Det har nästan blivit en kliché att påpeka att Europasamarbetet just nu befinner sig i kris. I långa stycken är det sant.
Med skuldkriser i stora delar av Europa finns det en reell möjlighet att eurosamarbetet kommer att spricka. Klyftan växer mellan Europas nord och syd. Schengenavtalet – den fria rörligheten inom Europa som ofta lyfts fram som EU:s kärna – har utmanats av Frankrike, och av Danmark. Medlemsländerna är mer benägna än på länge att framhäva sina egna, nationella intressen.
Men samtidigt som Europa krisar pågår en annan process, i motsatt riktning: EU går mot fördjupad ekonomisk integration.
I veckan vad det tänkt att EU-parlamentet skulle rösta om det så kallade ”sexpacket”: sex sammanhängande lagförslag som kommissionen lagt fram för att undvika framtida ekonomiska kriser i Europa. Det hela sköts på framtiden eftersom parlamentet, kommissionen och Europeiska rådet ännu inte är överens om utformningen – men hyfsat snart kommer man sannolikt ändå att kunna enas.
Tanken är att ge EU mer inflytande över medlemsländernas statsbudgetar och ekonomier. Statsskulden ska inte få stiga över en viss nivå, budgetunderskotten inte vara större än tre procent – annars hotar sanktioner. Dessutom finns det förslag om att EU ska godkänna medlemsländernas budgetar före de nationella parlamenten, och att man förutom budgetunderskott och statsskuld också ska titta på en mängd andra ekonomiska indikatorer – som konkurrenskraft, investeringar, arbetslöshet och lönenivåer.
Just det sistnämnda – att EU i framtiden kan komma att ha åsikter om lönebildningen – har gjort att bland annat de svenska fackföreningarna har reagerat starkt. Eftersom förhandlingar i detta nu pågår är det svårt att säga exakt hur de sex lagförslagen i slutändan kommer att se ut – men i någon form kommer det överstatliga inslaget att öka. Kommissionen vill kunna döma ut böter för länder som inte sköter sig, och det tänks bli svårare för medlemsländerna att gå emot kommissionens ”rekommendationer”.
På sätt och vis är det en paradox: Europa slits isär, populism och nationalism är på frammarsch; den EU-skeptiska opinionen likaså. Och samtidigt tuffar EU-maskineriet på, med mer överstatlighet, fördjupad integration.
Det hela reser åtminstone två frågor.
För det första: vilken överstatlighet?
Vänsterpartierna i parlamentet har till exempel kritiserat sexpackets utformning för att fokusera för mycket på budgetdisciplin och lämna för lite utrymme för investeringar. Men när enbart fyra av EU:s 27 medlemsländer styrs av socialdemokratiska regeringar, med en borgerligt dominerad kommission och ett EU-parlament där högern är i majoritet kommer progressiva idéer sannolikt inte att dominera lagförslagens utformning.
Och för det andra: vad blir i förlängningen resultatet när EU-maskineriet i Strasbourg och Bryssel fortsätter att driva på för mer överstatlighet – samtidigt som Europas politiker på hemmaplan driver en allt mer nationell agenda?
Klyftan verkar växa mellan den nationella politiken och EU:s beslutsfattande. Det är – för att använda en annan kliché – i längden inte hållbart.
(inom kort kommer också en längre analys av sexpacket upp på Dagens Arena – håll utkik!)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
