– Det är bra med ramverk och budgetkontroll, men inte utan en politik som ökar efterfrågan.
Ungefär så kan man sammanfatta seminariet ”Löntagarnas eller stålbadets Europa?”, som A-smedjan bjöd in till i förmiddags.
LO-ekonomen Monika Arvidsson diskuterade den senaste utvecklingen inom EU, framför allt rörande euroländerna, och menade att det är ”rationellt” med en ökad finanspolitisk samordning, men att en sådan måste innehålla gemensamma satsningar på tillväxt. Som bekant är det mest åtstramningspolitik som hittills varit EU-ledarnas svar på den europeiska skuldkrisen.
Olle Ludvigsson, socialdemokratisk EU-parlamentariker, menade även han att en politik med stram budgetdisciplin är önskvärd.
– Det största hotet mot fackliga rättigheter kommer när det är läge att skära ned.
Med andra ord, låter man det gå så långt åt skogen med staters ekonomier som det har gjort i många EU-länder, blir det svårare att försvara arbetsrätt och löner. Det är dock inget som sker med automatik. Enligt Monika Arvidsson beror det på att EU nästan uteslutande styrs av borgerliga regeringar.
Det borgerliga svaret på behov av kostnadsminskningar är nämligen att anpassa arbetskraften till det rådande läget.
– På så sätt görs arbetskraften till problemet. Men problemet är en efterfrågekris.
”Tillväxt” har visserligen seglat upp som ett modeord i den europeiska krisdebatten under vintern. EU:s toppolitiker, med president Herman Van Rompuy och ordförande José Manuel Barroso i spetsen, slänger sig med det så fort de kan. Gärna med hänvisningar till den så kallade EU 2020-strategin.
Det är både bra och dåligt. På något sätt känns det fint att EU-kommissionen arbetar med en strategi där ett av målen har formulerats som ”Tillväxt till alla”. Men det gör också att det rycker lite i den något mer ironiska mungipan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
