Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har lämnat en rapport om viktfrågor till finansdepartementet. I rapporten hävdas det att den ökade kroppsvikten hos befolkningen på många sätt är problematiskt. Det skrivs bland annat om för tidig död, produktionsbortfall och ökade vårdkostnader. Kort sagt är det ett inspel i den inte helt nya debatten “vi blir fetare och det är dåligt”.
I ett kortare metodkapitel beskrivs kroppsmasseindex, i vardagligt tal förkortat BMI, som en metod som visserligen är internationellt vedertagen för att beskriva hur mycket folk väger, men otillräcklig när det kommer till att identifiera så kallad farlig fetma. BMI tar nämligen inte hänsyn till att kroppar är olika, och därmed inte heller till att vad som är en hälsosam vikt är en högst individuell fråga. (Bukfetman sägs vara den verkliga boven i dramat.) Samtidigt påpekar ESO att kunskapen om svenskars vikt är begränsad.
Någonstans här dyker vissa trovärdighetsproblem upp. BMI återkommer nämligen som bestämmande faktor sida upp och sida ner, när ett Sverige som ökat i vikt beskrivs i rapporten. Efter en stund landar ESO i slutsatser och rekommendationer, baserade på siffror som alltså inte är särskilt användbara.
Visst, det finns fog för mycket av det ESO skriver. Viss fetma är farlig och medför stora individuella kostnader och stora kostnader för samhället. Men det är oerhört viktigt att skilja på fett och fett. Generaliseringar på lösa grunder gynnar inte debatten i en fråga där förutfattade meningar ofta kör över kunskaper, och i förlängningen även påverkar hälsopolitiken. Tidigare i veckan påpekade en grupp läkare och forskare att läkemedel mot förhöjda kolesterolvärden ofta är verkningslösa, samtidigt som de för med sig negativa bieffekter, såsom cancer. Ett exempel på hur fetträdsla omvandlats till kass sjukvård. Läkemedelsbolagen passar på att casha in.
Inte helt oväntat ger sig ESO-rapporten in i frågan om fettskatt, eller mer exakt, i frågan om “skatt som utgår i proportion till en skadlig förbrukning”. Poängen är att beskatta det som är onyttigt och dyrt för samhället. Argumentationen är social ingenjörskonst på hög nivå:
Vid sidan av en tillämpad lagstiftning är dock en skattesats ett av de kraftfullaste instrument staten har för att överföra information till konsumenten och påverka normerna i samhället. I en mix av åtgärder kan styrande skatter vara ett ändamålsenligt instrument. Samtidigt ger skatter resurser för att finansiera åtgärder tidigare i orsakskedjan.
Höjda skatter som signal från staten om att något är onyttigt? Känns lite väl abstrakt. Punktskatter på alkohol och tobak är inte det som får folk att att sluta kröka och röka. ESO-rapporten skriver intressant om förebyggande åtgärder. Diskussionen hade gärna fått stanna där, med uppmaningar om att bättre data behövs för att en policydiskussion värd namnet ska kunna initieras. Nu blir det i stället en pseudodebatt, till vilken det här inlägget bidrar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
