FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling misslyckas med att skicka ett brev. Vad som sedan hände gav honom både hopp och förtvivlan.
Min svärmor gick nyligen bort, och jag tog på mig att förrätta bouppteckningen. För att den sådan ska fastställas måste den sedan hanteras av Skatteverket. Inget konstigt med det, aktuellt kontor fanns dock i Visby varpå jag, i enlighet med myndighetens instruktion, postade handlingarna. På det där gamla sättet, med ett kuvert.
Det gick emellertid inte så bra för mig. Inte bara glömde jag att ange avsändare på kuverten, dessutom blev det ett frimärke för lite vid frankeringen. Mycket dåligt hanterat, jag erkänner. Jag hade dock aldrig fått veta detta om inte ett annat kuvert nått mig några veckor senare. I detta brev låg min bouppteckning, samt ett meddelande om att brevet förlagts med en avgift om sju kronor för att lösas ut av mottagaren. Denne mottagare, som i det här fallet alltså var Skattemyndigheten, hade dock inte någon lust att lösa ut mitt brev. Vilket naturligtvis är i sin ordning, det är ju en skattefinansierad verksamhet, jag ska inte ha någon gräddfil och sju kronor är ändå sju kronor.
Men eftersom jag även hade glömt att ange avsändare sattes andra skattefinansierade krafter igång; en hantering som jag aldrig haft en aning om röjde sig i detta brev. Det kom nämligen från en annan myndighet, Post- och telestyrelsen (PTS), som uppenbarligen hade uppdraget att spåra dolda avsändare av min art, den så kallade hanteringen av okända brev. Det är PTS som är bemyndigade att öppna brev för att ta reda på vem det kommer ifrån. Och detta förfarande visade sig ske i Kiruna, av alla ställen.
Mitt ej utlösta brev i Visby skickades alltså till Kiruna för öppning. Och efter identifikation skickades det till min adress i Stockholm. Allt detta skedde såvitt jag förstår på allmänhetens bekostnad (än har åtminstone ingen betalningsanmodan nått mig). Och på många vis illustrerar detta vårt fantastiska samhälle, men även en liten defekt i detsamma. För det faktum att resurser läggs ned på att spåra någon i ett sånt här ärende betydde förstås mycket för mig, speciellt när jag klantat mig så och ändå får stöd i samhällsstrukturen. Det gör en verkligen varm inombords.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över det här att Skatteverket inte ville lösa ut brevet mot en kostnad på sju kronor. Den totala merkostnaden för samhället blev rätt mycket högre nu, kan vi nog utgå från. Så en helhetssyn hade kanske inte skadat i sammanhanget. För allting ska ju ändå slås ihop i bouppteckningen, som det brukar sägas.
Hursomhelst har jag nu åter skickat handlingarna till Visby, denna gång med fler frimärken än vad som krävdes, för att på så sätt botgöra min synd.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
Chefredaktör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
