HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om Svenska Akademiens självskadebeteende, Gun-Britt Sundströms favoritantipati, den kulturella klasstrappan och så lite om folkbildningen i himlen.
Kriget i Akademien
Lider Svenska Akademien av någon form av självskadebeteende? Vilken krismedveten och normalbegåvad person som helst skulle väl ha sett till att 2018 och 2019 års Nobelpris passerade det litterära nålsögat någorlunda smärtfritt. Men valet av Peter Handke blir nu ännu en uppslitande konflikt som ytterligare tär på Akademiens skadade förtroende. Det var väl bara alltför uppenbart att priset till Handke skulle bli kontroversiellt. I fokus ligger förstås kopplingarna till Serbien och det dubiösa förhållningssättet till krigsbrotten på Balkan. Men lika mycket är det väl hans stil och personlighet, han tycks representera ett slags manlig arketyp av precis det slag som från början utlöste krisen i Svenska Akademien.
Så varför ge priset till just honom och just i år?
Det går inte att komma ifrån misstanken att detta är förlängning av den tidigare maktkampen i och runt Svenska Akademien. Fanns det ett behov av att visa att man fortfarande är med i matchen, ett uttryck för en form av revanschism?
I Elisabet Anderssons artikel i Svenska Dagbladet säger Sveriges Radios Mattias Berg att Handke är ”en kronjuvel i Horace Engdahls och Anders Olssons estetiska universum” och att han är en författare som så tydligt representerar och talar om sig själv som ”ren litteratur”.
När jag läser Magdalena Gustavssons starka bok Klubben. En undersökning slås jag framför allt av Horace Engdahls arrogans och elitism. Striden om Akademin beskrivs som ett ”krig”. ”Klubben” vittnar också om att personer som betraktar detta som ett edsvuret sällskap förväntar, kräver, att man håller ihop till varje pris, ändå till det bittra slutet. På ett av Svenska Akademiens möten när Katarina Frostenssons framtid i Akademien diskuteras säger (enligt Gustavsson) att Akademien aldrig får ”ange” sina egna ledamöter: ”oavsett vad personen kan ha gjort sig skyldig till så är det institutionens uppgift att skydda henne.”
Ja, vad ska man säga; när ”kriget” fortsätter så permanentas också krisen. Och nu bojkottar ledamoten och Akademiens ständige sekreterare Peter Englund Nobelveckan.
I veckan avgick de två av de externa ledamöterna som utsett Nobelpristagarna, enligt den nya ordningen. Både Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström motiverade avhoppen på ett sätt som inte lämnade något som helst tvivel om att de bottnade i ett stort missnöje. Mest explicit var Gun-Britt Sundström: ”Valet av 2019 års pristagare har inte bara inneburit val av ett författarskap utan även, inom och utom Akademien, tolkats som ett ställningstagande för synen på litteratur som något som står över ‘politiken’. Den ideologin är inte min.”
Jag plockar fram Gun-Britt Sundströms Skrivliv. Från första boken till första barnet”, som kom häromåret och som bygger på hennes dagboksanteckningar. Apropå ett doktorandseminarium på litteraturvetenskapen i Stockholm 1970 skriver hon: ”Elva studenter, de flesta äldre än jag men inte mycket. En är bara 22 år, en riktig snobbtyp. Horace heter han.”
Den där Horace blir i dagboken något av Sundströms ”favoritantipati”. Den antipatin verkar bestå.
Horace och Ebba
Jag vill bekänna en sak, jag har en gång varit på Forum, det vill säga Kulturprofilen Jean-Claude Arnaults och Katarina Frostenssons scen på Sigtunagatan i Stockholm. Det var för bara några år sedan. Min hustru hade fått en biljett av vänner som bor i närheten och jag följde förstås med. Jag hade mycket luddiga föreställningar om Forum. Men det var ett intressant studiebesök på ett ställe som numera är historia. Det kändes mer som en litterär salong i Paris eller Berlin än ett ställe i Stockholm, men det var inte ett evenemang i fina salonger utan Forum var förlagt till en sliten källare, plaststolarna var obekväma och den vita färgen falnade från väggarna, kanske kan man betrakta det som en tummelplats för en bohemisk litterär borgerlighet. Katarina Frostensson läste dikter mellan några av Béla Bartóks musikstycken. Allt skedde under stor andakt. Halva Akademin var där och en viss del av den svenska författar- och kultureliten. Vi gick inte tillbaka innan Forum lades ner.
Jag vill också bekänna att jag en gång försökt läsa en bok av Horace Engdahl. Det bestod av en massa korta sentenser. Kanske är jag bara allt för mycket en enkel kille från landet för att förstå storheten i allt detta. Men jag måste erkänna att jag fann boken tämligen innehållslös och pretentiös. Och fanns en det inte en underström av allt mer nattstånden konservatism mellan raderna? Jag lade boken åt sidan och den rensades väl ut väl senare ut från mina bokhyllor.
Kanske kan skilsmässan mellan Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl betraktas som prologen till krisen i Akademin. Ebba har skriv en punktroman om allt detta: Århundradets kärlekskrig. En stark bok. Inte för att jag direkt ingår i Ebba Witt-Brattströms fanklubb, och jag är väl tveksam till om det överhuvudtaget finns någon. Ebba har ju däremot varit betydligt mer produktiv än sin före detta make. Och jag läser mycket hellre hennes böcker. Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur är exempelvis en ypperlig text för den som vill öppna fönstren i slutna litterära salonger. Men Forum låg ju i en källare utan fönster, förstås. Men boken står i alla fall kvar i min bokhylla.
Klubben
Matilda Gustavssons bok är viktig av en rad skäl. Den berättar om hur avslöjandet kring Arnaults övergrepp gick till och hur allt detta ledde till att Svenska Akademien lamslogs och när allt sedan föll isär. Det är ett stycke mediehistoria som hon själv skapade. Mycket av allt det här har redan publicerats och är känt sedan tidigare. Samtidigt ger hon en sammantagen bild av all denna förljugenhet och oförblommerade maktutövning. En sak är förstås Kulturprofilens konstanta sexuella övergrepp och våldtäkter, det permanenta våldet eller hotet om våld. Det är i sig en smärtsam läsning. Jag blir närmast fysiskt illamående av vissa delar av boken.
Sedan tillkommer att alla dess människor runt och i maktsfären som blundar och låter detta ske, som i grunden bygger på att Arnault och Frostensson skaffat sig en maktbas i kulturlivet i och i relation till Svenska Akademien. Flera av de kvinnor Matilda Gustavsson intervjuar är tveksamma till att vittna av rädsla för detta maktsystem, och de har tidigare valt att tiga av rädsla för att drabbas rent yrkesmässigt, för att i någon mening straffas. Arnault berättar regelmässigt som ett outtalat och uttalat hot vem han är och vem han är gift med. Han kan sätta stopp för en persons karriär. Hur många har inte utnyttjats eller lurats att jobba för eller ställa ut på Forum utan ersättning? Det är slags kulturlivets prekariat, i denna historia om Forum. ”Klubben” är i denna mening en vidare studie av makt i allmänhet men förstås av makt kulturvärlden i synnerhet. Som sådan kommer den att bli en klassiker. I samband med #metoo nämnde flera skribenter Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar, som för drygt ett decennium sedan skildrade kultureliten från Aftonbladets horisont. Även det en bok om kulturens makthierarkier. Jag måste nog läsa om den.
Kulturvärldens trappa
Ibland har jag tänkt att det är något konstigt med kulturvärlden. Många av de som jobbar såväl med praktiska saker som kulturutövare har inte särskilt bra betalt. Det är ofta osäkra påhugg. Samtidigt som kulturen i sig själv har hög svansföring och bärs fina kulturella värden om något större och finare och synnerligen värdefullt. Det är i någon mening en hierarkisk trappa som många vill klättra i, som är åtråvärd för så många. Konkurrensen är knivskarp, men drivs av symboler och kulturellt kapital.
I samband med att vi startade Arena i början av 1990-talet har jag väl själv rört mig åtminstone i utkanterna av detta kulturliv i Stockholm i någon mån. Jag undrar om det finns någon sfär som är lika måttad av en tydlig hierarki, skapad och präglad av aldrig så subtila signaler för att bevaka revir och etablera status. Jag har aldrig känt mig riktigt hemma i den där kulturella klasstrappan. Där det gäller att ha läst rätt böcker, kunna de litterära koderna och referenserna.
Kanske kan min ambivalens hänga samman med att jag inte har detta slag kulturellt kapital hemifrån, inte för att jag personligen saknat det, jag fick så mycket annat som betyder så oändligt mycket mer. Och när jag slutade bry mig om den kulturvärldens hierarkier så var det något av en befrielse. Det var som om ett nedhållande förhållningssätt hade lyfts från mina axlar.
Benny Fredriksson och jag
Varför berördes jag så starkt av Benny Fredrikssons självmord? Det var ju förstås ett förödande mediedrev iscensatt av Aftonbladet. Det kom i ett mycket upphetsat #metoo-läge. Aftonbladet fälldes senare av Pressens opinionsnämnd för att ha grovt brutit mot god publicistisk sed. En unik och mycket hård fällning.
Jag träffade aldrig Benny Fredriksson och vet inget om hur han var som chef, eller vad som ytterst drev honom att ta sitt liv. Så vad är det som fortfarande skaver? Benny Fredriksson var arbetargrabben som gjorde karriär i kulturvärlden. Han verkar ha jobbat konstant. Teatern förefaller ha varit meningen med livet för honom. Möjligen bär många som gör en kulturell klassresa på en större rädsla för att misslyckas, för att förlora allt och falla ner, och därför jobbar ännu hårdare för att undvika det. Någonting ligger det nog däri, tänker jag också för egen del. Det kan säkert gälla också den som väljer eller tvingas utvandra. De som är födda i mer ”trygga” livsomständigheter eller är hemma i det nya landet eller de omständigheterna kanske inte är lika oroliga inför framtiden.
Sedan blir klassresenärer ofta ifrågasätta av ”sina egna”, vilket är ytterligare en dimension av hemlösheten. En enda gång såg jag Benny på ett café där han hade ett jobbmöte. Jag la märke till att han hade en snygg kostym. Benny Fredriksson var extremt framgångsrik som teaterchef på Statsteatern. Göran Persson har en gång sagt (säkert med hänvisning till sin egen historia) att arbetarrörelsens tolerans för framgångsrika arbetarbarn är svag. Det finns en större fördragsamhet med framgång och rikedom i överklassen. Jag vet inte alls om det spelade någon roll i det här fallet. Förutom att det var Aftonbladet som drog igång drevet mot Benny Fredriksson.
Bertil Jansson som ständig sekreterare
I veckan ordnade Arena ett kulturpolitiskt seminarium med anledning av en rapport författad av Mike Enocksson och Lars Tibell. Samma dag läste jag minnesorden om Bertil Jansson. Det kändes som en händelse som såg ut som en tanke. Jag träffade Bertil i en rad olika kultursammanhang under årens lopp. Bertil var fabriksarbetaren från Höganäs som via Brunnsvik blev en av folkbildningens och kulturpolitikens centrala personligheter. Jag minns inte riktigt var jag träffade honom första gången. Var det inte på en musik- och teaterfestival i Sundsvall 1979? Eller var det på någon filmfestival ordnad av Bio Kontrast och Folkets hus? Kanske var det något med Litteraturfrämjandet eller Konstfrämjandet? En bok för alla? Det är som om minnena blir lösa i konturerna när tiden och åren går.
Bertil Jansson minns jag ändå tydligt som en respektingivande och imponerande person, det var som hans kropp och språk (denna mjuka och eftertänksamma skånska!) hade samlat på sig stora delar av förra seklets demokratiska framåtrörelse och folkbildningsambitioner. Via ABF och Folkets hus och parker blev han LOs kulturombudsman. Dessvärre återbesattes inte tjänsten. Och då ska man komma ihåg att Bertil avled vid 89 års ålder, så det är ett tag sedan. Jag läser att hans kulturengagemang levde vidare efter pensioneringen. Någon gång var han på ett Arenaarrangemang och sa några uppmuntrande ord, på sitt övertygande och meningstyngda Höganäsmål.
Jag undrar om det inte finns en Akademi för folkbildningen i himlen. I så fall är jag säker på att Bertil är dess ständige sekreterare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
