrik Önnevall.
Hans insikt om den egna handlingskraften kan förhoppningsvis vara en inspiration för fler att fatta modiga beslut när situationen kräver. Ibland måste moral och medmänsklighet gå först.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
