Författaren som kom in från kylan

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om John le Carré, politikens matematik och socialdemokratins långa kris.

En märkligt allvarsam tystnad lades sig över den fullsatta Grünewaldsalen i Stockholms konserthus när David Cornwell, alias John le Carré, tog emot Olof Palmepriset häromdagen. Denna årliga prisceremoni är i sig ett slags återsken från en tid när socialdemokratin förmådde ladda sin pragmatism också med en visionär energi. Något David Cornwells tal speglade på ett elegant och intelligent sätt, ett av mest berörande tal jag hört på mycket länge. En översättning ligger redan på Dagens Nyheters hemsida. Talet gav också nya perspektiv på politikern och personen Olof Palme. John le Carré kommer från ett annat land och på sätt och vis från en annan värld. Hans böcker rymmer så många personer som visar upp sina bästa och sämsta sidor, sina inre tvivel, självbedrägerier och hycklerier, som lever i skymningslandet mellan sanning och lögn och allt som finns däremellan.

Tacktalet i Grünevaldsalen var som att höra hur Olof Palme där och då skrevs in i författarens komplexa universum. Han ställde exempelvis frågan hur Palme hade agerat idag. Han nämnde att Sveriges regering till sist inte skrev under FNs konvention om att förbjuda kärnvapen. Kampen för kärnvapennedrustning var en av Palmes hjärtefrågor. Hade Palme stoppat den svenska vapenexporten till Saudi-Arabien? Frågan hängde väl kvar i luften? Men den var förstås riktad till dagens socialdemokratiska ledare.

Talet var rörande och djupt berörande. Inte minst för att pristagaren själv var så uppenbart tagen av hela situationen.

Det finns ett före och ett efter 1989. Det var året då kalla kriget och envigen mellan kapitalism och demokrati och kommunism och diktatur tog slut. John le Carré slog igenom som en briljant spionromansförfattare med Spionen som kom in från kylan och fortsatte och finslipade och fördjupade sin romanvärld av agenter, informatörer, intrigörer och dubbelspelande aktörer i ett stort antal böcker i samma genre och anda. Hans böcker skildrade förstås kalla kriget utifrån en brittisk horisont, utan att falla ner i de enklaste av schablonerna, tvärtom rymmer de en självreflekterade distans där även den egna sidans moraliska halt läggs under luppen. När och på vilket sätt helgar målet medlen? Vad skiljer de goda från de onda när de agerar på ett snarlikt sätt?

Det var nog ingen tillfällighet att John le Carrés viktigaste romangestalt dök upp i talet: George Smiley. I Carrés romanvärld är han en av tungviktarna, något av den grå eminensen i den brittiska underrättelsetjänsten. Och troligen är det så att författaren själv speglar sig i och speglas i Smiley. Han var inte minst navet i den så kallade Karla-trilogin. I sitt tal citerade de avslutande replikerna i ”Vinnare och förlorare”, som avslutade trilogin. På något sätt har de också fastnat i mitt minne. Jag kände igen replikerna från sista avsnitten i en av Homeland-säsongerna häromåret, vilket förstås var en blinkning till agentromanernas mästare. Jag skrev några rader om saken då.

Efter att i decennier ha kämpat mot Karla, en intelligent, durkdriven och gäckande motståndare i den sovjetiska säkerhetstjänsten, får Smiley till sist sin revansch. Karla visar sig ha en svag punkt. Han har i hemlighet rundat den sovjetiska sjukvården och skickat sin sjuka dotter till den bättre sjukvården i väst, till på köpet till Schweiz. Smiley har nu trumf på hand och tvingar fram Karlas avhopp. Han överlämnar sig på den klassiska Glienickebron i Berlin. Smiley är själv på plats för att överse segern:

”Du vann” sade Peter Gulliam. (Smileys lojale lärljunge.)

De går långsamt gick tillbaka till bilen.

”Gjorde jag!?” ”Jo. Ja. Jag antar att jag gjorde det.”

Där slutar boken. I BBC:s klassiska filmatisering spelas Smiley av Alec Guinness. Han ansikte är uttryckslöst och antyder ingen segerglädje. Kärleken med hustrun är slutit. Han har vunnit den stora kampen men förlorat i den lilla världen. Glädjen vill inte infinna sig.

Jag funderar varför det där slutet gjorde så stort intryck på mig. Det är förstås elegant och pregnant skrivet. Men inte bara det. Slutet är inte entydigt, utan öppnar sig för tolkningar, diskussion och reflektion, ja, för eftertanke.

I sitt tal sa le Carré: ”Palme skulle ha känt samma självförakt”. ”När kalla kriget tagit slut, och västvärlden fortsatte att gratulera sig själv, kände Smiley sig förrådd. Det gjorde jag också. Palme skulle ha känt sig förrådd om han varit i livet.” ”Var fanns den utlovade freden, den vi alla väntat på? Var finns den stora visionen? Försoningen?”

Starka ord. Men träffande på så många plan.

John le Carrés böcker har efter 1989 fått ett nytt liv. Många trodde nog att hans tid som författare var över när konflikten mellan öst och väst var slut. Men hans författarskapet har fått nytt liv genom att skildra nya moraliska och politiska dilemman, än i samma gamla miljöer där diplomater och agenter möts och trängs. Han skildrar den globala kapitalismens välsignelser och förbannelse, mammons överhöghet i dagens globala ekonomi, de amoraliska företagens ekonomiska i allt från läkemedel till vapenhandel. Den sociala rättvisans frånvaro. Mänskliga rättigheter som sätts ur spel. Människor som offras.

John le Carrés romaner är kort sagt en temperaturmätare på vad som hände med världen efter 1989. Och som nu lett till en än värre motreaktion i en politisk skuggvärld där fakenews-politiker som gjort lögnen till arbetsmetod regerar i London, Moskva och Washington.

”Jag vill ha en Palme i mitt land, som under min livstid aldrig har haft en statsman av hans sort”, sa John le Carré. Ja, vi saknar en politiker av Palmes dignitet och bredd även i Sverige idag. Joakim Palme vittnade om att Olof Palme fascinerades av och pratade om Smiley med sina barn. Det var nog ingen tillfällighet. Själv satt jag och tänkte att vi saknar en John le Carré här i Sverige. Tankarna flög iväg och landade på DNs gamle chefredaktör och kulturchef Olof Lagercrantz. På senare år så nedspelad och förtalad av högern i det kulturkrig som också följde efter 1989. Och som vi nu ser konsekvenserna av.

Politikens matematik

Matematiken i politiken är i grund och botten enkel och brutal. Två slår den tredje. Det har Löfvenregeringen 2 (och även 1) fått erfara några gånger. Januariavtalet har visat sig betydligt mer instabilt än någon kunde föreställa sig. Igen trodde väl riktigt att alla oppositionspartier skulle kunna eller vilja enas mot regeringen. Det har nu hänt några gånger. Sakfrågorna är förstås en sida av saken. Jag kan väl applådera en och annan korrigering av regeringens politik.
Samtidigt är frågan om Januariavtalet och regeringssamarbetet i dess nuvarande former kommer hålla hela mandatperioden. För ett halvår sedan trodde jag nog det. Men nu är jag mer osäker. Ett möjligt alternativ är att de fyra samarbetspartierna förhåller sig friare till vad som står i Januariavtalet och inte betraktar det som en helig graal och börjar försöka hitta stöd i riksdagen i olika politiska frågor på ett annat sätt än i dag. Uteslutningen av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna (samtidigt som kristdemokrater och moderater blivit allt mer militanta) ger inte så mycket manöverutrymme för en minoritetsregering. Om regeringen fortsätter att förlora fråga efter fråga lär den framstå som allt mer kraftlöst och svag. Vilket inte lär vända opinionssiffrorna för något av de fyra partierna i den nuvarande regeringskoalitionen. Det kanske inte ens behöver gå så långt som att Vänsterpartiet aktualiserar sitt hot om misstroendevotum om regeringen går till riksdagen med förslag om förändringar i arbetsrätten eller marknadshyror i nyproduktionen.

I sammanhanget kan man påminna om att en annan socialdemokratisk regering i en annan turbulent period (inte minst parlamentariskt) självmant avgick när den förlorade i viktiga frågor. Rickard Sandler hade blivit statsminister 1925 efter att Hjalmar Branting avgått av hälsoskäl. 1926 valde Sandler att avgå med anledning av Stripakonflikten och frågan om att arbetslösa skulle tvingas att ta arbeten vid en arbetsplats som var satt i konflikt. Rickard Sandler som var en formuleringarnas mästare sa: “Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.

Socialdemokratins långa kris

Det här med socialdemokratins kris och tillbakagång är en sådan långkörare att den nästan är uttjatad. Det innebär inte att den är mindre reell. Socialdemokraterna har inte ökat sitt väljarstöd i ett val sedan 2002. Ökningen mellan 2010 och 2014 på 0,37 procent räknas nog inte riktigt. I ett europeiskt perspektiv sticker ändå Norden ut. Socialdemokraterna leder trots allt regeringar i Danmark, Sverige och Finland, samt har en möjlighet att ta över makten i Norge vid nästa val. Men socialdemokraternas tapp i opinionen här i Sverige efter valet 2018 borde ändå vara en varningssignal så god som någon för det gamla arbetarpartiet.

I Nederländerna har det socialdemokratiska partiet slitits itu av kulturella spänningar kring mångkulturella frågor (eller om man så vill GAL-TAN). Vi ser en hel del av den varan även i Sverige just nu. Och i det senaste nederländska valet fick socialdemokraterna 5,7 procent!

Socialistpartiet i Frankrike fick 7,5 procent i första omgångens presidentval 2017. Och är i dag i praktiken mer eller mindre utplånat.

Ändå är parallellerna med Tyskland kanske mest uppenbara. Där sade SPD först nej till en fortsatt koalition med CDU, men tvingades till sist in i fållan igen efter att liberalerna i FDP i sista stund hoppat av det framförhandlade regeringssamarbetet med CDU och De gröna. I senaste valet fick SPD 20,5 procent. Nu pendlar partiet mellan 13 och 14 procent i opinionsmätningarna.

Till skillnad från i Tyskland leder de svenska socialdemokraterna regeringen, men det verkar inte gynna Stefan Löfven på något sätt. Kanske av lätt insedda skäl. Åtminstone inte än så länge. Det gör att kollapsscenariot inte kan avskrivas ens i Sverige!

Vår tids kamp

Två aktuella filmer skildrar vår tids sociala, etniska och ekonomiska spänningar på ett tidstypiskt sätt. Jag tänker på franska Les Miserables och amerikanska Joker. Båda ger en bild av vår tids spänningar, i franska förorter och i ett dystopiskt Gotham. Det är mycket olika men starka filmer. De skildrar ökade sociala spänningar och ekonomisk osäkerhet, och i det franska fallet en vidgad etnisk konfliktyta. Båda har ett underifrånperspektiv som mynnar ut i ett uppror mot överheten i allmänhet, underblåst av polismaktens övervåld, maktens arrogans och elitens ekonomiska överflöd. Samtidigt ger filmerna inte direkt något hopp om en politisk mobilisering som kan leda till en förändring av samhället. Det kanske också säger något om vår tids politiska tomrum.

Inom många ledande företagskretsar verkar det ändå finnas en ökad medvetenhet om att dagens ekonomiska system skapar så stora spänningar och orättvisor att ett nytt förhållningssätt är nödvändigt. Till och med i Davos som annars ofta betraktas som den ekonomiska eliten tummelplats är det nu delvis andra tongångar, det talas i termer av behovet av att skapa en ny social marknadsekonomi. PM Nilsson på Dagens Industri tycker emellertid att det senaste ”Davos-manifestet” är ”överlastastat” och ”inbjuder till självförakt och underkastelse”. Han är rädd för att pendeln nu svänger åt fel håll och ”kapitalismens tidlösa provokation, att ägare ska ha del i vinsten och fritt förfoga över sina pengar, möter igen ett lika tidlöst motstånd. Kapitalismens sägs åter vara i kris. Finanskrisen, klimatkrisen och krisen i USAs politiska ledning väcker ett bredare tvivel på hur hållbar den kapitalistiska modellen egentligen är.”

PM Nilsson har kanske inte sett de där filmerna, eller kanske har han sett dem med andra ögon än jag. Vem vet? Han kanske inte heller har läst Sam Wilkins bok ”History repeating. Why populists rise and Governments fall”. Wilkin identifierar ett mönster bakom olika slags populistiska uppror och några av de senaste hundra årens revolutioner. De har en sak gemensamt, menar han: de ekonomiska klyftorna mellan hög och låg hade blivit stå stora och djupa att allt till sist kastades över ända. I det lilla formatet är det vad ”Joker” och ”Les Miserables” vittnar om. På bioduken.