Svåra och komplicerade beslut väntar EU:s statschefer i flyktingfrågan. Om den nya fördelningsmekanismen går igenom finns det risk för att fler moraliska dilemman uppkommer.
I går och under natten samlades EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel för årets första toppmöte. Dagordningen dominerades av två frågor: britternas möjliga utträde och flyktingfrågan.
Under natten diskuterades principen att asylsökande inte längre ska ha rätt att välja vilket land de söker asyl i. Tidigare har denna bestämmelse reglerats i Dublinförordningen som säger att det land en asylsökande kommer först till också är det land hen ska söka asyl i. Uppenbarligen har det inte fungerat eftersom vissa EU-länder inte brytt sig om att registrera flyktingar. Nu ska förstlandsprincipen bort och ett nytt fördelningsverktyg tas fram.
Men hur det ska se ut är medlemsstaterna däremot oense om. Det förslag som ligger på bordet just nu är att EU-länderna fördelar antalet asylsökande utifrån vissa kriterier som BNP, medlemsstaternas befolkning, arbetslöshet och antalet asylsökande som redan befinner sig i medlemslandet. Det här gynnar Sverige i den mening att Sverige skulle behöva ta emot färre flyktingar än vad vi gör i dag. Länder som Tyskland och Storbritannien skulle få ta emot fler. De länder som hittills inte tagit emot några flyktingar, exempelvis Lettland, skulle också tvingas ta emot flyktingar.
Hittills har den idén visat sig vara ganska ineffektiv, med tanke på att en av bråkdel av de 160 000 asylsökande man redan bestämt sig för att omfördela från Grekland och Italien, faktiskt har omfördelats enligt rådande principer.
Om principen om omfördelningen går igenom, kan andra frågetecken även uppkomma. Ett sådant är den moraliska frågan om »vilken typ« av flykting som ska omfördelas. Vilket land ska exempelvis ta emot de »utbildade« flyktingarna och vem ska ansvara för de mest traumatiserade? Dessa frågor är värda att tänka på nu när EU äntligen börjar diskutera nya reformer inom asylpolitiken.
I dag skulle EU kunna använda sig av UNHCR:s expertis i frågan och det system som tillämpas vid fördelningen av kvotflyktingar. Därför är det viktigt att diskussionerna sker i samråd med UNHCR.
Så kallade »hotspot« är en annan diskussion som blivit allt vanligare inom EU-sammanhang. Förslagen går ut på att skapa samlingscentraler så att flyktingar kan registrera sig tidigare.
I veckan kom uppgifter om att fyra av fem hotspots redan färdigställts på de Grekiska öarna och att flera länder utanför EU, Slovenien, Kroatien, Serbien och Makedonien, gått med på att ha en koordinerade registreringscentraler.
Hotspots verkar just nu ha blivit den enda lösningen för EU-stater och EU-politiker. Det är nödvändigt för att EU ska kunna koordinera ett ansvarsfullt och humanistiskt flyktingmottagande. Rent funktionsmässigt innebär mottagningscentralerna också att EU utökar sina gränser till andra länder bortom sina fysiska gränser.
Förhandlingarna har visat sig vara svåra. Men som Stefan Lövfen sade tidigare i dag – flyktingfrågan är »den största uppgift som unionen tagit sig an sedan den skapades«.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
