FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att en granskande jätte nu blir granskad själv. Eller kanske inte.
Journalistikens uppgift är att granska makthavare. Säger en del. Till viss del håller jag förstås med. Sedan kan vi bryta ned diskussionen till vem som egentligen har makt, och hur vederbörande i så fall ska/kan granskas. Men framför allt: detta är ett uppdrag som vi journalister ger oss själva. Och utför så länge det finns en publik.
Det är annorlunda med den professionella granskningen av samhällets aktörer. Där finns det inte sällan ett lagstiftat krav på någon form av revision eller liknande. Vilket lett till en stor marknad för just revisorer. Och denna lukrativa utveckling har i sin tur inneburit att stora företagsjättar inom denna granskningsbransch har kunnat skapats. Det brukar pratas om the big four: Deloitte, KPMG, PwC och Ernst & Young (eller EY som de numera heter). Tillsammans uppskattas de till exempel ha en marknadsandel om 90 procent av EU:s börsnoterade företag.
Revisorernas granskning är en grundpelare i vårt samhälle, ämnat att skapa trygghet och tillit för rådande system. Och för att rensa bort de aktörer som inte klarar av sina uppdrag, oavsett verksamhetsområde. Eller, så borde det åtminstone vara. Men frågan är om det är så allmänheten uppfattar dessa revisionsjättar och sättet de utför sina uppdrag på.
Frågan aktualiserades i England i veckan då organisationen Spotlight on Corruption krävde att en av de stora fyra, EY, skulle bannlysas från allmän upphandling av revision under kommande tre år. De ansåg att företaget med råge passerat en gräns när det gällde inblandning i olika skandaler. Och det är lätt att hålla med när man såg listan.
EY ska ha:
gett råd om att gömma bevis angående illegal guldsmuggling,
missat tecken på organiserad pengatvätt på Danske Bank,
misslyckats med att urskilja bedrägerier som fick hälsoföretaget NMC Health att kollapsa,
samt även missat bedrägerierna som sänkte det tyska onlineföretaget Wirecard.
Dessutom har EY också kritiserats av myndigheter i Spanien, Nederländerna och Italien. I det sistnämnda fallet antyds att alla de stora fyra ska ha sysslat med kartellbildning. Och som grädde på moset har EY stämts av otaliga aktörer i svallet efter skandalerna kring Wirecard och NMC Health. Samt pekats ut av Wall Street Journal som ett problemföretag.
Tuffa tider för EY med andra ord. Eller? Jag har inte hört så mycket diskussion om deras verksamhet här hemma i Sverige, framför allt inte utanför affärstidningarna. Och knappt där heller. Faktum är att de stora revisionsjättarnas dominerande ställning inte granskas alltför ofta. Vilket inte är så konstigt. Ingen redaktion i världen skulle kunna granska den här verksamheten annat än summariskt. Dels på grund av underlägsna resurser, både ekonomiskt och kompetensmässigt. (Krävs en visselblåsare för att verkligen få insyn.) Men också därför att de flesta av företagens uppdrag oftast verka bygga på kontrakt där revisorn friskrivs från allt ansvar vid minsta misstanke om felaktigheter (vilket tycks ha varit den bestående branschläxan efter Enronhärvan då revisionsjätten Andersen Consulting kraschade i Enronhärvan och the Big five blev dagens Big four).
Reaktionen från EY på kravet om bannlysning var som väntat sval och närmast instrumentell:
Nothing is more important than the quality of the services we provide at EY. We work in a highly regulated industry and take our responsibilities extremely seriously.
We are committed to adhering to the relevant regulatory and legal standards, as well as the EY Global Code of Conduct, and take action where we find anyone in breach of these standards.
I den bästa av världar kan utspel som den brittiska anti-korruptionsorganisationens åtminstone leda till en bredare debatt om revisionsjättarnas roll i ett öppet demokratiskt samhälle. Men jag tvivlar på att det blir så.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
chefredaktör och utgivare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
