FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att ingen bryr sig om din syn på arbetsrätten. Trots att sakfrågan just nu styr politiken.
Det senaste året har svenska arbetsplatser präglats av intensiva diskussioner om arbetsrättens behov av reformering. Eller? Nej, inte direkt. Det är inte där ute i verkligheten som sakfrågan har gått het. Utan i Regeringskansliet, och i ledningarna hos de organisationer som januariavtalet tvingade ut i förhandlingar om ett nytt huvudavtal.
I samma stund som punkten om reformering av arbetsrätten spikades i regeringens kontrakt med C och L borde något hänt på svenska arbetsplatser. Men inget hände. Ingen pratade om ett behov av reformering, eller effekterna av eventuella förändringar. Trots att det hade varit logiskt om svensk fackföreningsrörelse mobiliserat tusentals studiecirklar i frågan, inte minst för att fånga upp de verkliga önskemålen om reformer.
Det finns många anledningar till att denna till synes heta fråga i själva verket aldrig blir särskilt het ju närmare du befinner dig verkligheten. Vi journalister har naturligtvis en viktig roll i denna paradox, vilket jag försökte lufta häromdagen i vår mediepodd Den Svenska Modellen. Men den här gången verkar det dessutom som om ingen egentligen önskat att saken skulle ventileras i vardagen. Trots att det är känt att medborgaren oftast behöver en puff för att bli medveten om att något är på väg att hända med arbetsrätten.
Det borde som sagt ha skett redan när punkten skrevs in i januariavtalet, vad behövs egentligen reformeras i din vardag? Det borde ha skett när utredningen fick sitt direktiv, vad betyder egentligen balans mellan parterna för den enskilde företagaren och dennes anställda? Det borde ha skett när utredningen väl kom, för du måste rent praktiskt placera Gudmund Toijers förslag i din vardag för att kunna förstå dem. Och det borde absolut ha skett innan parternas (haltande) uppgörelse, som nu dessutom slår ut utredningen. För hur förankrad är egentligen denna uppgörelse? Eller motståndet mot densamma, för den delen?
Har PTKs förbund haft en dialog med sina medlemmar? Knappast. Ingen förhandlare önskar sådana rörelser i ett skarpt skede. Jag vet, jag var med 2015 när PTKs förhandlingar körde i diket på grund av uppror i medlemsled hos akademikerna. Varför är då en liknande uppgörelse nu plötsligt ok? Från mitt perspektiv ser det ut som just det som väckte stort motstånd för fem år sedan nu kommer bli verklighet i och med den nya uppgörelsen. Det var inte omfattningen på omställningen som var problemet då, utan att turordningen skulle urholkas. Vilket nu alltså kommer ske, till synes helt utan konvulsioner.
Och hur är det med LOs motstånd mot denna uppgörelse? Vad skulle ha hänt om LOs förbund på allvar vågat be sina medlemmar utveckla en ny hållbar relation till motparten? Skulle de hamna i samma skyttegravar som just nu ställer till det? Inte troligt. Få människor är så pragmatiskt lagda som lokala fackliga företrädare på svenska företag.
Och vad säger egentligen de enskilda företagen? Är Svenskt Näringslivs medlemsföretag verkligen intresserade av det som denna ”moderniserade” arbetsrätt nu komma att medföra? (När de kanske hellre hade sett att deras egen organisation hade haft en bättre krisberedskap 2020….)
För vad blir resultatet? Ja, hur det än slutar så kommer en ny lag, och ett nytt huvudavtal, inte ha värkts fram genom samförstånd på arbetsplatserna. Tvärtom. Vilket öppnar för dolkstötslegenden och svårläkta sår mellan alla inblandade.
Men vad vet jag? Du kanske tycker att du varit med i den här matchen. Eller så står du där på din arbetsplats och undrar vad som egentligen hände. Ingen har troligen bett om din åsikt. Och det har i så fall kunnat ske, därför att du lät det ske.
Ha en bra helg, och glöm inte att tända ett ljus i mörkret!
Jonas Nordling
chefredaktör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
