HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om bland annat »anywheres« och »somewheres«, kommunistisk folkdans och bokföringens fader. Och så lite corona förstås.
Jag en lantis i 08-land
Jag vantrivs i dagens kulturkonflikter och det så kallade kulturkriget. Samtidigt som jag kämpar med att förstå och reda ut varför. Ja, vad är det med GAL-TAN-skalan, den där klyftan mellan »liberalt« och »auktoritärt«, som får mig att känna mig hemlös? Olika kategoriseringar speglar ungefär samma konflikt i denna klyvnadens tid. Det är till exempel populärt att tala om »anywheres« och »somewheres«, det vill säga å ena sidan internationalister eller kosmopoliter och å den andra de som är mer förankrade i lokala gemenskaper. De förra antas bo och leva i större städer och i högre grad ha arbeten som har en internationell dimension. De senare bor främst i mindre samhällen och är inte så uppkopplade på den globala världen. Som alla kategoriseringar rymmer de förstås ett uns av sanning. Men också sina fallgropar. De har också politiserats på ett nytt sätt under senare år. Begreppen är så grovhuggna att jag undrar om de inte vilseleder mer än de vägleder. Arbetar-, medel- och överklassen, om vi ska tala i klassiska klasstermer, har heller inte inom sig alltid haft enhetliga intressen eller värderingar. Näringslivet är för den delen inte en alldeles homogen enhet. Ändå är ekonomiska frågor kalkylerbara och mätbara på ett annat sätt än kulturella konflikter. Möjligen är de också mer förhandlingsbara.
Jag känner generellt ett stort obehag inför att kategorisera »lantisar« och »08-or«, »invandrare« och »svennar«, män och kvinnor och allt vad det är, som enhetliga grupper. I själva verket är de stora och komplexa och rymmer i själva verket så många nyanser att det är hart när omöjligt att reducera dem till ett stort kollektiv. Jag misstänker också att de i själva verket underblåser polariseringen i vår tid. På den ena kanten hävdar man att den »liberala eliten« sviker nationen och folket. Och på den andra antyds att människor bortom metropolerna egentligen är okunniga. I själva verket passar allt detta som hand i handske i högerpopulisternas syn på världen. När jag i veckan var på Timbros konservatismseminarium noterade jag att Sverigedemokraternas Mattias Karlsson omfamnade detta med »anywheres« och »somewheres«. Samtidigt när vissa »globalister« föreställningen att det råder mörker i Bräkne-Hoby medan det är upplyst på Södermalmstorg. Den ena vill byta ut eliten i Stockholm. Den andra tycker att folket inte förstår och odlar i mångt och mycket ett slags elitism.
Som gammal lantis som numera bor i Stockholm känner jag mig alltså lite kluven inför allt detta. Kanske just därför värjer jag mig mot föreställningen att jag själv utifrån min nuvarande position skulle ha något slags tolkningsföreträdare i relation till andra. Man kan vara inskränkt och vidsynt på Östermalm, och även i Ånge och i Araby. Det är snarare frågan om olika perspektiv och erfarenheter. Kanske har erfarenheten av att ha flyttat från ett ställe till ett annat och av klassresan inneburit att jag är uppmärksam och känslig för den här komplexiteten. Jag vet att uppskatta den solidaritet och sammanhållning som finns runt om i landet. Men har också märkt att bilden av storstaden på sina håll är laddad med fördomar. Någonstans hoppas och tror jag på att allt detta måste kunna överbryggas. Kanske är nyckeln i grunden att adressera och åtgärda de ekonomiska och strukturella klyftorna i vårt land. Och är det föregivet kulturella gapet verkligen så stort som många vill göra gällande? 1900-talets stora individualiseringsprocess svepte först in i över- och medelklassen, men har också dragit med sig arbetarklassen i allt högre grad. Härvidlag handlar det i dag snarare om en gradskillnad än om ett kulturellt gap. Jag har sett undersökningar som visar att det inte finns någon signifikant klasskillnad i synen på HBTQ-rättigheter. Arbetarklassen och kortutbildade tenderar att beskrivas som mer främlingsfientliga, som mer skeptiska till invandring och rentav rasistiska. Men då kanske man bör skilja på explicita fördomar och inbäddad rasism, som är vanlig i över- och medelklassen, för att inte tala om fördomar mot »dom där därnere«. Arbetarklassen uppfattas ofta som den vita inte sällan manliga arbetarklassen. Det är lätt att glömma att en stor del av de som jobbar i LO-yrken har invandrarbakgrund, de är också överrepresenterade i de sektorer där det finns många otrygga anställningar.
Men kanske är det i grunden mycket enkelt. Vi behöver en politisk debatt som inte individualiserar samhällsproblemen, som inte kategoriserar och demoniserar stora kollektiv av enskilda individer, som fokuserar på strukturer och grundläggande ekonomiska och materiella frågor, utan att för delen bli materialistisk i synen på samhällets grundläggande funktionssätt. Detta låter mera hoppfullt i mina öron. I en sådan mindre svartvit värld finns det nog utrymme för flera nyanser av grått.
Kommunistisk folkdans
Men jag måste i det här sammanhanget klart och tydligt bekänna, att jag har haft min släng av »folkligheten«. Jag har visserligen aldrig burit folkdräkt. Det var inte så vanligt hemmavid. Men jag har dansat gammeldans eller med ett annat uttryck »folkdans«. Vi talar om danser som fanns före 1930 i detta land, såsom vals, schottis, polska, mazurka och hambo. Jag minns att vi åkte till olika gammeldans-event (för att använda ett sentida uttryck) runt om i Halmstads kommun. Det var ett avslappnat sätt att umgås, mindre raggigt än att svinga runt till ett dansband eller »twista« på ett disco. Och bra motion. Men jag ska väl erkänna att jag aldrig riktigt fick kläm på det, förutom schottisen som ju är rätt enkel.
Men av en händelse hittar jag en artikel om svensk folkdans med en liten oväntad vinkel, en artikel av Wictor Johansson publicerad av Svenska Litteratursällskapet i Finland, som jag är medlem i, på deras hemsida. Där berättas om kommunisternas folkdanslag »Skäran«, som Jerry Williams för övrigt skriver om i sina memoarer, även i Stockholm dansades det alltså folkdans! Och i kommunistisk regi! »Skäran« anknyter förstås till »Hammaren och skäran«. Artikeln visar att arbetarklassen och arbetarrörelsen inte var så negativ till folkmusik som många mer rättrogna ideologier har velat göra gällande. ABF gav exempelvis folkdansen en roll i sin studieverksamhet. Folkdanslaget »Skäran« bildades 1926 i Stockholm av medlemmar i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU). Kanske var det ett svar på den politiskt neutrala »Svenska ungdomsringen för bygdekultur«. Kommunistiska »Skäran« ville helt enkelt nå ut till de arbetarungdomar som drogs till folkdansen och erbjuda ett alternativ till denna neutrala eller borgerliga form av folkdans. Stadgarna slog fast att målet var att »inom sig sammansluta arbetarungdomen för upplivandet av de gamla folklekarna och danserna, och att samtidigt söka vinna denna ungdom för arbetarrörelsen och dess organisationer«. Så detta blev »det enda folkdanslaget som står på klasskampens grundval«. Även om den tydliga kopplingen till kommunismen efter hand tonades ner från 1960-talet och framåt, så levde arvet i någon mån vidare in i våra dagar. Johansson konstaterar: »först den 12 mars år 2000 höll folkdanslaget Skäran sitt sista årsmöte.«
Om man vara ärlig är det väl inte hammaren och skäran som Vänsterpartiet av i dag behöver, men och annan schottis skulle nog inte sitta fel.
Sovjetiska och amerikanska geronter
Det fanns en tid i slutet av Sovjetunionens historia när dess ledare framstod som en parad av ålderdomliga och halvt senila ledare som på många sätt förebådade kommunismens undergång. Det var som om de knappt orkade lyfta handen och vinka vid de där ikoniska militärparaderna på Röda Torget. Ledarna hade också en tendens att dö på sin post, inom några års mellanrum på slutet. Brezjnev blev 76 år. Andropov bara 70. Tjernenko 74.
Gorbajov däremot som började nedmonteringen av kommunismen lever än och är nu 89 års ålder, han fick lämna makten vid 60 års ålder. Vad ska man i det sammanhanget säga om USAs ledare? Obama var ung, avgick från presidentposten vid 55 års ålder. Trump är 74 och kommer att fylla 78 när han avgår om han vinner valet i höst! Och de två möjliga demokratiska utmanarna är ännu äldre. Biden 78 och Sanders 79. Om någon av de två vinner kommer de att vara 82 respektive 83 när de avgår och 86 respektive 87 om dom skulle vinna ytterligare en gång. Geronterna regerade Sovjet på slutet. Men en av de ännu äldre amerikanska åldringarna kommer att styra denna supermakt åtminstone i fyra år till. 1900-talet var barnens århundrade. 2000-talet kanske blir åldringarnas århundrade.
Ekonomins gåta
Livet bjuder på överraskningar. Min utbildningshåg och intresse stod till språk, samhällskunskap, litteratur och historia. Men jag var rätt hyfsad för att inte säga bra i matematik. Det var något med det där att få ihop en uträkning som hade något närmast förföriskt över sig. Och när jag långt senare började ägna mig åt nationalekonomi och ekonomisk historia förstod jag att matematiken var viktig pusselbit i dessa discipliner. Kanske lite för stor. Det fanns ju bara en enda ekvation i John Maynard Keynes The General Theory of Employment, Interest and Money, en av de absolut viktigaste ekonomiböckerna någonsin. Studierna hjälpte mig att åtminstone i någon mån få en insikt om den komplicerade relationen mellan den reala och den finansiella ekonomin. Som möjliggör ekonomisk utveckling. Men jag förstod också att finansiella bubblor kan försätta ekonomin i djupa depressioner. Vilket händer med en viss regelbundenhet.
Sedan har jag ägnat många, många år åt konkret företagsekonomi på Arenagruppen: alla dessa dagar, alla dessa bokslut. Och har kommit att utveckla en djup respekt för de som arbetar med att sköta kassaböckerna, för revisorerna, ekonomerna och kassörerna som ser till att en verksamhet kan fungera och räkningarna betalas, som kan läsa och göra ett bokslut. Det är i själva verket ett enormt universum av kunskaper och erfarenheter om hur vår ekonomi och vårt samhälle fungerar, och ett slags infrastruktur i företag, offentlig sektor och i föreningar utan vilken allt detta skulle trilla ihop. Det är ett kunskapsfält jag inser att jag inte fullt ut kommer att kunna förstå eller fullt ut omfatta. Men kanske i bästa fall nödtorftigt navigera i. Det ligger något hänförande och förförande i att läsa en resultat- och balansräkning och förstå dess inbördes relation, i att låta ögat sakta gå igenom bokföringens debet och kredit. Jag talar här förstås om den dubbla bokföringens långa historia.
Grunderna kan spåras ända till den islamska världen på 1200-talet. Den moderna bokföringen kom sedan att utvecklas av handelsmännen i Florens på 1300-talet. Men det dröjde ända till 1494 innan franciskanmunken och matematikern Luca Pacioli, »bokföringens fader«, beskrev dess grundvalar i sin omfångsrika bok Summa de arithmetica, geometria, proportioni et proportionalita. Där beskriver han hur man ska ordna bokföringen och de löpande ekonomiska transaktionerna. Den dubbla bokföringen kallas ibland för italiensk bokföring. Det är i dess fotspår vi ännu verkar, varje dag någon bokför en intäkt eller en utgift och varje år någon sluter ett bokslut. Pacioli var för övrigt vän med Leonardo da Vinci, ett annat universalgeni. Bokföringen var också bara ett av de ämnen Pacioli belyste i sin bok. Ett annat var det gyllene snittet, som jag förstås stött på i några av mina tidiga typografiska utflykter, tack ABF för den där första typografikursen 1977! Även det gyllene snittet hade långa historiska rötter och betraktades som en norm för den fullkomliga harmonin inom måleriet och arkitekturen. Pacioli beskrev det gyllene snittet som »det gudomliga förhållandet«.
Ja, man kan bli religiös för mindre.
Om Coronaläget i Virushuset
Coronarädslan är förstås påtaglig dagar som dessa. Häromdagen såg jag ännu en inbjudan till en pressträff från Folkhälsomyndigheten »om Coronaläget«. Den avhölls i »Lokal Serum i Virushuset«.
Obs sprid inte vidare!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
