Jag skrev i går om att Reinfeldt knappast förankrat sin vilja att ta med sig alla partiledarkollegorna till Annie Lööfs Maramö och det visar sig nu att han inte heller förankrat förslaget om att alliansen ska gå till val på “enade bärande värderingar och ideologiska tankegods”. Att det är just Göran Hägglund som ryter ifrån har flera förklaringar. En är att Hägglunds treprocentsparti allt mer desperat slåss för sin överlevnad och att KD behöver positionera sig så fort det går (ett mer desperat exempel på det finns här för den fnyssugne). En annan är att Hägglunds parti är det enda i alliansen som fortfarande uppfattas som ideologiskt.
Att då gå till val på “enade bärande värderingar och ideologiska tankegods” betyder förstås att man komprimissar fram en lösning. Denna sker inom alliansen efter storlek, som när ministerposter fördelas, och vad blir då kvar av KD:s särprägel? Ingenting alls förstås. Småpartierna har noterat att Moderaternas ord allt oftare blir lag. Att Moderaternas politik blir vad alliansen uppfattas stå för.
Kristdemokraterna skulle tvingas sluta spela på rädslan för HBTQ-världen redan i valrörelsen och även om det vore skönt för många att sluta höra de tankarna är det förstås otänkbart för stora delar av riksdagsgruppen. Liksom det vore skönt att slippa positioneringarna mot interreligiösa gudstjänster och dylikt.
Men trots den kortsiktiga lättnaden vore det i grunden trist om bärande värderingar och ideologiskt tankegods vore en del av alliansens gemensamma projekt. Det skulle släta ut budskapen än mer och göra politiken till ännu mer av förvaltningsdiskussion.
Hägglunds fajt för sitt parti och sin särprägel är därför lovvärd och viktig. Inte minst för att folk ska veta varför Kristdemokraterna inte är ett alternativ.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
