18 år efter byggstart såg tunnelborren ”Åsa” äntligen dagens ljus vid tunnelbygget genom Hallandsåsen. Slutnotan för Sveriges mest skandalomsusade bygge kommer troligtvis att landa på 10,5 miljarder kronor – nästan tolv gånger mer än ursprungligen beräknat (den allra första budgeten var på 900 miljoner kronor). Priset blir ungefär 1,2 miljarder kronor per kilometer tunnel. Det kan jämföras med en ordinär svensk dubbelspårig järnvägstunnel som kostar ungefär 200 miljoner kronor per kilometer.
Siffrorna är extrema, men allting är extremt när det gäller Hallandsåsen. Projektet borde egentligen, i stället för en tunnel, ses som ett monument över de allra värsta avigsidorna av den sociala ingenjörskonsten.
Flaskhalsen över Bjärehalvön hade länge varit en nagel i ögat på teknokraterna i statsapparaten. Redan på sjuttiotalet utreddes en tunnel för första gången. Men det dröjde till början av nittiotalet innan första spadtaget togs. Problemet var bara att man knappt brytt sig om att göra en geologisk undersökning av berget. Och det enda som nämndes när det gällde miljön var att utsikten från tågfönstret avgjort skulle bli torftigare än den nuvarande.
Trots det investerade man en halv miljard kronor i en tunnelborr som körde fast efter tretton meter. I dag vet tunnelarbetarna att berget i Hallandåsen är sprött som kexchoklad och extremt vattenfyllt. Vattentrycket är till exempel högre än under Engelska kanalen. Det var en dyrköpt erfarenhet.
Efter fadäsen med den högteknologiska borren började man bygga på traditionellt sätt – genom att spränga sig fram med dynamit. Problemet var bara att vattnet började forsa ur berget. Tunneln fungerade som ett dräneringsrör ur åsen. Grundvattennivån sjönk drastiskt, som mest med över 100 meter. Befolkningens brunnar sinade. Bäckar och vattendrag torkade ur.
En stressad projektledning behövde hitta ett effektivt och billigt sätt att täta. Svaret blev att spruta in tonvis av det akrylamidbaserade tätningsmedlet Rhoca Gil, trots att medlet aldrig tidigare testats utanför laboratoriet. Snart blev de första korna förlamade uppe på åsen. Sen upptäcktes cancersymtom bland tunnelarbetarna – giftskandalen var ett faktum.
På det följde byggstopp och sanering. Knappt en fjärdel av tunneln var då borrad. Priset hade skenat i väg.
Politikerna hade ändå svårt att hålla fingrarna borta. Det hade gått prestige i projektet. En sketen ås kunde ju inte vinna över den stolta svenska ingenjörskonsten. I slutet av 90-talet fick Banverket, under regeringen Persson, åter uppdrag att utreda tunneln.
Tunneln genom Hallandsåsen kommer att kapa tio minuter i restid och höja kapaciteten längs sträckan. Men Banverkets utredning kom fram till att staten endast kunde räkna med en total samhällsekonomisk vinst på 2 miljarder kronor – för hela projektet! I dag ligger slutbudgeten på 10,5 miljarder. Med enkel matematik innebär det att vi aldrig kommer att se röken av 8,5 av dessa 10,5 miljarder.
För 8,5 miljarder kronor kan man bygga en Öresundsbro. Eller finansiera samtliga utbetalningar av socialbidrag under ett år.
Trots det beslutade regeringen Persson att tunnelbygget skulle slutföras. Banverkets tydliga rekommendation – att rusta upp den befintliga stambanan – lämnades därhän. Det finns något skrattretande freudianskt över manliga politikers och ingenjörers fixering vid att till varje pris penetrera Hallandsåsen. Men skrattet fastnar i halsen.
Genombrottet i onsdags må ha varit en av väldigt få framgångar för tunnelbygget genom Hallandsåsen. Men man ska inte ropa hej. Det här var bara första tunnelröret. Det ska byggas ett andra rör också.
Ses om 18 år.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
