EU-kommissionens förslag till EU:s långtidsbudget, för åren 2014-2020, landade på medlemsländernas bord för ett par dagar sedan. Föga förvånande mottogs det med kritik från svenska politiker. EU-minster Birgitta Ohlsson (FP) skickade ut ett pressmeddelande med rubriken “En svällande EU-budget utan nedprioriteringar“.

Med det menar Ohlsson att medan det säkert är bra att satsa på miljöfrågor, forskning och infrastruktur, föreslås det inga imponerande effektiviseringar av jordbduksstödet eller regionstödet. En rödgrön EU-minister hade sannolikt tyckt likadant. En större EU-budget är bara okej om den samtidigt är (med svenska mått) sansad, och satsar på det som faktiskt fungerar.

EU-kommissionen vill samtidigt införa nya inkomstkällor, bland annat en avgift på finansiella transaktioner. Det luktar federalism och en stärkt EU-kommission, vilket är nästan omöjligt att stödja, om man är svensk politiker.

Under ett seminarium i Almedalen på söndagen presenterade Pierre Schellekens, en av medförfattarna, EU-kommissionens förslag. Det var inte en lätt uppgift. Att försvara en sjuårig budget på omkring 1 000 miljarder euro för en publik som hatar jordbruksstöd är ingens dröm. Schellekens medgav att förslaget inte är i närheten så framåtblickande som Sverige vill. Som Schellekens påpekade handlar det dock inte om vad Sverige vill, utan om ”att göra alla medlemsländer lika missnöjda.”

Nu väntar månader av tuffa förhandlingar. De kommer handla mycket om (inte oviktiga) teknikaliteter och präglas av kohandel, omöjlig att förstå för den som inte är insatt. Därför är det tråkigt att det enda möjliga svaret på budgeten, i den svenska debatten, blir just EU-ministerns mycket kritiska.

Så länge debattklimatet är på den nivån blir diskussionen om vad som pågår fattigare och förståelsen mindre. Mindre förståelse kräver ännu mer simplifierad debatt, och så vidare. Sverige har varit medlem i EU i drygt 15 år. Vore kul om fler politiker tog det på allvar.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena