HÅKANS HÖRNA | Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om Putineffekten på vägval i väst, effekterna för Ryssland av den nya ekonomiska järnridån och huruvida tiden är ute för globaliseringen.
Är Putins krig i Ukraina en av historiens stora vändpunkter? Inom loppet av timmar och dagar har väst gjort en rad politiska och ekonomiska vägval, som kommer att sätta ramarna för vår omvärld under lång tid framöver. Historiska brytpunkter kommer inte som en blixt från en klar himmel, utan föregås oftast av en räcka av händelser, långsiktiga strukturella förändringar och underliggande och uppflammande konflikter. Så även i det här fallet. Den utlösande faktorn är förstås Rysslands alltmer totalitära styre och imperialistiska strategier och ambitioner som redan har materialiserats i form av ett antal brutala krig nu i inledningen av det 21:a århundradet.
Hur ska vi förstå exempelvis kanslern Olaf Scholz besked om att Tyskland ökar sina försvarsutgifter till två procent av BNP? Flera andra länder har följt Berlin i spåren, även Sverige. Det är förstås ett försvarspolitiskt besked riktat mot Moskva, men som också bör ses mot bakgrund av senare års politiska utveckling i USA. Valet av Donald Trump var illavarslande nog. Men stormningen av Capitolium var en så pass exceptionell och oroande händelse att den amerikanska demokratin inte längre framstår som särdeles stabil. Vad väntar om Trump vinner nästa val? Kommer USA att stå upp för de liberala demokratierna i Europa i ett allt mer tillspetsat läge på vår kontinent? Kommer Europa att behöva stå på egna ben framgent? Jag tror att det tyska försvarsbeslutet ska ses i detta ljus. Tyskland ligger på plats fyra när det kommer till världens länders BNP. Ryssland kvalar in först på plats tolv. 1989 tog uppdelningen av Europa i två block slut. Nu kastar också Tyskland av sig det historiska oket och arvet från två förödande världskrig. 1900-talet är definitivt slut.
Flera ekonomiska och politiska kommentatorer menar nu att vi redan ser en tillbakarullning av globaliseringen. Den var bra för tillväxten och fattigdomsbekämpningen. Men det var också en tid då oligarkernas miljarder spreds ut över världsekonomin och vinster från olika slags skumraskaffärer investerades i företag och fastigheter runt om i världen. Förhoppningarna om att Ryssland och Kina skulle demokratiseras har kommit på skam. Den liberala dogmen om att marknadsekonomi och ökad handel leder till demokrati och ökad öppenhet hör vi inte så mycket av i dag, inte ens från de mest trosvissa liberalerna. Globaliseringen och handeln tämjde inte den ryska björnen och den kinesiska draken. Rysslands intäkter från olja och gas har gått till försvarsmakten och för att återupprätta närmast sovjetiska förhållningssätt i Kreml.
Kina är i dag världens industrigolv, men kommunistpartiet kontrollerar samhället och ekonomin i stort och smått. Kina har vänt tillbaka till Maos doktrinära arv. Putin faller tillbaka i gamla härskartraditioner som sitter i väggarna i Kreml. Även om Rysslands allt mer auktoritära utveckling inte var någon hemlighet var angreppet mot Ukraina ändå en chock. Kina har krossat friheten i Hongkong och hotar Taiwan och sina grannar i Sydkinesiska sjön.
Västs ekonomiska sanktioner efter krigsutbrottet är exceptionella. En ekonomisk järnridå har sänkts ned mellan väst och ost. Allt detta kommer att slå extremt hårt mot Ryssland. Och med all sannolikhet kommer sanktionerna att bestå under lång tid. Redan nu talas det om att det bara är en tidsfråga innan den ryska staten ställer in betalningarna. Det skulle få enorma konsekvenser för Rysslands ekonomi och befolkning. Men kan också leda till återverkningar för hela det finansiella systemet, för Ryssland har stora lån i utländsk valuta. Vi ser redan konsekvenserna i form av fallande börskurser och höjda priser på el, gas och bränsle. Som i sin tur fortplantar sig i hela ekonomin. Varuleveranskedjorna, som var skakiga redan under pandemitiden, kan nu på vissa områden brytas sönder för överskådlig tid framöver. En ekonomisk era går mot sitt slut. Och vi är på väg in i en ny. Ett slags revidering av globaliseringen lär ligga i korten. Men hur kommer den att se ut? Och vilka fallgropar ligger framför oss? Vi kan i varje fall på kort sikt vara säkra på att tillväxten dämpas, inflationen ökar och den finansiella oron består ett tag.
Det slags globalisering vi haft sedan 1990-talet har länge varit ifrågasatt eller i varje fall omdiskuterad. Från vänsterhåll har kritiken riktats mot att det var fråga om en företagsledd globalisering, och krav restes på en mer rättvis globalisering. På högerkanten har kritiken ofta fått nationalistiska drag, kritiken har riktats mot invandringen och mot den politiska ”liberala” eliten. Brexit var väl ett uttryck för samma reaktion. Kanske skedde ett skifte redan med finanskrisen 2008. Motvilligt tvingades politikerna övervaka och reglera banksystemet. Även om det finns mycket övrigt att önska. Vi var ju mycket nära en stor ekonomisk härdsmälta den gången. Det är värt att notera att handelns andel av världens BNP var som störst 2008, sedan har den fallit något. Sedan visade pandemin att de globala varukedjorna inte var säkra, i varje fall inte i en allvarlig kris. Pandemin i sig var ju en ekonomisk tsunami.
Och nu stänger vi av Ryssland på alla fronter. Vi kommer inte att sakna oligarkerna och skumraskaffärerna, eller den elit som skodde sig när planekonomierna kapsejsade. Vi står inför en ny kraftmätning mellan demokratiska länder och auktoritära och totalitära stater. Så här i efterhand är det obegripligt hur väst kunde släppa in exempelvis Kina i världshandelsorganisationen WTO utan krav på demokrati och mänskliga rättigheter eller att samma öppenhet för investeringar som finns i våra länder skulle gälla i Kina. Men pengar luktar inte, vare sig de härstammar från demokratier eller diktaturer, det är därför marknadsekonomin behöver ett värdesystem för att överleva. Nu slår det vägvalet tillbaka i form av öppen militär aggression i Ukraina och allt mer spända relationer med Kina, som använder sig av precis samma slags politiska arroganta lögner som Ryssland.
Globaliseringen är alltså satt under revision. Regionala samarbeten lär få ökad betydelse. I vår del av världen kommer EU att få en avgörande roll när det kommer till försvar av demokratin, för ekonomi och politik, och för försvar och säkerhet. Det är troligt att det framöver blir mer av handel inom block av det här slaget. EU har dessutom ett stort akut behov av att göra sig mindre beroende av rysk gas och olja och halvledare från andra delar av världen. Men också nationalstaten lär få en ökad roll. Att återskapa ett fungerande militärt och civilt försvar är en nationell uppgift. I Svenska Dagbladets kulturdel citerar Lisa Irenius en artikel i New Statesman av Jeremy Cliffe: ”Hero of our times. How Ukraine’s leader Volodymyr Zelensky stood up to Putin and united Europe”. Hon konstaterar att kriget i Ukraina visar på två olika slags förhållningssätt till nationen. Å den ena sidan Putins aggressiva nationalism. Å den andra Zelenskys pluralistiska nationsbygge. Ukraina är inte en utopi, men en fungerande demokrati.
Under pandemin har staten gjort en återkomst och räddat ekonomin och samhället genom extraordinära insatser. Det verkar vara en bestående förändring. I dag tävlar de svenska politikerna om att lova ut mer pengar, till allt från dyrare elräkningar till skenande bensinpriser. Kritiken mot bidragssamhället är historia, även på den borgerliga kanten. Snarast är det nu ett slags överbud vad gäller bidrag, det är ju valår i år förstås. Men inte bara försvaret utan också klimatet och andra nödvändiga investeringar i infrastruktur kommer att kräva en aktiv stat.
På Svenska Dagbladets ledarsida skriver Janerik Larsson, gudfadern bakom mycket av näringslivets opinionsbildning de senaste decennierna, en mediekrönika om att vi befinner i ”slutet på en unik period”. Det är väl inte med glädje han säger detta. Utan det ska väl mer ses som ett konstaterande. Nu väntar en lång period av ekonomisk kris och krig i stället för välståndsbildande. Ukrainakriget beskrivs som globaliseringens ”slutpunkt”.
Mycket lär förstås i det korta perspektivet bestå. Men att den naiva liberala globaliseringen som svävade högt över folket, politikerna och ideologierna är förhoppningsvis historia. Det räcker att bläddra i några internationella tidningar eller googla globalisering för att hitta artiklar om ”the decline of globalization” ungefär på samma sätt som alla skrev om ”the decline of the welfare state” på 1990-talet.
En förändring är att länder och regioner i högre grad väljer att förlägga produktion i sin närhet. I den rika delen av världen har den ”nya ekonomin” varit framtidens melodi de senaste decennierna. Varuproduktion har med elitens arrogans betraktas som något gammalmodigt och omodernt. Dessutom har länder med låga löner erbjudit oss varor till låga kostnader. 27 procent av världens varor produceras i dag i Kina. En trolig och möjlig konsekvens av det som hänt de senaste åren – med finanskris, pandemi och krig – är att produktionen flyttas tillbaka till Europa och andra regioner som avindustrialiserats. I grund och botten handlar det om säkerhet och trygga leveranser av mat och varor. Men också om konkurrensen med totalitära stater. Globaliseringen har minskat klyftan mellan länderna men ökat ojämlikheten inom länderna. Många har med rätta uppfattat sig själva som globaliseringens förlorare, missnöjet i ländernas respektive rostbälten har utgjort en effektiv grogrund för missnöje och nostalgisk nationalism. I den bästa av världar kan vi framöver förvalta fördelarna med öppenhet och globalisering och bädda in våra ekonomier i nationalstatliga ramverk och regionala samarbeten som EU. Inte minst för att värna demokratin och vår gemensamma säkerhet.
Krig har historiskt sett ofta splittrat vänstern. Men som Andrew Marr, ny chefredaktör för New Statesman efter många år som ankare på BBC, konstaterar, innebär krig också att samhällena i sig rör sig vänsterut. Det är inte överraskande, skriver han. När samhällen omorganiseras och nya konflikter uppstår, då får staten mer makt. När vi behöver dela en gemensam börda krävs också ett mer generöst och inkluderande samhälle. Det är en avgörande historisk lärdom.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
