DN:s ledarsida väljer att misstolka reportaget om IS-krigaren Samir. Evin Ismail svarar på Amanda Björkmans ledare.
I lördagens DN-ledare skriver Amanda Björkman att jag i mitt reportage om Samir från senaste numret av Magasinet Arena reducerar förövare till offer och att jag bortser från det personliga ansvaret.
I texten ”Samir, varför ville du dö”, förekommer Samirs berättelse om hans uppväxt innan han valde att ansluta sig till IS. Det är ingen smickrande förortsskildring. Han kommer ifrån en förort som många av dem som har anslutit sig till IS kommer ifrån. Jag ser en viktig poäng i att beskriva delar av den sociala miljön.
I min text förekommer ordet offer två gånger, den första gången: ”Rapporteringarna om IS brutalitet är många. Deras största offer och huvudsakliga måltavlor är kvinnor, kurder, yezidier, kristna och shia-muslimer”
Andra gången: ”Min uppgift är att beskriva och mänskliggöra den som vill förgöra mig. Om mina föräldrar inte hade flytt från Saddam Husseins Irak, hade jag kanske varit ett av hans offer”.
Att jag inte skulle urskilja mellan offer och förövare är en felaktig tolkning av texten. Jag beskriver och namnger IS offer. Liksom förklarar att jag själv tillhör den gruppen. Jag skriver att mina föräldrar flydde Irak på grund av samma form av totalitarism som nu försöker ta över landet.
I texten skriver jag att jag försöker beskriva vår tids Hitler. Jag försöker även höja blicken till det samhälle som formar oss alla, samma samhälle som nu måste finna lösningar på de problem som finns. Det är knappast vad man kan beskriva som att göra offer av förövare.
Jag skriver också om faktorer som leder till våldsbejakande extremism. Faktorer som även stöds av forskningen i området och som är kunskapsunderlag som regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism använder sig av.
Individers handlingar är sällan isolerade från den sociala miljön. Kan viktiga frågor och samtal om terrorism avfärdas som frågor som i grund och botten handlar om det personliga ansvaret? Hur bekämpar man terrorism genom att enbart hänvisa till det personliga ansvaret?
I texten skriver jag även om det självklara i att individer rättsligt ska prövas för sina handlingar, och har gjort det ett flertal gånger innan. Är inte det att tydligt förklara att en förövare ska ta ansvar för sina handlingar?
Vidare är en invändning från Björkman att jag inte ser till det personliga ansvaret och därmed förlorar den moraliska kompassen. I mitt reportage förekommer en hel sida lång utläggning om det personliga ansvaret där jag skriver att det är självklart att alla ansvarar för sina handlingar. Björkman väljer att ignorera detta.
Sedan texten om Samir publicerats har jag fått många reaktioner från människor över hela landet. Äldre svenskar som oroade har sett hur segregationen har vuxit under de senaste åren, socialarbetare som känner igen beskrivningen. Unga killar och tjejer som har vuxit upp i förorten skriver till mig och tackar för att de känner igen beskrivningen. Unga tjejer från förorten skriver att de läser texten medan tårarna rinner, de skriver att de nu vill agera. Äldre kvinnor som en gång flytt sina hemländer gråter när de läser berättelsen eftersom den påminner om barn till deras väninnor som på olika sätt har gått förlorade. Människor som kommer att bidra i det förebyggande arbetet.
Det är för alla dem som jag skriver, inte för DN:s låtsasvärld.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
