Ett femte jobbskatteavdrag, höjd skiktgräns för statlig skatt, en blygsam sänkning av skatten för pensionärer och en halvering av restaurangmomsen. Det är de tunga posterna i regeringens vårbudget.
Konjunkturinstitutets chef Mats Dillén räknar med att kostnaden för jobbskatteavdraget uppgår till omkring 12 miljarder kronor och den sänkta restaurangmomsen om 5,5 miljarder. Ändringarna i sjukförsäkringen, höjda skiktgränsen för statlig inkomstskatt och sänkt skatt för pensionärer kan landa på 6,5 miljarder kronor.
– Lutar man sig mot siffrorna i valmanifestet kan kostnaden bli omkring 25 miljarder kronor, säger han till Göteborgs-Posten.
Vårens budget handlar alltså rakt av om skattesänkningar. ”Av ”reformutrymmet” på 25 miljarder går allt utom 0,1 miljarder till skattesänkningar”, konstaterar bloggaren Ett hjärta rött.
Om vi räknar samman alla fem jobbskatteavdrag landar vi på en sammanlagd inkomstskattesänkning på över 100 miljarder. Och regeringen flaggar redan för ett sjätte jobbskatteavdrag senare under mandatperioden (även om småpartierna i alliansen nu faktiskt börjat tröttna på denna ensidiga fokusering).
Det är dags att en gång för alla slå fast: de nya moderaterna är de gamla moderaterna och politik är fortfarande synonymt med skattesänkningar (även om det nuförtiden heter arbetslinjen). För de som inte tror mig, ta en titt på denna valaffisch från 1930.
Men bytet av ordet ”skattesänkningar” till det Schlingmannska ”arbetslinjen” ska verkligen inte underskattas. Vi bör hålla i minnet att Bo Lundgren år 2002 gick till val på 130 miljarder i skattesänkningar – en summa som då ansågs fullständigt orealistisk.
Med ett planerat sjätte jobbskatteavdrag är 130 miljarder inom räckhåll. De ”nya” moderaterna kommer förmodligen att gå till historien som det parti som lyckades sänka skatterna mer än någon annan.
Men någonstans ska pengarna tas. Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson påminner oss om regeringens prioriteringar på SVT Debatt. De sjukskrivna har till exempel tvingats avstå från 26 miljarder, vilket är ungefär lika mycket som de tio procent rikaste har fått i skattesänkningar. Av dessa är sju av tio män. Av de sjukskrivna är sju av tio kvinnor.
Politiken går helt enkelt ut på en sak: Det ska löna sig att vara man.
Det femte jobbskatteavdraget och höjd skiktgräns för statlig skatt gynnar, som vanligt, redan rika män. Det framgår tydligt i regeringens egna tabeller (vilka pliktskyldigt och okritiskt återrapporteras av de stora medierna).
Ett vårdbiträde som tjänar 23 200 kronor i månaden ska få 189 kronor i sänkt inkomstskatt. En läkare som tjänar 60 300 kronor i månaden får 369 kronor. Det är orättvist i sig. Men det är inte hela sanningen. Verkligheten är ännu orättvisare, vilket Marika Lindgren Åsbrink påpekar i sin blogg.
För det första är det väldigt få vårdbiträden som tjänar 23 200 kronor i månaden. Medellönen för vårdbiträden är i själva verket 19 900 kronor i månaden. Då ska man dessutom komma ihåg att de flesta inte jobbar heltid. Faktisk medellön för vårdbiträden, med hänsyn tagen till verklig arbetstid, är 15 522 kronor i månaden.
Räknar man dessutom in höjningen av gränsen för statlig skatt så visar det sig att läkaren inte alls landar på 369 kronor, utan i själva verket på 634 kronor extra i månaden.
Aftonbladets ledarskribent Björn Fridén betonar att inkomstskattesänkningarna måste tolkas i relation till försämringarna i till exempel sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Det handlar om ett helhetstänkande:
”Försämringen av sjukförsäkringen hänger ihop med inkomstskattesänkningarna. Den förstnämnda skulle finansiera den senare, förklarade socialförsäkringsministern härom året. För låginkomsttagare handlar skattesänkningar om att hålla nere lönerna – för höginkomsttagare handlar det om mer i plånboken.”
Den borgerliga regeringen har en tydlig idé (och kanske tror de till och med på den själva): Skattesänkningar leder till högre sysselsättning.
Men det kausala sambandet är det dock många som i dag ifrågasätter.
Vänsterdebattören Ali Esbati postar en intressant graf på sin blogg. Grafen illustrerar sysselsättningsnivå i relation till skatteuttag i samtliga länder inom OECD. Grafen visar ett motvänt förhållande: Ju högre skattenivå desto högre sysselsättning.
Detta ska inte heller tolkas som ett kausalt samband. Snarare som en kritik mot endimensionella nationalekonomiska antaganden. Verkligheten är helt enkelt oerhört mycket mer komplex.
Svenska Dagbladet skriver till exempel att ”regeringen har pengar men saknar politik” och påpekar att arbetslösheten fortfarande är mycket hög, trots hög tillväxt.
Problemet är att det finns en enorm mismatch på arbetsmarknaden. De lediga jobben är på samma nivå som innan krisen, men arbetslösheten består. Företagen hittar helt enkelt inte rätt kompetens, vilket också Svenskt Näringsliv pekat ut som det största hotet mot tillväxten.
Men några satsningar på utbildning, yrkesutbildning, komvux eller arbetsmarknadsprogram finns inte i vårbudgeten. Som den borgerliga Sydsvenskan skriver:
”Kombinationen av hög arbetslöshet och rekryteringsproblem pekar på behovet av reformer av utbildningssystemet. Sänkt skatt är inte svaret på alla frågor.”
Tilläggas bör även den klena sysselsättningseffekten av den halverade restaurangmomsen. Den kostar 5,5 miljarder men förväntas bara generera 3 500 jobb. 1,5 miljoner kronor per jobb alltså. Ännu en kostsam ineffektiv reform.
Nej, sänkt skatt för rika män är inte svaret på någon fråga. Förutom kanske för Reinfeldts grannar ute i Täby. Grattis till er – återigen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
